Ett marxistiskt feministiskt svar

Aleksandra Kollontaj i möte med arbetarkvinnor. ”Privategendomens diktatur har under århundraden hållit kvinnan i slaveri. De arbetandes diktatur ska befria henne”, som Kollontaj sa.

av Elin Gauffin / Artikel i Offensiv

Denna artikel var först skriven som en debattartikel till tidningen Bang.
Den globala kvinnorörelsen har de senaste åren återinfört strejken som kampform i masskala med start i Polen 2016. Den internationella kvinnodagen den 8 mars 2017 och 2018 såg internationellt samordnade strejker i många länder. År 2019 strejkade uppemot sju miljoner i Spanien den 8 mars, vilket liksom kvinnostrejken i Schweiz den 14 juni måste höra till de största strejkerna i Europa någonsin.

Feministiska strejker och massdemonstrationer sköljer över Latinamerika såväl som Indien, har färgat upproren i Nordafrika, ägt rum i Sydafrika, Israel och även proteströrelsen i Hongkong har haft ett Metoo-tema.
Det var arbetarrörelsen som uppfann strejken som kampform och för socialister har den alltid varit en central strategi. Att nu även den unga klimatrörelsen strejkar är ett mycket viktigt steg bort från individualismen (eran av postmodernism och identitetspolitik) och in i den kollektiva handlingen. Att stanna sin arbetsplats eller skola genom att sätta sig eller fylla gatorna signalerar tydligt att maskineriet måste stoppas för att en förändring ska bli möjlig. 
När arbetare strejkar blir klass­kampen mer medveten. ”De ekonomiska förhållandena har till en början förvandlat massan av befolkningen till arbetare. Kapitalets välde har för dem skapat en gemensam situation, gemensamma intressen. Så är denna massa gentemot kapitalet redan en klass, ehuru ännu inte för sig själv. I kampen […] samlas denna massa, konstituerar sig som klass för sig själv. De intressen den försvarar blir klassintressen” (Karl Marx, Filosofins elände 1847).

Att den feministiska tidskriften Bang nr 2, 2019 hade Arbetarrörelsen som tema speglar samma utveckling av kvinnorörelsen. Där finns bland annat en artikel av Anna Remmets som diskuterar den viktiga frågan som har diskuterats på många håll i världen bland annat inför 8 mars – hur ska strejkerna gå till? En aspekt är att kvinnor dominerar i arbeten där det är extra svårt och ibland olagligt att strejka – vård och omsorgs­yrken. Osäkra och tillfälliga anställningar försvårar ytterligare, för att inte tala om arbeten utan avtal eller i den informella sektorn. 
Lägg därtill diskussionen om det oavlönade arbetet, så kallat reproduktivt arbete eller ”hushållsarbete”, ska vi strejka från det? Remmets framhåller nätverket International Women’s Strike som vägvisare som vill utvidga strejkbegreppet till att omfatta även kvinnor utanför den etablerade arbetsmarknaden, utan avtal eller helt utan inkomst. 
Vidare följer en artikel om klassbegreppet. Här framför Ulrika Holgersson den seglivade myten om att Karl Marx ”snäva” ekonomiska klassteori ”bidragit till att ett flertal grupper, som kvinnor och svarta personer, deras levnadsvillkor och rättigheter aldrig har erkänts som legitima i klasskampen”. Som marxist finns det en del att säga om det.
Det märkligaste med artikeln är att den lyfter Gayle Rubins bidrag på 1970-talet som banbrytande. ”Den amerikanska antropologen Gayle Rubin ställde sig mot tolkningar av kapitalismen som kvinnoförtryckets ursprung, kvinnoförtrycket hade enligt Rubin en betydligt längre historia”. Men detta var ju allmänt känt långt innan Rubin. 
Ulrika Holgersson börjar själv sin artikel med att nämna Friedrich Engels analys av kvinnoförtryckets ursprung i samband med privategendomen och klassamhällets uppkomst för cirka 10 000 år sedan. Familjens, privategendomens och statens ursprung, som boken som Engels slutförde 1884 heter, är än idag – trots viktiga uppdateringar – grundläggande för förståelsen för var kvinnoförtrycket ursprungligen kommer ifrån. 

En grundläggande idé med marxismen och den socialistiska rörelsen är att det här klassamhället, kapitalismen, i sig och varje dag odlar exploatering och hierarkier så som utsugning av arbetare, rasism och könsmaktsordning.

Marxismen är en ideologi, men också ett verktyg för handling som ständigt utvecklas med de levande kamper och bakslag som den testas emot. Att enbart hänga upp sig på en person, Karl Marx, är omarxistiskt. Jag kommer att försöka visa hur marxismen utvecklats, men börjar med Marx eftersom det hänvisas till honom.
Ulrika Holgersson menar att det knappast är en överdrift att påstå att Marx var fullkomligt ointresserad av kvinnorna som en särskild grupp med specifika samhälleliga rättigheter och att detta istället blev Engels lott. Det stämmer inte. Karl Marx startade inte som feminist, men påverkades även han av den begynnande kvinnorörelsen (se till exempel Hal Draper, Marx och Engels om kvinnornas frigörelse). Och som Engels skriver i förordet till Familjens, privategendomens och statens ursprung var det Karl Marx som påbörjade arbetet med boken, men hann inte slutföra det innan sin bortgång. Det är tydligt i boken att den är skriven i syfte till att bidra till kampen för kvinnors frigörelse.
Holgersson menar att Gayle Rubin såg det som Engels förbisett – reproduktionens roll i utvecklingen. ”Det är inte bara produktionen av varor utan även reproduktionen av människor, ej endast behovet av att bli mätt utan att även bli sexuellt tillfredsställd, som betingar den mänskliga existensen”. Nu är det precis det som är poängen med Familjens, privategendomens och statens ursprung

Återigen, redan i förordet upprepar Engels det som redan innan och efter varit vägledande för marxismen: att se till produktionen OCH reproduktionen. ”Enligt den materialistiska uppfattningen är det i sista hand bestämmande momentet i historien: produktionen och reproduktionen av det omedelbara livet. Men denna är återigen av dubbel natur. Å ena sidan frambringandet av existensmedel, av näringsmedel, kläder, bostad och de därtill erforderliga verktygen. Å andra sidan frambringandet av själva människorna, släktets fortplantning … å ena sidan arbetets, å andra sidan familjens utvecklingsstadium”.
Det här är i linje med vad Nancy Fraser, Tithi Bhattacharya och Cinzia Arruzza, författarna till manifestet Feminism för de 99 procenten med stort inflytande över International Women’s Strike skriver: ”Det viktiga för oss, och nyckel till att förstå dagens situation, är insikten om att klasskampen inkluderar kampen om den sociala reproduktionen: kampen om allmän sjukvård och kostnadsfri utbildning, kampen om miljö­rättvisa och tillgång till ren energi, bostäder och kollektivtrafik”.
Ett tema för Holgersson är att marxismen anser att det är produktionen som driver samhället och historien framåt och att marxistisk feminism därför har överbetonat att lösningen för kvinnor är att träda in i produktionen, det vill säga få lönearbete och egna inkomster. Samma tankegångar återfinns hos Nancy Fraser med flera: ”Lika lite kan den traditionella socialismens ensidiga fokus på exploatering av lönearbete medföra någon frigörelse för kvinnor”.

Nu har inte socialismen enbart sysslat med lönearbete, men att lönearbete inte alls skulle ha bidragit till frigörelse är ett ensidigt påstående åt andra hållet. När det gäller åtminstone Europa och USA är det tydligt att tre stora vågor av omfattande kvinnokamp som tillsammans med arbetarkamp och andra rörelser lett till ekonomiska, rättsliga och kulturella framsteg alla föregicks av perioder där många fler kvinnor fick lönearbete – slutet av 1800-talet, 1960-talet och de senaste 20 åren. Det innebär absolut ingen slutgiltig frigörelse, men en egen inkomst gör kvinnan mindre beroende av familjen och blir friare att kräva mer jämställdhet. Samtidigt finns en vidare innebörd. 
Med ett lönearbete får du en arbetsplats – en arena för organisering och blir ofta en del av ett arbetslag. Tillsammans med dina arbetskamrater är det lättare att se de gemensamma villkoren – det var inte en slump att Metoo mot sexuella trakasserier ofta var arbetsplatsbaserade upprop – och gemensamt kräva förändring.
Men marxismen eller den traditionella socialismen har varken sett kvinnors rätt till lönearbete som slutmålet eller hävdat att reproduktivt arbete därmed skulle vara mindre värt. Tvärtom! När arbetar- och kvinnorörelsen på 1970-talet med stor framgång kämpade för uppbyggnaden av förskolan var det för att omvårdnaden om barnen är viktigt. Barn behöver utbildad personal, pedagogik, bra lokaler och så vidare. Samma när utbyggnad av andra välfärdsreformer vunnits genom kamp. 
Ingen av frågorna löser sig dock så länge kapitalismen och klassamhället består. Barngrupperna kommer att vara alldeles för stora, nedskärningarna och privatiseringarna dugga tätt, föräldrarnas arbetsdag alldeles för lång, många kvinnors arbeten alldeles för osäkra och dåligt betalda och så vidare.

Offensiv står för marxismen, som är en ideologi och ett verktyg för handling på vägen mot socialism, för allas frigörelse.

En grundläggande idé med marxismen och den socialistiska rörelsen är att det här klassamhället, kapitalismen, i sig och varje dag odlar exploatering och hierarkier så som utsugning av arbetare, rasism och könsmaktsordning. Slutsatsen är att det måste till en grundläggande samhällsomvandling där kapitalismen avskaffas. I ett socialistiskt samhälle skulle de stora tillgångarna ägas och förvaltas gemensamt. 
Det har aldrig förut varit så tydligt att dagens privata ägande av banker, oljetillgångar, stora industrier och så vidare leder hela mänskligheten mot ett fördärv. Genom att samhället istället äger dessa tillgångar kan vi gemensamt besluta vad som ska produceras, hur mycket och på vilket sätt. Här kommer vi till kärnan. Hela syftet med en socialistisk samhällsomvandling är att resurser måste tas från dagens destruktiva produktion till välfärden, det vill säga till reproduktionen. 
Massiv utbyggnad av välfärden är det första som skulle genomföras. Även i ett så kallat välfärdsland som Sverige behövs det hundratusentals fler anställda i skola, omsorg och sjukvård för att få ner stressnivåerna och öka kvalitén, ännu fler i många andra länder. En av de viktigaste reformerna som ett socialistiskt samhälle måste genomföra är kraftigt förkortad arbetsdag, för mer tid till barn, gamla, matlagning, fritid, samhällsengagemang med mera. Redan kvinnomaktsutredningen på 1990-talet kom fram till att kortare arbetsdagar för både man och kvinna är bland de säkraste korten för att öka jämställdheten i hushållsarbetet. 

Det finns anledning att se till de marxister som har lyckats gå från ord till handling, som inte bara har genomfört revolutioner utan också påbörjat uppbyggandet av en annan sorts samhälle. Det är ingen slump att den internationella kvinnodagen den 8 mars, som fortfarande är den dag som samlar miljontals feminister i kamp över världen, har sitt ursprung i den socialistiskt revolutionära rörelsen. 
Den kommunistiska internationalen tog fasta på att den ryska revolutionen 1917 hade startat just på den internationella kvinnodagen och att datumet för denna dag inte längre skulle variera från år till år utan fastslås till just den 8 mars. Inte bara jämställdhetsreformer som aborträtt, rätt till skilsmässa, sexbrottslag och hbtq+-rättigheter såg i bolsjevikernas Ryssland för första gången dagens ljus. Välfärdsreformer som daghem, matsalar, tvättstugor och föräldraledighet byggdes upp.
Men det var också hur kommunisterna förstod att det behövdes fortsatt kamp mot de gamla strukturerna; att revolutionen måste permanentas. 

Inessa Armand och Alexandra Kollontaj var de två första ledarna för den kvinnobyrå, Zhenotdel, som sattes upp för detta ändamål (modellen spreds sen till hela internationalen). Kollontaj visade bland mycket i sina bidrag till marxismen hur de hushållsuppgifter som tidigare var privata inom hemmets sfär nu blev uppgifter för hela samhället (som sedan fick ett eko på 1970-talet igen med slagordet ”Det personliga är politiskt”).
Armands inställning var att ”så länge de gamla formerna av familjen, hemlivet och barnuppfostran inte avskaffas kommer det att bli omöjligt att avskaffa utnyttjandet och slaveriet, det kommer bli omöjligt att bygga socialismen” (Karen M Offen, European Feminism 1700-1950, läs också mer i Emma Quinns artikel Kvinnor och HBTQ-personers befrielse i det revolutionära Ryssland).
Självklart fanns det ett motstånd bland till exempel manliga partimedlemmar. Men det var inte så att partiet som helhet inte förstod vikten av kvinnokampen. Lenin menade exempelvis att ”arbetarklassen kan inte uppnå frihet förrän fullständig frihet för kvinnorna har vunnits” (VI Lenin, On the emancipation of Women).

Leo Trotskij skrev 1923 om utmaningarna. ”Att införa politisk jämställdhet mellan män och kvinnor i den sovjetiska staten var en fråga och den enklaste. En mycket svårare fråga var nästa – att inrätta den arbetsmässiga jämställdheten mellan kvinnor och män i fabrikerna, i kvarnarna och i fackföreningar och att göra det på ett sådant sätt att männen inte satte kvinnorna i en ofördelaktig position. Men att uppnå den verkliga jämställdheten mellan man och kvinna i familjen är ett oändligt svårare problem. Alla våra inhemska vanor måste revolutioneras innan det kan hända. 
Och ändå är det ganska uppenbart att såvida det inte finns en jämlikhet mellan man och hustru i familjen, i normal mening och vad gäller livets förutsättningar, kan vi inte på allvar tala om kvinnornas jämlikhet i socialt arbete eller ens i politik. Så länge kvinnan är fastkedjad till hushållsarbete, vård av familjen, matlagning och sömnad, är alla hennes chanser att delta i det sociala och politiska livet nedskurna till en extrem nivå.” 
Vägen framåt var både materiella förbättringar för alla och höjd kulturell nivå och utbildning av individerna som utgör klassen (Old Family to the New, 1923). 

Då måste en fråga sig: vad hände? För Sovjetunionen utvecklades ju inte efter dessa riktlinjer, tvärtom. De misslyckade revolutionerna i andra länder, imperialismens krig mot Ryssland och fattigdomen gjorde att Stalins byråkratiska diktatur istället tog över allt mer. 
Kontrarevolutionen verkade på alla plan och ett av dem, som Trotskij skriver om i Den Förrådda revolutionen, var den traditionella patriarkala familjens återetablering. Till exempel blev abort och samkönad kärlek återigen kriminaliserat på 1930-talet. 
När den stora vågen av kvinnokamp bröt ut över världen i slutet av 1960-talet var det i uppbrott mot könsförtryckets alla delar. Att det kom att utvecklas en radikal feministisk falang var delvis i polemik mot en manschauvinistisk vänster som var knuten till stalinismen eller dess variant – maoismen. Där odlades en manlig proletärkult i synen på arbetarklassen. Arbetaren, framhöll de, var en vit, heterosexuell, man. 
Radikalfeminismen menade i sin tur att kvinnoförtrycket är det ursprungliga förtrycket och att kvinnokampen står över klasskampen.

Så länge kvinnan är fastkedjad till hushålls-arbete, vård av familjen, matlagning och sömnad, är alla hennes chanser att delta i det sociala och politiska livet nedskurna till en extrem nivå.

De 30 senaste åren har det socialistiska programmet utvecklats när socialister har använt det i den konkreta kampen. Det har varit banbrytande kampanjer som kampanjen mot våld i hemmet, mot sexuella trakasserier, mot det dödliga våldet, mot lönediskriminering, hbtqi+kamp, mot sexindustrin, abort­rätt och mycket mer.
För att summera är marxismen både användbar och nödvändig i kvinnokampen. Arbetarklassen är den kraft som kan revolutionera samhället vilket är starten på könsmaktsordningens avskaffande. Kvinnor utgör en allt större och framför allt en allt mer stridbar del av arbetarklassen, både i formella sektorn, i informella sektorn och i väl­färds­yrken. För att klassen ska kunna ena sig och klara av att resa ett motstånd mot kapitalismen måste frågan om kamp mot både sexism och rasism komma högt upp på dagordningen. 
Så tillbaka till Anna Remmets fråga om vilken sorts strejker som behövs. Den unga klimatrörelsen har gått från att praktisera individuell veganism till att strejka. Vidare från skolstrejker till att kräva av fackföreningarna att de också kommer med, ”All out strikes”. Om alla fackföreningar strejkade skulle utsläppen minska direkt, åtminstone den strejkdagen. Inte bara det. Den samhällsomställning som är nödvändig kräver att makten utmanas. Samma är det med den feministiska kampen. Det är väsentligt att stanna produktionen för att utmana företagen och bankernas makt samt staterna och politiken som backar upp dem. 

I alla revolutioner startar en livlig diskussion om den personliga friheten, om hur även könsroller måste ifrågasättas. Nu senast under vårens långa ockupation på torget i Khartoum, Sudan. Kvinnogrupperna reste sig och krävde av de manliga deltagarna att de utbildar sig själva i att ifrågasätta och gå emot sexismen, och kvinnogrupperna vägrade också att ensidigt ha ansvar för städuppgifterna som revolutionssamordningen först hade tilldelat dem. På det sättet kan en se hur en form av vägran mot den sexuella hierarkin och den ojämna fördelning av hushållsarbetet kommer med på köpet och behövs i ett bredare uppror. 
Det vore dock att missledas att tro, som vissa feminister föreslår, att det skulle räcka med att enskilt sexstrejka eller hushållsstrejka eller att från börja avleda rörelsen in i en sådan individuell fålla. För att ta den breda kampen för jämställdhet och jämlikhet framåt krävs en massrörelse som slår mot det ekonomiska och politiska systemet.