Den brutala etniska konflikten i Kirgizistan äger rum knappt två månader efter de revolutionära händelser- na som ledde till störtandet av den förre presidenten Bakijev och till bildandet av en ny ”provisorisk regering”, ledd av Roza Otunbajeva.
Krisen har sitt centrum i städerna Osj och Jalalabad. Den förra presidenten, Bakiyev, som för närvarande lever i exil i Vitryssland, kommer ifrån Jalalabad och han har sin maktbas i Osj, landets näst största stad.
Uppgifterna om att det etniska våldet är inspirerat av Bakijevvänliga grupper som försöker splittra lan-det inför folkomröstningen den 27 juni [en folkomröstning om den nya konstitutionen] är utan tvekan trovärdiga. Det råder heller inte något tvivel om att dessa grupper arbetat tillsammans med kriminella element. Detta bekräftas av ögonvittnesuppgifter som beskriver hur kraftig maskerade beväpnade gäng verkar ha satt igång de etniska massakrerna.
Nästan alla av landets 750 000 uzbeker bor i och omkring Osj. Många av dem är flyktingar från den brutala uzbekiska regimen. Eftersom de var exkluderade från de få resurser som gick till regionen under Bakijevs styre tenderar uzbekerna att stödja den nya provisoriska regeringen.
Hela områden i Osj och Jalalabad har nu bränts ned i syfte att driva ut uzbekerna. Det rapporteras dock om kirgiziska och uzbekiska grannar som gått samman för att försvara sina hem.
De lokala och centrala myndigheterna omfattas dock inte av samma strävan till enighet, utan vänder sig till utomstående krafter för hjälp. Osjregionens guvernör ber till exempel Ryssland och Gud om hjälp. Även Kirgizistans överhuvud Roza Otunbayeva har vädjat om militär assistans från Ryssland.
Endast förnyade revolutionära protester och grundläggande förändringar kan emellertid skära igenom den pågående etniska konflikten. Den provisoriska regeringens agerande leder istället landet ned längs vägen mot katastrof.
Användandet av polis- och militärtrupper för att kontrollera en stor del av landet har satt ett klart och tydligt prejudikat som illustrerar att den nya regeringen är beredd att använda militär styrka för att upprätthålla sitt styre.
CWI opponerar sig mot insättandet av trupper från vilket land det vara må i Kirgizistan, vilka oundvikligen kommer att vara där för att försvara lokala och regionala kapitalis- tiska egendomar och intressen och som kommer att användas emot de arbetande och ungdomarna.
Vi varnar för att all erfarenhet från Balkan, Kaukasus och andra regioner i världen visar att interventio- ner av utländska trupper från kapitalistiska stater, under förevändning av att utgöra ”fredsbevarande styrkor”, inte kommer att lösa de underliggande problemen.
CWI uppmanar istället arbetarna och de fattiga att bygga vidare på de viktiga punkterna av det etniskt gruppöverskridande försvar som redan finns, för att organisera sina egna gemensamma enade försvarsstyr- kor, demokratiskt styrda, för att försvara alla etniska grupper och nationaliteter från attacker och provoka- tioner från kriminella band och från olika delar av de styrande eliterna.
Socialister manar till enad kamp för att bilda en regering för de arbetande och fattiga och för att upprätta ett socialistiskt Kirgizistan, som en del av en centralasiatisk socialistisk federation.
Rob Jones