”På väg från ett mingel med Spanienpensionärer på Kanarieöarna hinner jag inte långt förrän jag hör ljudet av halvspringande sandaler bakom mig. Jag vänder mig om och en andfådd äldre herre hinner ikapp:
– Är ditt projekt verkligen seriöst? Jag är så hjärtligt trött på svenska journalister som klagar över att Spaniensvenskar inte integrerar sig. Denna myt borde ingå i din sammanställning!”
Så börjar inledningskapitlet i Pensionärsplaneten. Den äldre herrn är en av veteranerna bland Spaniensvenskarna på ön och klargör direkt att han inte ställer upp på någon intervju, men har desto fler synpunkter att komma med. Synpunkterna gäller å ena sidan hans synpunkter på vad han tycker är myten om Spaniensvenskars bristande integration i det spanska lokalsamhället. Å andra sidan uttrycker han minst lika mycket irritation över vad han menar är skrytsamma Spanienpensionärer som säger sig vara integrerade trots att de inte är det.
Anna Gavana har hittills varit verksam som antropolog i tjugo års tid. Hennes ursprungliga syfte var att utforska hur Spanienpensionärerna organiserar service, omsorg och det vardagliga livet, men det växte under undersökningens gång ut till en till resa i svenskhet och svenskars relation till omvärlden. Som läsare av Pensionärsplaneten upptäckte jag snabbt att detta med klassbakgrund i allra högsta grad påverkar hur den här pensionerade Spaniensvenskarna ser på såväl Sverige och svenskarna som på Spanien och spanjorerna, samt inte minst hur de ser på invandrare i respektive länder.
Det finns nämligen hela skalan av svenska pensionärer på t ex Solkusten och Kanarieöarna i Spanien, från välbärgad övre medelklass till mer eller mindre utslagna och slitna uteliggare som har fallit mellan stolarna ifråga om vård och hjälpinsatser. Det som kännetecknar den första gruppen är att den är så dominerande för den bild som många har av pensionerade Spaniensvenskar: Rika lyxlirare hela bunten som svingar golfklubbor och strösslar pengar omkring sig hela dagarna. Visst, det finns sådana också och de kännetecknas till stor del av att de gärna håller sig till sina likar i sina välbärgade enklaver. Dock på behörigt avstånd ifrån massturismorterna som domineras av den arbetarklass som tar lågprisflygen och så har gjort sedan det här med massturism och charterresor till Kanarieöarna slog igenom på 1950- och 60-talen som ett semesteralternativ till överkomliga priser för arbetarklassfamiljer. Kännetecknande för den sistnämnda gruppen är att de är i det närmaste totalt osynliggjorda i offentligheten. De utgörs i första hand av fattigpensionärer med arbetarklassbakgrund som framlever sin ålderdom i exempelvis husvagnar på campingplatser och som inte har råd att återvända till Sverige ens om de skulle behöva det på grund av ålderskrämpor och svåra sjukdomar. En del av dem hamnar till slut på gatan efter att ha krökat på sig alkoholism i sin sysslolöshet, men de syns och hörs inte så mycket av. De mer välbärgade och etablerade Spaniensvenskarna vill ogärna veta av och befatta sig med dem…
De mer välbärgade Spaniensvenska pensionärerna tenderar att se sig själva mer som kunder på en internationell marknad som gärna betalar vad det kostar i ett låglöneland som Spanien för att kunna sätta guldkant på ålderdomstillvaron i privat regi – och som sådana kunder ser de sig själva som en tillgång för det spanska samhället och ekonomin. Synen bland dem på särskilt utomeuropeiska invandrare i såväl Sverige som Spanien är ganska ofta och påfallande att de ses som en ekonomisk belastning för det samhälle de kommer till. Till det tillkommer ofta en dos dubbelmoral: Samma välbärgade Spaniensvenska pensionärer som blir upprörda över att de ses som ”ointegrerade” tycker påfallande ofta att invandrare/migranter från till exempel Östeuropa och Nordafrika är ”opålitliga”, ”lär sig inte språket” med mera.. Framförallt bland de fattigare och mer utsatta Spaniensvenskarna verkar det finnas en större förståelse för att andra invandrare till såväl Sverige som Spanien också ofta är väldigt utsatta och sitter fast i rävsaxar av informellt svartarbete som städare, hembiträden m fl serviceyrken för skitlöner (gäller i Spanien framförallt spanskspråkiga latinamerikaner, särskilt kvinnor) utan tillgång till det ens det lilla sociala skyddsnät som trots allt ändå finns i Spanien.
Anna Gavanas pekar flera gånger på att det här med marknadstänkande med utbud och efterfrågan, att privat köpa sig service, är något som har brett ut sig bland framförallt de mer välbärgade Spaniensvenska pensionärerna i takt med att allt mer av den svenska äldreomsorgen privatiseras och läggs ut på entreprenad, med följden att den del som fortfarande drivs i offentlig regi krymper. Logiken blir lite av: Varför drälla omkring i kylan och snöslasket i Sverige, när man betydligt billigare och bättre kan leva gott med guldkant som pensionär i det soliga och somriga Spanien samt slippa mycket av årstidsbundna ålderskrämpor på kuppen?
Haken är dock att det krävs att man är väldigt tät för att kunna framleva sina allra sista pensionsdagar på vårdhemsinrättningar i Spanien: De är väldigt dyra och dessutom ofta underbemannade. (I Spanien förväntas familj och nära släktingar i första hand ta hand om sin äldre och skröpliga.) Många pensionerade Spaniensvenskar som inte är fullt så täta men som ändå kan leva ganska gott i låglöne- och lågprislandet Spanien så länge de är någorlunda friska och vid hyfsat god vigör, upptäcker snabbt i samband med de första allvarliga ålderskrämporna då de inte klarar sig själva på samma sätt längre, att de nog blir tvungna att flytta hem till Sverige igen, för att ta del av den äldreomsorg som fortfarande ändå finns kvar i Sverige. Flera exempel på hur svenska mellanhänder och fixare, samt även fortfarande någorlunda friska och pigga Spaniensvenskar så gott de kan hjälper sina mer olycksdrabbade och utsatta likar ges i Pensionärsplaneten.
Jag rekommenderar gärna, i syfte att undvika att recensera Pensionärsplaneten sönder och samman, boken till läsning, då den berör något vi alla i slutänden blir: Gamla och i behov av vård, omsorg och hjälp, samt hur de behoven exploateras på en global marknad i enlighet med en tydlig klass-, köns- och etnisk maktordning. ■
