Krisen i Grekland har blivit akut och landet har i praktiken ställts under tvångsförvaltning av den så kallade trojkan – EU, den Europeiska centralbanken (ECB) och Internationell valutafonden (IMF). Denna kapitalistiska trojka kräver nu ännu större nedskärningar och att alla landets tillgångar säljs ut.
EU:s värsta hökar, däribland finansminister Anders Borg, hävdar att Greklang måste genomföra budgetnedskärningar motsvarande 15 procent av BNP och ”svälja medicinen vi förskriver".
Enligt Anders Borg har den grekiska staten tillgångar värda runt 300 miljarder euro [3 000 miljarder kronor] och det behövs en särskild myndighet för att sälja ut dessa (Anders Borg i en intervju med tyska Die Welt).
Vad EU, ECB och IMF planerar är en fullständig plundring av Grekland. Jämförelse har gjorts med den väldiga privatiseringen som följde efter stalinismens kollaps i Östtyskland (DDR) 1989-90. Privatiseringen av DDR:s tillgångar blev till en av historiens största avindustrialiseringar. Företag som ansågs ha vinstmöjligheter slumpades bort samtidigt som mer än tre av fyra industrijobb försvann i östra Tyskland. Av DDR:s 2,2 miljoner industriarbetare fanns bara 600 000 kvar 1999. Det sociala skyddsnätet revs sönder och bara ett gigantiskt stöd från västra till östra Tyskland, motsvarande 7 000 miljarder kronor, förhindrade en total kollaps. Men Grekland ska genomföra nedskärningar och privatiseringar utan massiva subventioner och stöd.
Mer av samma misslyckade medicin är EU:s och IMF:s recept. De nya lån på 65 miljarder euro som EU-ledarna lär ha enats om, formellt beslut ska fattas i juni, kan bli det sista dyrköpta försöket att undvika en till sist oundviklig grekisk statsbankrutt. Men mycket snart kan motsättningarna i Grekland och den i många stycken förrevolutionära kris som landet kastats in i ha lett till en statsbankrutt.
Tvångsförvaltning och de gigantiska privatiseringarna har redan provocerat fram nya demonstrationer i Grekland och den 15 juni planerar fackföreningarna en ny generalstrejk.
Jämsides förvärras den politiska krisen. Den nuvarande socialdemokratiska PASOK-regeringens stöd har rasat ned till mindre än 20 procent och regeringen blir allt mer paralyserad och splittrad. EU och IMF vill dölja tvångsförvaltningen bakom en koalition mellan PASOK och högerpartiet Ny Demokrati, som mitt i krisen vill sänka bolagsskatten till 15 procent. Men vilken legitimitet, stöd eller makt skulle en sådan regering ha?
Grekland är på väg att bli vad kapitalisterna kallar oregerligt; regering och statsmakt saknar medel och auktoritet att påtvinga invånarna sin politik. Situationen påminner om Argentina i början av 2000-talet där nedskärningspaket, IMF-paket, ständiga regeringskriser och revolutionära uppror resulterade i att landet ställde in betalningarna (statsbankrutt) och övergav pesons koppling till dollarn.
I helgen upprepade exempelvis Hans-Werner Sinn, chefen för det tyska IFO-institutet (ett slags fristående konjunkturinstitut), att Greklands exit från eurozonen skulle vara ”det minst onda av två onda ting”. Han är inte ensam inom det kapitalistiska etablissemanget att hysa den åsikten och den grekiska krisens nästa fas kommer sannolikt att innehålla statsbankrutt, skuldavskrivningar och att landet antingen lämnar euron eller utesluts ur eurozonen.
När eurozonens finansministrar och representanter från ECB träffades i hemlighet den 6 maj i Luxemburg diskuterades bland annat ett material med rubriken ”Underlag från Tyskland: Vad händer när Grekland lämnar euron?”.
Enligt Sinn skulle det krävas att löner och välfärd skärs ned med ytterligare 20-30 procent för att landet skulle bli konkurrenskraftigt. Det är, menade Sinn, att likna vid den hästkur som den dåvarande tyske kanslern Brüning med hjälp av undantagslagar försökte genomföra som svar på den ekonomiska depressionen och att Tyskland inte fick anstånd med att betala av krigsskadestånden i början av 1930-talet. ”Det är bara i teorin som ett sådant åtstramningsprogram fungerar, men i verkligheten leder det till att ett land hamnar på randen till inbördeskrig”.
Sedan det första så kallade räddningspaketet på 110 miljarder euro (980 miljarder kronor) från EU och IMF våren 2010 har situationen i Grekland ständigt förvärrats. Över 180 000 jobb har försvunnit, löner och pensioner har sänkts, skatter och avgifter har höjts och arbetslösheten (officiellt) har stigit till över 15 procent. Ekonomin har krympt med nära 5 procent samtidigt som statsinkomsterna sjunkit, budgetunderskottet ligger på över 10 procent och statsskulden är på väg mot 160 procent av BNP. I fjol steg statsskulden till dryga 142 procent. Den högsta siffran i eurons 12-åriga historia.
Den så kallade marknaden har redan räknat ut den grekiska kapitalismen och väntar bara på att betalningarna ställs in. Idag prissätts grekiska statspapper till 50 procent av det nominella värdet.
Men för att om möjligt rädda de europeiska bankerna och ECB, som i sin portfölj har grekiska statspapper till ett värde av 50 miljarder euro (400 miljarder kronor), fortsätter EU och IMF sin plundring. Allt för att krama ut så mycket som möjligt innan en statsbankrutt.
Det är en politik som nu nått vägs ände.
- Vägra betala skulden – vägra nedskärningar.
- Förstatliga bankerna och masskamp för arbetarpolitik och arbetarregeringar med socialistisk politik.
- Stoppa EU:s och IMF:s lönesänknings- och nedskärningspolitik – kamp för ett demo- kratiskt och socialistiskt Europa.
