Australiens borgerliga regering och socialdemokratiska Labour går samman för att driva igenom ett nedskärningpaket på totalt 41,4 miljarder kronor.
I mitten av september gick regeringen och Labour samman för att driva igenom en lag som gör det möjligt att skära ner statsutgifterna med 41,4 miljarder kronor under de kommande fyra åren. Detta möttes av en utbredd entusiasm inom storföretagseliten, som länge har krävt att arbetarklassen ska bära bördorna när ekonomin saktar in.
Nedskärningslagen som kallas ”Omnibus Bill” slår hårt mot föräldrar, arbetslösa, studerande och äldre. Regeringen föreslog ursprungligen nedskärningar på drygt 40,1 miljarder kronor, men efter en del kohandel föreslog Labour ett paket som var ännu hårdare.
Nedskärningarna innebär exempelvis att ungefär 390 000 familjer med låga inkomster förlorar sin skattereduktion. Ovanpå detta skrotades även barntillägget och jobbsökarbonusar. Nedskärningar lades på äldrevårdsbidragen.
Nedskärningar genomfördes av anslagen till HECS-HELP (ett särskilt studiestöd tillsammans med ett räntefritt studielån) och inkomstgränsen för när studielånen måste betalas tillbaka sänktes till 6 340 kronor per år. Som lök på laxen avskaffades en del utbildningar och tiotals miljoner australiska dollar skars bort från utbildningsbudgeten.
Labour talade, även om de tidigare har gått emot många av dessa åtgärder, med kluven tunga när de gick in i den senaste valkampanjen. När de vände sig till väljarna inom arbetarklassen gjorde de anspråk på att vara de undertrycktas vänner och svor på att de skulle ta strid mot storföretagsamhetens girighet. När de vände sig till storföretagsamheten sade de emellertid raka motsatsen och poserade som ”ansvarsfulla” ekonomiska administratörer.
De talade om för de rika att om de skulle bli valda gick det att lita på att de skulle genomföra en politik i deras intressen. Turnbull drog fördel av denna motsägelse efter att han vann valet och lät dra upp Omnibus Bill som ett sätt att tvinga Labour att hålla sina löften till de rika.
Labour har försökt trolla bort sin förrädiska roll genom att säga att lagförslaget i slutänden kommer att leda till bättre resultat för de med låga inkomster. De porträtterar dilemmat som ett val mellan att tvinga antingen de väldigt fattiga eller de som har det något lite bättre att betala.
Familjer med låga inkomster ska inte vara de som tvingas bära bördorna. Denna ”enade front” av nedskärningslagstiftning bevisar att båda de stora partierna är överens om att vinsterna är heliga och att de arbetande ska behandlas med förakt.
Det mest slående draget i australiensisk politik är att det inte finns någon större politisk kraft som på riktigt representerar arbetarklassens intressen. Budgeten skulle lätt kunna balanseras om en annan politik fördes.
Enligt det australiska skatteverket betalar nästan en tredjedel av de privata storföretagen ingen bolagsskatt alls. Panamadokumenten avslöjade att miljarder dollar undanhålls beskattning i utländska skatteparadis. En oerhörd anhopning av rikedomar existerar helt klart. Problemet är att de rika sitter och håller på de rikedomarna istället för att de fördelas till de arbetare som till att börja med skapade rikedomarna. Det är skandalöst att de stora partierna samtidigt samarbetar med varandra om att slakta de modesta bidragen till några av samhällets mest utsatta människor.
Miljarder dollar skulle kunna skaffas fram om vinstbeskattningen ökades och olika former av välfärdsförmåner för företagen skrotades. Hundratals miljarder ytterligare skulle kunna anskaffas om ekonomins avgörande delar skulle ägas av samhället och styras demokratiskt.
Vi kan inte tillåta att de stora partierna hänsynslöst kör över och pressar ner levnadsvillkoren för vanligt folk. Att lösa frågan om arbetarklassens politiska representation är en brådskande uppgift om vi ska kunna få någon som helst sans och ordning i debatten om statsbudgeten och ekonomin.
Följden av detta är att vi behöver en organisation som kämpar för ett socialistiskt samhälle som sätter folks behov före storbolagens och bankernas. ■
