EU och IMF tar strypgrepp

2010-05-12 15:22:12




Efter dagar av snabbt fördjupad kris som riskerade att leda till en ny global finanskris beslutade EU:s finansmini-strar i söndags att lansera ett gigantiskt räddningspaket för att om möjligt hejda raset och undvika statsbankrutter samt köpa sig tid.
Tillsammans med Internationella valutafonden (IMF) är EU och Europeiska centralbanken (ECB) beredda att ge stöd och lånegarantier på motsvarande 750 miljarder euro (7 200 miljarder kronor), men för att få ta del av stödpaketet måste länderna genomföra ännu mer dramatiska nedskärningar än de redan beslutade. Fler euroländer kan därför stå inför en grekisk utveckling – av stegrad masskamp mot stålbaden.
EU villkorar sina nödlån med krav på att Portugal och Spanien omedelbart beslutar om ”betydande extra konsolideringsåtgärder”, det vill säga enorma budgetnedskärningar. Om in­te väntas en tvångsförvaltning likt den i Grekland.
EU:s del i paketet uppgår till 500 miljarder euro (4 800 miljarder kronor) och IMF bidrar sedan med minst 220 miljarder euro (2 100 miljarder kronor). Till det ska läggas att Europeiska centralbanken (ECB) ska börja köpa nödställda länders statsobligationer och att man accepterar skräppapper som pant för vidare lån.
EU går helt enkelt i borgen för lån till Grekland med flera länder, ungefär på samma sätt som de enskilda regeringarna tidigare gick i borgen för att det egna landets kristyngda banker skulle få låna till lägre ränta än annars. På så sätt hoppas man kunna rädda de europeiska banker som har lånat ut mångdubbelt större belopp till Italien, Irland och Spanien än vad man gjort till Grekland och Portugal.

EU:s och IMF:s oväntat gigantiska paket efter flera månader av tveksamhet från framförallt den tyska regeringen följdes av börsyra världen över under måndagen (den 10 maj), men redan dagen efter föll börskurserna igen och eurokursen rasade på nytt, som ett uttryck för ”marknadens” och kapitalisternas skepsis till regeringarnas förmåga att genomföra EU:s och IMF:s diktat.
Nya nedskärningar under EU:s och IMF:s förmyndarskap betyder inte ba­ra att ekonomin stryps; det betyder också hårdnad klasskamp i Europa. Den grekiska generalstrejken i förra veckan, som var den största på flera årtionden (läs rapport på sidan 8), ger en bild av vad som nu kan vänta i fler länder.
Kampen i Grekland och det faktum att krisen accelererade trots att EU och IMF beslutat om ett gigantiskt stödpaket till Grekland – på 110 miljarder euro – spred panik på världens aktiebörser och marknader. På nytt hotade en ny global bankkris och en möjlig finansiell härdsmälta.
”Den europeiska skuldkrisen håller snabbt på att utvidgas till en ny förtroende- och bankkris. Skräcken för bankkollapser i Europa var i går [fredagen den 7 maj] större än efter Leh­man Brothers konkurs” (Svenska Dagbladet den 8 maj).
Inför hotet av ett sammanbrott för euron som också skulle kunna hota hela den globala kapitalismen, tvinga­des EU-regeringarna och ECB att försöka enas om en krisplan som föste det gamla regelverket åt sidan. EU:s stödinsatser, som utarbetades i samarbete med bland annat Obamas administration, är också de mest kost- samma sedan G20-ländernas krispaket efter investmentbanken Lehman Brothers kollaps 2008.

Grekland var en första varning, men bortom Grekland ”finns risken att Portugal och Spanien tvingas ställa in betalningarna. Dessutom påminde turbulensen regeringarna i stora kapitalistiska länder som Storbritannien, Tyskland och USA om att deras egen upplåning och underskott i längden är ohållbara” (New York Times den 8 maj).
Förutom stödinsatserna markerar söndagens beslut att EU och euroländerna gör ännu ett försök att enas bakom en gemensam krishantering, som vill visa att man är beredd att försvara euron till nästan varje pris. Politiskt handlar det dock inte bara om enorma nödlån, utan i än högre grad om kollektiva EU-krav på åtstramning och ”budgetkontroll”, vilket bäddar för nya inre konflikter.
EU:s åtstramningspolitik – lönenedpressningar, nedskärningar och skattehöjningar – betyder sjunkande tillväxt och minskade skatteinkomster när arbetslösheten ökar och människor får mindre att handla för, vilket i sin tur leder till ökad skuldbörda och fortsatt höga budgetunderskott.

Den strukturella skuldkris som har uppstått till följd av kapitalismens kris och som är mest akut i den europeiska kapitalismens svagaste länkar består alltså.
Den växande skuldkrisen tillsammans med rädslan för att samhället inte klarar stålbadens politiska och sociala följder gör att även delar av det kapitalistiska etablissemanget har börjat tvivla på att det verkligen är ”mer av samma medicin” som nödställda länder behöver. ”Risken är också att ekonomierna bromsar in så snabbt att det blir svårt att få ned statsskuld och underskott. Resultatet blir en dödsspiral där nya sparpaket bara gör att landet gräver sig djupare ned i skuldträsket” (E24.se den 11 maj).
Inte bara Europa utan en stor del av den kapitalistiska världen plågas av historiskt höga budgetunderskott och en statsskuld som i många fall överstiger landets BNP. Sedan 2007 har budgetunderskotten i den indu-strialiserade världen ökat sju gånger och statsskulderna på väg mot sam­ma nivåer som direkt efter andra världskrigets slut. Euroländernas totala skuldbörda har ökat ännu mer, inte mindre än 12 gånger sedan 2007 (Der Spiegel online den 3 maj).
Enligt den svenska storbanken SEB kan de s k PIIGS-länder­na (Portugal, Italien, Irland, Grekland och Spanien) behöva låna totalt 1 700 miljarder euro (16 000 miljarder kronor) för att undvika statsbankrutt.
Även efter EU:s och IMF:s stödpaket närmar vi oss den punkt ”där det enda som återstår är att skriva ned skulden och låta omförhandla lånen” (ekonomen Nouriel Roubini i måndags), men det Roubini efterlyser är en ”ordnad” kapitalistisk skuldavskrivning för att minimera bankernas förluster. Socialister däremot säger: Vä- gra betala skulden – vägra nedskärningar. Förstatliga bankerna och masskamp för arbetarpolitik och arbetarregeringar med socia­listisk politik.
Att svaga och hårt pressade regeringar försöker gömma sig bakom EU och IMF kommer oundvikligen tende­ra till att kampens udd också riktas mot EU och ökade krav på att regeringarna bryter med EU- och IMF-politiken – men om inte arbetarklassens kamp beväpnas med ett internationalistiskt program och perspektiv finns det risk för ökad nationalism.
De samlade EU-attackerna reser kravet på en alleuropeisk kampdag för jobb, löner och offentlig service. Europafacket har sagt att man stödjer de grekiska strejkerna, men ord räck­er inte. Det bästa stöd som Europafacket kan ge grekiska, spanska och portugisiska arbetare är att omedelbart ge upp sin svansföring till EU och EMU och förbereda en dag av gemensamma strejker och massdemonstrationer mot EU:s högerpolitik.

Oavsett vilken kapitalistisk politik som regeringarna bedriver blir det arbetarklassen som får betala.
Krisen är kapitalismens och dess oförmåga att utveckla samhället i enlighet med människors behov och på ett ekologiskt hållbart sätt. Kapitalismen måste avskaffas.
Det är klasskamen som bestämmer framtiden. I dagens kamp mot kapitalisternas och pamparnas EU och EMU sås fröet till både ett nytt Europa och de socialistiska massrörelser – nya arbetarpartier och demokratiska kämpande fack– som krävs för att forma ett demokratiskt och socialistiskt Europa.
  • Stoppa EU:s och IMF:s lönesänknings- och nedskärningspolitik – kamp för ett demokratiskt och so-cialistiskt Europa.

Vill du hjälpa till? Offensiv och Socialistiskt Alternativ behöver ditt stöd!

 

Med reaktionär blåbrun högerregering och otaliga kapitalistiska kriser behövs mer än någonsin en röst som försvarar arbetares rättigheter, bekämpar rasism och sexism, kräver upprustning av välfärden och tryggare jobb istället för försämrad anställningstrygghet, fortsatta nedskärningar och marknadshyra. Som ger ett socialistiskt alternativ till kapitalismens orättvisor, klimatkris, krig och flyktingkatastrofer.

Stöd vårt arbete: Swisha valfritt belopp till 123 311 40 48. Om du vill engagera dig mer finns mer info här!