Frågan är om det finns något parti i opposition som mitt i en djup ekonomisk och politisk kris förlorat så mycket stöd under så kort som den svenska socialdemokratin.Sedan februari i fjol har Socialdemokraterna gått tillbaka. Avstånden mellan de så kallade blocken har under samma tid krympt från över 20 procent till enbart 3,5 procent, enligt Sifos senaste väljarbarometer.
Stödet till Mona Sahlin, den nye S-ledaren, har sjunkit än mer. ”Dagens mätning [Sifo/Aftonbladet] är riktigt dyster läsning för oppositionsledaren Mona Sahlin (S). För Mona Sahlin rasar förtroendet med hela nio procentenheter. Ett större ras har inte note- rats sedan Göran Perssons havererade satsning i Sydafrika 1999. Han backade då tio procent och hamnade på samma låga nivå som Sahlin i dag. Bara 27 procent, drygt en fjärdedel, har stort eller mycket stort förtroende för S-ledaren, kommenterade Aftonbladet den 8 april.
Det är inte svårt att hitta skäl till S-raset: Fortsatt omprövning till höger, inte tydliga löften om att riva upp högerregeringens många försämringar, Sahlins egna självmål när det gäller huruvida Vänsterpartiet skulle få ingå i den ”röd-gröna alliansen”, att budgettak och överskottsmål utgör S, V och MP-politikens fundament och den senaste AMF-skandalen. Kort sagt: en opposition bara till namnet.
I tre artiklar har Dala-Demokratens chefredaktör Göran Greider analyserat varför allt gått snett för S sedan hösten 2008. Under ”hösten försatte Sahlin och hennes närmaste ett historiskt tillfälle. Hade de gripit tillfället i flykten och, stående inför denna yttre san- ning som plötsligt vällde in över den kapitalistiska världen, formulerat nya principer för den ekonomiska politiken – ja, då kunde Sahlin faktiskt ha stått på en ny grund i sitt partiledarskap. Under den förlorade hösten missades inte bara till- fället att formulera en annan ekonomisk politik som äntligen kunde ha avslutat nittiotalet, utan också möjligheten att löda samman det ekonomiska krisperspektivet med de ekologis- ka utmaningarna”.
Greider har rätt när han pekar på anledningen till vändningen nedåt, men samtidigt fel när han hoppades på att S-ledningen skulle omvandla sig själv till antikapitalister.
Dagens socialdemokrati är ett borgerligt parti. Partiets ledargarnityr är så mycket en del av det kapitalistiska etablissemanget att man själv har dragits in i bonusskandalerna.
För länge sedan förlorade partiet sin folkrörelsekaraktär och fortsätter den nuvarande trenden vad gäller förlorade medlemmar per år kommer partiet inte att ha en enda medlem kvar 2020.
”Bara det att jag själv tillhör de yngre i partiet säger en hel del”, menade Mona Sahlin i Göteborgs-Posten i fjol.
Alla andra etablerade partier sitter i samma sits.
Det understryker bara att socialdemokratin, och LO, har dragits ned i en kris som omfattar det kapitalistiska etablissemangets alla partier och institutioner.
Socialdemokraternas och stödpartiernas extremt lama och otydliga oppositionspolitik har gjort det möjligt för Moderaterna att göra comeback. I några nyligen redovisade opinionsundersökningar är M större än S.
Utan opposition från Vänsterpartiet och dess ledning har Socialdemokraternas ledning gjort den ena högersvängen efter den andra sedan hö- geralliansen tog över. ”S svänger om mot mitten [läs skarpt högerut]. Särskilt välkommet är det i skolpolitiken”, skrev Dagens Nyheter lyriskt i en ledarkommentar den 5 april.
Det som kallas ett rödgrönt alternativ går i ljusblått.
Det som istället behövs är ett verkligt rödgrönt alternativ, ett socialistiskt alternativ för jobb och miljö. Det vill säga ett nytt demokratiskt, kämpande och socialistiskt arbetarparti.
Det är ett av skälen till det nya ArbetarInitiativet i EU-valet. ArbetarInitiativet ställer upp för att: ”Återupprätta arbetarrörelsens demokratiskt socialistiska ideal och motstånd mot kapitalismen i samverkan med den nya europeiska antikapitalistiska rörelsen” (ur plattformen).
