Kapitalismens globala stagnationskris och den växande ojämlikheten är ett absolut hinder för att världen ska komma i närheten av de 17 mål – FN:s Agenda 2030 – för en hållbar utveckling som regeringarna enades om för två år sedan. Då, år 2015, skrev regeringarna under på att år 2030 ska den extrema fattigdomen vara avskaffad, klimatkrisen hejdad, och fred och rättvisa skulle prägla världsutvecklingen.
Men efter att de global målen skrivits under åkte världens ledare hem och fortsatte att bedriva en politik som går på tvärs mot sina löften, vilket gett en extra skjuts till alla trender som går åt fel. Istället för en värld i fred och rättvisa håller planeten på att slitas sönder av samverkande sociala, ekonomiska, politiska och ekologiska kriser.
För första gången på tio år ökar antalet hungriga igen. Att mer än en av tio av världens invånare inte kan äta sig mätta och få i sig tillräckligt med näring i en värld där möjligheterna aldrig har varit större och där det finns ett överflöd av mat vittnar om kapitalismens totala oförmåga att fördela det växande välståndet.
Världen är rikare någonsin, men också mer ojämlik än någonsin tidigare. Under 2000-talet har klyftorna ökat i en takt som saknar motstycke.
Den groteska snedfördelningen av inkomster och förmögenheter har resulterat i att åtta superrika individer äger lika mycket som den fattigaste hälften av befolkningen, enligt bistånds- och hjälporganisationen Oxfam.
Den nya Credit Suisse’s Global Wealth Report, som släpptes i förra veckan, visar att den rikaste procenten av världens befolkning förfogar över hälften (50,1 procent) av världens samlade förmögenheter, mot 42,5 procent år 2008.
Världens fattigaste hälft däremot, 3,5 miljarder människor, har att dela på futtiga 2,7 procent av de samlade förmögenheterna.
Enligt Credit Suisse rapport har antalet dollarmiljonärer i världen ökat med 170 procent sedan år 2000 och antalet superrika, som har en förmögenhet på mer än 50 miljoner dollar, femdubblats. Den sistnämnda gruppen är 2000-talets vinnare enligt rapporten, som samtidigt varnar för att merparten av dagens unga kan räkna med att bli fattigare än sina föräldrar.
Ett program för att infria hållbarhetsmålen beräknas kosta omkring 3 000 miljarder dollar per år. Det är en hisnande summa, men ändå mindre än hälften av vad exempelvis världens 2 000 dollarmjardärer sitter på.
Aldrig har påståendet om att det saknas pengar och resurser varit så falskt som nu. Men makten och tillgångarna är i händerna på en extremt rik och liten grupp av individer som äger och kontrollerar resurserna och som utgör historiens mäktigaste härskande klass – alla kategorier. Det är denna härskande klass, kapitalisterna och deras system, som håller världen som gisslan i sin jakt på profiter, marknader och råvaror. Om världen ska växla spår till en hållbar utveckling måste kapitalismen avskaffas och ersättas av en demokratiskt planerad ekonomi. ■
