Knappast något parti har fått så mycket publicitet om och kring sitt landsmöte (kongress) som rasistiska Sverigedemokraterna (SD). Media förmedlade precis den bild SD-ledningen önskat sig; att partiet tonat ner ra- sismen och blivit ett parti bland alla andra.Dagen efter kongressen såg SD-ledaren Jimmie Åkesson själv till att inte bara bekräfta att partiet är precis lika rasistiskt som tidigare utan även att SD är berett att gå än längre i sina försök att förhindra arbetarklassens enighet över nations- och religionsgränser.
Med samma ordalag som nazisterna gick Åkesson till attack mot muslimerna i i en debattartikel i Aftonbladet den 19 oktober. SD-ledaren skrev att muslimerna är ”vårt största utländska hot sedan andra världskriget och jag lovar att göra allt som står i min makt för att vända trenden när vi går till val nästa år”.
Att Aftonbladet publicerade artikeln, trots att den är att beteckna som hets mot folkgrupp, är en skandal i sig. Till sitt försvar säger Aftonbladets chefredaktör att man vill av- slöja Sverigedemokraternas ”värdegrunder”, men det kunde tidningen ha gjort utan att ännu en gång ge Åkesson utrymme på sin debattsida. Dels genom att själv genomföra en granskning av vad SD faktiskt gör, säger och skriver, dels genom att låta antirasister komma till tals i tidningen.
Om det vore val idag skulle Sverigedemokraterna komma in i riskdagen, enligt Sifos senaste väljarundersökning. SD har kunnat vinna stöd ge- nom att spela på det missnöje som finns med de etablerade partiernas politik. Högerpolitiken, den statliga rasismen och den skärpta flyktingpolitiken har spelat SD i händerna.
De etablerade politikerna har skamligt nog försökt ursäkta de allt högre flyktingmurarna och sin egen rasism med att man vill stoppa främlingsfientliga krafter. Ett exempel var den förre statsministern Göran Persson (S) som sa nej till flyktingamnesti med motiveringen att han befarade att det skulle gynna Sverigedemokraterna i valet 2006. Men SD stärks av den statliga rasismen och när Sverigedemokraterna känner att de kan kampanja utåt vågar sig även olika nazistgrupper ut på gator och torg.
Inte heller har de etablerade partierna varit främmande för att fiska i samma grumliga vatten som SD genom att ta över delar av rasistpartiets politik och retorik och skylla sina egna misslyckanden på ”invandringen”.
År 2002 blev SD:s krav på språktest som villkor för medborgarskap Folkparti- ets valparoll. Ett mer färskt exempel är Moderaternas förslag på ”svenskkontrakt”.
Rasismen är grundbulten i Sverigedemokraternas program och politik. Det framgår tydligt av partiets paroll ”Ge oss Sverige tillbaka”, som är en svensk översättning av det extremt rasistiska och islamofobiska Dansk Folkpartis ”Gi’ os Danmark tilbage”. Precis som Dansk Folkeparti försöker SD också ibland dölja sin rasism och högerpolitik bakom populistiska utspel mot lönedumpning och för höjda pensioner. Bakom denna frasologi finns dock alltid rasistisk splittring likt ”Sverige åt svenskarna och svenskarna åt Sverige!” (SD:s partisekreterare Björn Söder under den gångna helgens landsmöte).
I de kommuner och landsting/regioner där SD finns representerade röstar man för nedskärningar eller så väljer man att samtycka genom att tiga.
Ingen ska heller tro på de etablerade partierna när de idag säger att de inte vill regera med stöd av SD om partiet kommer in i riksdagen. ”Gör upp med SD [om de kommer in] och ge partiet några politiska köttben som slöjförbud på några ställen” – det rådet fick högeralliansen av Svenska Dagbladets ledarskribent Per Gudmundson tidigare i år. Han sa högt vad många högerpolitiker tänker.
Etablissemanget kan aldrig stoppa rasismen.
Kampen mot rasismen och islamofobin måste riktas mot den kapitalistiska politik som splittrar och göder ra- sism – för gemensam kamp för jobb, bostad, skola och upprustning av förorterna på invånarnas villkor.
