Ett blockval stod inte på Löfvens önskelista

2014-12-10 12:59:31

foto: Phil Jamieson


Hela Bryssel stod still den 8 december under den tredje regionala storstrejken mot den belgiska högerregeringens frontalangrepp på välfärd och fackliga rättigheter. Backar inte regeringen utlovas en total generalstrejk den 15 december.  Vad har detta att göra med den S-ledda rödgröna regeringens kris sedan dess budget röstats ned, kan man undra?

Jo, som Offensiv tidigare har påpekat hade redan valet 2010 slutat med en brakförlust för Alliansen om LO och de svenska facken hade haft modet att, liksom de belgiska facken nu gör, erbjuda ett uns av ledning för de minst lika starka reaktionerna mot Reinfeldt-regeringens attacker på a-kassan och sjukförsäkringen och den kampvilja som då sjöd på arbetsplatserna.
Något som återigen hade varit möjligt under den senaste mandatperioden, om den S-ledda LO-toppen valt att mobilisera till en massiv folklig kampanj på basis av det entydiga nej till vinster i välfärden som uttalades av LO-kongressen våren 2012 efter att Carema-skandalen riktat strålkastarljuset mot Sveriges extrema privatiseringar.

Efter en kort episod av vacklan med en radikalare retorik i början av Håkan Juholts olycksaliga tid som partiledare, innan partietablissemanget ryckte undan mattan och dumpade honom, har i stället S under Stefan Löfven försökt att återta regeringsmakten. Det har gjorts på basis av vissa välkomna men ändå marginella förslag till återställare och försök till uppgörelser över blockgränsen, som på intet sätt skulle hota de grundläggande nyliberala systemskiften som har genomförts.
Följden har blivit att de rasistiska högerpopulisterna Sverigedemokraterna sedan 2010 har kunnat slå igenom även bland en del av de minst medvetna grupperna som själva drabbats hårt av de ökade klassklyftorna och den raserade välfärden. Det är följden av socialdemokratins historiska kapitulation för den nyliberala högerpolitik som har dominerat i Sverige ända sedan slutet av 1980-talet.
Det är ur den långa räckan av egna förödmjukande baklängesreformer, bristande motstånd mot de andra högerpartierna och upprepade svek mot arbetares och låginkomsttagares klassintressen som socialdemokratin har förlorat sin historiska bas i arbetarrörelsen och tilltron knäckts till allt fagert prat som inte följs av handling.
Stefan Löfven har både före och efter höstens val, liksom nu igen inför det nyval han vill utlysa till den 22 mars, bedrivit en enveten kampanj för att bryta upp blockpolitiken med särskilda locktoner till Folkpartiet och Centerpartiet.
Något som hittills inte har väckt några interna protester och som också tycks ha haft ett brett stöd inom LO-toppen. Han har till och med varit beredd att erbjuda dem ministerposter, vilket enbart har stupat på dessa partiers vägran att ge upp Alliansen eller att kompromissa om ens en tum av sitt genomförda systemskifte.
Allianspartierna har gett kalla handen till Löfvens ständiga utspel om samarbete över blockgränsen. Det huvudsakliga skälet till Alliansens nej är att de vill blockera varje liten eftergift som kan uppmuntra den latent breda opposition som finns mot deras historiska nedmontering av efterkrigstidens offentliga välfärdsreformer.

Ingen intern kritik hörs i förväg mot ett politiskt läge där S efter en uppgörelse med högerpartier skulle hamna i samma bedrövliga sits som sina mobbade partivänner i den danska S-mittenregeringen.
Om Margot Wallström menar allvar med sitt uttalande i Expressen om att S bör gå till nyval med en egen valplattform skulle detta tvärtom vara ett uttryck för en intern högerkritik mot att Löfven sett sig piskad att gå till nyval på basis av både fortsatt samarbete med MP och den nedröstade budget med vissa radikala inslag som Löfven har förhandlat fram med MP och V.
Det vore liktydigt med att både dumpa den radikala retoriken i uppgörelsen med V om begränsade vinster i välfärden, MP och de luddiga kompromisserna om Bromma och andrum för att finna en finansiering av Förbifarten som inte lägger krokben för satsningar på kollektivtrafiken. Det är något som omedelbart skulle leda till en ny regeringskris och som efter valet skulle döma S till antingen opposition eller ett underordnat samarbete med en ny Alliansregering.

Alliansens nobbande av Löfvens samarbetsinviter innebär att vi nu paradoxalt nog går mot ett val med en, om än från socialdemokratin mycket motvillig, blockpolitik.
Inför det dubbla hotet från SD och Alliansens återkomst ger detta antirasister, stressad personal i äldreomsorgen, lärare, sjuka, arbetslösa, förortsinvånare och miljövänner några lite tydligare om än helt otillräckliga skiljelinjer att rösta för.
Att SD har framkallat nyvalet genom att rösta mot stora delar av sin egen populistiska valpropaganda för pensionärer och sjuka, till förmån för den främlingsfientliga agendan som den enda helt överordnade frågan, borde göra dem enklare att avslöja. Att Alliansen har gjort ett taffligt försök att rida på rasisternas stöd för att återta makten likaså.
Om detta räcker för att höja valdeltagandet och väga upp den extrema publicitet som idag ges till Sverigedemokraterna och missnöjet med höstens valresultat från de rödgröna väljarna återstår att se.

För Rättvisepartiet Socialisterna (RS) väntar nu en annorlunda valkampanj mot rasism och all sorts högerpolitik – naturligtvis med udden mot SD och Alliansen inför den 22 mars, men också mot de rödgrönarosa partiernas otillräcklighet som bäddar för nya svek och besvikelser efter nyvalet.
Det blir en ny fas som måste ta sikte på att bygga RS utan att vi själva ställer upp med en riksdagslista. Ambitionen är att så effektivt som möjligt bidra till uppbygget och föreningen av kampvilliga fackföreningar och nya gräsrots-
rörelser i gemensam kamp.
Det är inte minst med tanke på klimatkrisen också en kamp mot klockan för att i tid kunna konfrontera kapitalismens ekonomiska, sociala, ekologiska och politiska kris med ett demokratiskt och socialistiskt program för upprustad välfärd i balans med naturen, utan vinstintressen och rasistisk splittring.
För att på sikt kunna vinna dessa strider krävs det nya socialistiska masspartier med förankring bland en stor majoritet av arbetare och låginkomsttagare i alla länder. ■

Vill du hjälpa till? Offensiv och Socialistiskt Alternativ behöver ditt stöd!

 

Med reaktionär blåbrun högerregering och otaliga kapitalistiska kriser behövs mer än någonsin en röst som försvarar arbetares rättigheter, bekämpar rasism och sexism, kräver upprustning av välfärden och tryggare jobb istället för försämrad anställningstrygghet, fortsatta nedskärningar och marknadshyra. Som ger ett socialistiskt alternativ till kapitalismens orättvisor, klimatkris, krig och flyktingkatastrofer.

Stöd vårt arbete: Swisha valfritt belopp till 123 311 40 48. Om du vill engagera dig mer finns mer info här!