foto: Andrew Herbert
Vid Landstormens protest i Stockholm den 25 augusti höll sjuksköterskan och RS-medlemmen Katja Raetz tal om vårdkrisen i landet. Nedan följer talet.
Alla människors rätt till god och lika vård oavsett var man bor, oavsett om man är rik eller fattig, oavsett hudfärg, religion eller etnicitet – detta är en av grundprinciperna i vården. Idag är detta inte längre en självklarhet.
Var man bor i landet kan avgöra hur snabbt en får livsavgörande vård och behandling, och också vilka förebyggande insatser som finns vid till exempel cancer, stroke eller diabetes.
Det finns stora skillnader i hälsa mellan olika regioner i Sverige och det är slående att invånarna i Norrbottens och Västernorrlands län idag har kortast livslängd. Men klyftorna finns inte bara mellan stad och land. Skarpa klyftor i hälsa och tillgänglighet till vård finns också i storstadsregionerna som mellan Stockholms rika förorter och de fattiga. Risken för stroke, hjärtinfarkt och diabetes är flera gånger större i de fattigaste delarna. Det skiljer ofattbara 18 år i livslängd mellan en högutbildad person i Danderyd och en lågutbildad i Vårby.
Efter att vårdval infördes i primärvården i Stockholm 2010 öppnades flest nya vårdcentraler där de friskaste bor. Det är nämligen de som konsumerar mest vård. Det är fattiga områden som mest har drabbats av att vårdcentraler läggs ned. När Aleris la ned specialistvården i Rinkeby i år var det på grund av dålig lönsamhet då människorna där är sjukare än i innerstan, vilket gör att besöken drar ut på tiden.
Bristen på sjuksköterskor är det som politiker och ansvariga direktörer skyller vårdkrisen på, samtidigt som man förnekar att patientsäkerheten är hotad. Det är ett hån mot de kvinnor som är tvungna att föda barn längs vägkanten eller för de förtvivlade människorna som sitter fast i cancerköer.
Vi som jobbar inom vården vet att krisen beror på bristande resurser, men också på att vården inte styrs utifrån personalens eller patienternas behov. Resurserna slukas av bemanningsföretag, riskkapitalbolag, vinstjakt, dåliga upphandlingar, outsourcing och så vidare. Ifjol slog utgifterna för hyrpersonal nytt rekord med mer än 5 miljarder kronor i hela landet. Företag tillåts göra storvinster på våra skattepengar som hamnar i skatteparadis.
En viktig orsak till hur denna utveckling kunde ske stavas NPM – New Public Management. Inget annat landsting eller region har drivit detta lika långt som här i Stockholm. Över hälften av alla vårdcentraler är privat drivna. Det finns över 3 000 olika privata vårdgivare. Genom så kallade vårdval har vården blivit uppstyckad och fragmenterad. Detta innebär att stora delar av vården i Stockholm styrs efter att göra vinst.
Kostnaderna har skenat och Stockholm har idag landets dyraste sjukvård. Politiker tvingar oss personal till pinneräkning, där antalet besök är viktigast – inte innehållet. Korta, snabba besök med relativt friska personer är därför de mest lönsamma. Detaljstyrningen som upphandlingseländet har fört med sig har lett till att det viktigaste både för läkare och oss sjuksköterskor är att rapportera alla olika koder som mäts och ger olika ersättningar.
Centraliseringen av specialiserad vård är bara en i raden av alla ändringar som genomförs utan att hänsyn tas till de som berörs. För en stor del av befolkningen kan det innebära ännu sämre tillgång till vård.
Det är ett hån att vården används av högerpolitiker som slagträ i debatten mot flyktingar – samma politiker som är ansvariga för vårdkrisen. Bristen på resurser skylls på invandrare och flyktingar, samtidigt som vinster i välfärden försvaras.
Vi har kunnat följa avslöjandena om Nya Karolinska som redan är världens dyraste sjukhus, trots att vårdplatserna har minskat. Det är en gigantisk förolämpning mot de undersköterskor, sjuksköterskor och läkare som dagligen gör allt för att vården ska fungera, som hoppar över pauser, som opererar mitt i natten eller som hittar på lösningar på golvet. Skapandet av Karolinskas intensivakut har lett till extrem överbelastning på andra sjukhus, där personalen får arbeta 15 timmar i sträck utan att ta paus. Deras beskrivning av en krigszon skiljer sig drastiskt från politikernas fina ord.
Det som behövs är satsningar på den offentliga välfärden, bort från privatiseringar och upphandlingar. Det krävs också att personalen, som har kunskapen och är de verkliga experterna, får styra vården.
Många av oss har sedan länge protesterat mot situationen inom vården, för bättre arbetsmiljö, ordentlig bemanning, bra löner och att man öppnar upp stängda vårdplatser och nedlagda avdelningar. Ännu fler är missnöjda i det tysta.
Det finns motstånd. Sedan över ett år tillbaka kämpar befolkningen i Sollefteå för sitt nedlagda BB. BB-ockupationen är en symbol för att man kan ta upp kampen och inte behöver finna sig i felaktiga politiska beslut. Vi säger idag att vi har fått nog av tomma löften.
Personal, patienter och anhöriga kräver bra och lika vård i hela landet. Vår styrka ligger i den gemensamma kampen. ■
