
Irland röstade ja till könsneutrala äktenskap i folkomröstningen den 22 maj. Folkomröstningen blev till ett svidande nederlag för homofobin, diskrimineringen och den religiösa högern.
Drygt 62 procent röstade ja till samkönande äktenskap. Ja-rösterna var särskilt starka i många arbetarklassområden, över 80 procent på sina håll. Detta trots en omfattande skrämselkampanj från den religiösa högern, byggd på lögner, homofobi, sexism och till och med försök att framställa homofober som de verkliga offren för diskriminering.
Sedan år 2011 har samkönade par kunnat registrera partnerskap, dock med 160 färre rättigheter än gifta par, enligt kampanjen Marriage Equality.
Införandet av rätten till samkönade äktenskap krävde emellertid en folkomröstning för att ändra Irlands konstitution, som tidigare har begränsat äktenskap till olikkönade par. Trots att alla de parlamentariska partierna förespråkade en ja-röst skulle det inte ha hänt utan ett enormt tryck från hbtq-rörelsen, som länge har kämpat för ökade rättigheter och rätten till giftermål.
Valdeltagandet var knappa 61 procent, vilket var relativt högt jämfört med tidigare folkomröstningar. Det kan förklaras av en större medvetenhet om hbtq-rättigheter och sociala frågor samt ett starkare engagemang från yngre än tidigare. Över 60 000, främst yngre personer och förstagångsväljare, registrerade sig för att rösta under kampanjens sista veckor.
I en inspirerande solidaritetshandling åkte tusentals emigranter hem igen, ofta till en stor personlig kostnad, bara för att kunna rösta ja.
Ja-kampanjen har förmodligen varit en av de mest, om inte den allra mest, engagerande folkomröstningskampanjen i Irlands historia. Över 10 000 beräknas ha deltagit i dörrknackningar och flygbladsutdelningar.
Medlemmar i Rättvisepartiet Socialisternas systerparti i Irland, Socialist Party, som är aktiva inom valsamarbetet Anti Austerity Alliance och kampanjen Radical Yes, rapporterade om långa köer för att skriva på deras namnlistor och för att köpa Yes-knappar.
Resultatet är ett enormt slag mot den religiösa högern och den katolska kyrkan vars konservativa och reaktionära idéer har format Irlands sociala politik under en lång period. Deras trångsynta kampanj lyckades alienera och förolämpa inte bara hbtq-personer, utan även ensamstående föräldrar och deras barn samt alla som inte ingår i deras medeltida syn på den ”traditionella” familjen.
Trots en kraftig attitydförändring under de senaste 25 åren har lagstiftningen inte hängt med, särskilt vad gäller hbtq- och kvinnors rättigheter. Och även om hbtq-par nu kommer att kunna gifta sig är homofobin fortfarande ett problem i samhället och inte minst i lagstiftningen.
Det är fortfarande så att trans- och intersexuella personers könstillhörighet inte erkänns och regeringens begränsade lagstiftningsförslag har kritiserats hårt av hbtq-organisationer.
Religiösa organisationer får fortfarande diskriminera hbtq-personer vid anställningar under sken av att upprätthålla sin verksamhets ”religiösa anda”. Kyrkornas verksamhet är dock väldigt omfattande i Irland och ungefär 95 procent av alla skolor samt stora delar av vården styrs av religiösa organisationer – trots att de finansieras av staten.
Det har lett till att många anställda är tvungna att dölja sin sexuella läggning av rädsla för att förlora sina jobb, samtidigt som sexualundervisningen nästan är obefintlig i skolan, enligt en rapport från Nationella ungdomsparlamentet år 2010.
Det är viktigt att stämningen bakom ja-kampanjen inte tillåts avta eller avledas av etablissemanget. Redan innan många ens hunnit fira segern har etablissemanget börjat diskutera hur marknaden ska kunna profitera på hbtq-rörelsens framgångar – den så kallade ”rosa euron”.
Nu när det finns ett momentum bakom kampanjen och ökad aktivitet i samhället är det avgörande att den positiva stämningen används för att driva kampen vidare, för att kämpa för trans- och intersexuella personers rättigheter och för att upphäva Irlands reaktionära abortlagar. ■