
Mordet på envåldshärskaren Gustav III, i mars 1792, ägde rum i en brytningstid.
Ett par år innan hade den franska revolutionen 1789 störtat kungamakten av Guds nåde och Gustav III fruktade att gå samma öde till mötes som sina franska vänner.
”Vintern 1790 hade han [kungen] börjat frukta en statsvälvning i Stockholm, en svensk revolution”.
Det är denna orostid som Ernst Brunner levandegör i sin bok om ”konungamördaren” Jacob Johan Anckarström. Han som sköt Gustav III och som blev den ende av de många anklagade (cirka 40 häktades) som kom att avrättas för dådet.
Brunner återupprättar Anckarström och ger nya fakta kring tidigare uppgifter om att många fler var direkt inblandade i mordet.
När Gustav III låg vid sin dödsbädd lär han ha yttrat att brodern, hertig Karl var min ”baneman”.
”Det var en vitt utbredd sammansvärjning”, som måste döljas genom att stämpla Anckarström som särskilt ondskefull och moralisk korrupt, menar Brunner.
Men det återstår nog en del innan hela historien om denna sammansvärjning är berättad.
Per Olsson