Erkännandet av Palestina – tomma ord?

2014-11-06 15:25:36


Erkännandet av Palestina är endast ord utan handling.

Förra veckan erkände den nya svenska regeringen den palestinska staten. Den symboliska gesten har mötts av sympatier från allmänheten och upprördhet bland ”israelvännerna”.

S-MP-regeringen erkände i förra veckan Palestina som stat, liksom 133 andra länder redan har gjort. Däremot är det få länder i västvärlden som hör till denna skara.
Föga förvånande gick Israels högerextrema utrikesminister Avigdor Lieberman i taket och kallade hem ambassadören från Stockholm. Han fick även uppbackning av den svenska borgerligheten. Folkpartiets Birgitta Ohlsson menade att det är fel att erkänna Pale­stina utan att ställa krav på att våldet ska upphöra. Men när har Ohlsson någonsin ställt krav på att Israels omfattande och systematiska våld mot palestinierna ska upphöra?

Även om S-MP-regeringens erkännande är en tvärvändning jämfört med Carl Bildts vulgära utrikespolitik, som i både ord och handling var ett direkt eko av USA- och EU-imperialismens politik, finns det goda skäl till att tona ner hyllningarna.
– Vi väljer inte ena partens sida, fastslog Wallström i Aftonbladet den 30 oktober. Det är en påminnelse om att det inte handlar om att ta kamp mot den israeliska statens förtryck. Istället är det en symbolisk handling som är ett utslag av de antiimperialistiska stämningarna och den utbredda solidariteten med det palestinska folkets lidande i Sverige och internationellt.
Erkännandet kostar inte mycket, det är mest ord som mycket väl kan vara tomma mot bakgrund av fortsatta intima ekonomiska och militära förbindelser mellan Sverige och Israel. Handeln mellan Sverige och Israel har haft en ”generell positiv utveckling”, enligt den svenska ambassaden i Tel Aviv. Förra året uppgick värdet av den svenska exporten till 3 miljarder kronor och importen till 1 miljard kronor. EU har ett associeringsavtal med Israel, som innebär att handeln med industriprodukter är tullfri.
Sverige importerade vapen från Israel för över 500 miljoner kronor under det första decenniet av 2000-talet, rapporterade Fokus den 4 juni 2010. Det var den förre socialdemokratiske statsministern Göran Persson som utsåg en svensk militärattaché i Israel år 2005, för att främja de militära förbindelserna och vapenhandeln med landet.
Hittills är det inget som talar för att den svenska regeringen skulle vara beredd att göra en helomvändning och riva upp dessa långtgående handels- och militärförbindelser med Israel. Därmed förblir erkännandet av Palestina endast ord utan handling.

Biståndet till Palestina höjs visserligen med 500 miljoner kronor, men med villkoret att palestinierna ska ”ta avstånd från våld”. Det är en verklighetsfrånvänd syn från den svenska regeringens sida, som därmed inte erkänner palestiniernas rätt till självförsvar.
Den israeliska staten spenderar i princip mest pengar i världen per invånare på sin militär (enligt SIPRI:s databas för militära utgifter 2014), har tillgång till avancerad militär teknologi och är uppbackad av världens i särklass största vapenmakt USA. Palestina har inte någon reguljär armé och inga avancerade vapen. Vilket våld är det Wallström vill att det ska tas avstånd ifrån?

Rättvisepartiet Socialisterna erkänner palestiniernas självklara rätt att försvara sig mot den israeliska statens övergrepp och rätten till självbestämmande. Men försvaret måste organiseras demokratiskt och rikta sig mot militära mål. Det är av avgörande betydelse att även den israeliska arbetarklassen reser sig mot sin nationalistiska högerregering, som upprätthåller olika grader av exploatering utav arbetarklassen, inklusive den judiska. Bara genom ett massivt uppror bland arbetarklassen och förtryckta i hela regionen kan en socialistisk framtid fri från krig och från etniska och religiösa motsättningar byggas. ■