Redan 1999 beslutade EU att bygga upp en egen armé och som ett steg på vägen har man satt upp speciella snabbinsatsstyrkor.I Lissabonfördraget sägs det rakt ut att EU-länderna är bundna av gemensamma försvarsförpliktelser och att målet är ett gemensamt försvar. Det nya fördraget, eller konstitutionen, som grundlagsfäster nyliberalismen uttalar också att EU:s mål är en samordnad utrikes-, säkerhets- och försvarspolitik. Det sistnämnda inkluderar även gemensamma militära insatser, under rubriken ”krishante- ringsinsatser”, med trupper och material från de olika medlemsländerna.
Under senare år har EU utvecklat en rad olika instrument för att påskynda utvecklingen mot ett EU som snabbt kan mobilisera militära styrkor och som tryggar den europeiska krigsmaterialindustrins framtid.
Utöver EU-ländernas försvarsministrar i Ministerrådet finns flera olika politiska och militära organ:
- KUSP, kommittén för utrikes- och säkerhetspolitik, som har hand om EU:s utrikes- och säkerhetspolitik, består av nationella representanter på ambassadörsnivå.
- EU:s militärkommitté (EUMC), som består av medlemsländernas överbefälhavare eller deras representanter, bildar EU:s högsta militära organ.
- Den militära staben (EUMS) som fungerar som en länk mellan EU:s politiska och militära organ. Staben består av cirka 200 officerare från de 27 medlemsländerna.
- EU:s Battle Groups (snabbinsatsstyrkor) som utgör den nuvarande militära kärnan i EU:s armébygge.
- Europeiska försvarsbyrån (European Defence Agency) som har uppgiften att främja utvecklingen av den europeiska vapenindustrin och utveckla gemensamma krigsmaterielprojekt.
”EU kan inte längre fortsätta att vara en militär dvärg och samtidigt en ekonomisk jätte”, menade exempelvis Frankrikes president Nicolas Sarkozy i slutet av förra året, enligt euobserver.com den 12 december 2008.
I skuggan av kapitalismens globala kris försöker Sarkozy och de andra EU-pamparna att påskynda den militarisering som man vid ett flertal tillfällen uttalat sig för och som Lissa- bonfördraget föreskriver.
Att Irland i en folkomröstning sagt nej till Lissabonfördraget struntar man i.
I Lissabonfördraget finns skrivningar om att EU-länderna ska vara bundna av gemensamma försvarspliktelser, skrivningar som påminner om de som finns i Natos stadgar.
Dessutom talas det i Lissabonfördraget om att en liten grupp kärnländer ska kunna bilda spjutspetsen i ett militärt ”permanent strukturerat samarbete”.
Sarkozy har definierat detta som att Frankrike, Storbritannien, Tyskland, Italien, Spanien och Polen ska utgöra en ny ”koalition av de villiga” som ska visa vägen i form av höjda militärutgifter – minst 2 procent av BNP – och som ska se till att en framtida EU-armé om 10 000 man utrustas med de modernaste vapen. Denna minimiallians av krigshökar ska alltså operera inom EU och agera spjutspets.
Redan i dag spenderar EU-länderna hisnande totalt 201 miljarder euro (2 265 miljarder kronor) på militären. Tre av EU:s medlemsländer finns på toppfemlistan över världens vapenexportörer och två – Frankrike och Storbritannien – har kärnvapen.
En allmän höjning av militärutgifterna till 2 procent av respektive lands BNP skulle kraftigt öka den summan, eftersom det endast är 5 av 27 EU-länder som har sprängt 2-procentvallen. För Sveriges del, som idag slänger bort närmare 45 miljarder kronor (ungefär 1,2 procent av BNP) på mili-tären skulle det handla om 16-17 miljarder kronor mer till militären, för Tysklands del en ökning från 29 miljarder euro till 50 miljarder euro (från 327 till 560 miljarder kronor) o s v.
Det finns en klar vilja bland EU-pamparna att med hjälp av gemensamma projekt, beställningar och di- rekta subventioner skydda den Europabaserade krigsmaterialindustrin.
Den svindyra Eurofightern Typhoon – stridsflygplan – är det hittills största gemensamma projektet och den har förutom att tömma statskassan i flera länder också bidragit till att en EU-regering tvingades avgå. I Österrike avgick regeringen 2007 sedan det avslöjats att ett avtalat köp av Eurofightern omgetts av mutor.
Europeiska Försvarsbyrån eller European Defence Agency har bil-dats för att tillfredställa kraven från Europas militärindustriella komplex – en mäktig och inflytelserik lobbygrupp inom EU.
– Om vi vill behålla en globalt konkurrenskraftig försvarsteknologi och industriell bas i Europa, måste vi helt enkelt förena vår krafter och resurser, menade EU:s högste utrikespolitiske representant Javier Solana som förklaring till Europeiska Försvarsbyråns uppkomst.
I EU:s senast antagna säkerhetsstrategi, daterad 11 december 2008, heter det att: ”När det gäller militära uppdrag måste vi fortsätta att stärka våra insatser avseende kapaciteten på europeisk nivå såväl som det ömsesidiga samarbetet och arrangemangen för att fördela bördorna. Erfarenheten har visat att mer behöver göras, särskilt när det gäller nyckelkapaciteter såsom strategiska flygtransporter, helikoptrar, rymdtillgångar och övervakning till havs (mer detaljerad information ges i uttalandet om för- stärkning av kapaciteterna). Dessa ansträngningar måste stödjas av en konkurrenskraftig och stabil försvarsin- dustri i hela Europa med större investeringar inom forskning och utveckling. Europeiska försvarsbyrån har drivit denna process med framgång sedan 2004 och bör fortsätta att göra det”. EU:s säkerhetsstrategi har utarbetats av en grupp krig unionens högste utrikespolitiske presentant Javier Solana.
Javier Solana var tidigare Natochef. Det var med Solana som chef som Nato, med stöd av EU, bedrev sitt bombkrig mot Serbien 1999. Ett krig som som sades vara humanitärt men som bidrog till den mest omfattande flyktingvågen i Europa sedan andra världskriget.
EU-militären ska dels ses som en självständig militär styrka och dels som ett komplement till Natos trupper samt insatser.
”För Europa är de transatlantiska förbindelserna fortfarande en oersättlig grundval som bygger på en gemensam historia och ett gemensamt ansvar. EU och Nato måste fördjupa sitt strategiska partnerskap för ett bättre samarbete i samband med krishantering”, slår EU:s säkerhetsstrategi fast.
I Afghanistan krigar EU och Nato gemensamt.
Nato med trupper från bland annat EU-länderna ansvarar för krigföringen och EU för bygget av en ny polisstyrka.
Natos samarbete med EU är en av punkterna som ska diskuteras när Sverige tar över EU:s ordförandeklubba i sommar.
– Natoländerna och USA har stora förhoppningar på att Sverige under sitt ordförandeskap ska gå vidare och förbättra samarbetet mellan Nato och EU – både politiskt och militärt, säger Sveriges Natoambassadör Veronika Wand Danielsson till Svenska Dagbladet den 5 april.
”EU måste ha bättre militär styrka”, menade utrikesminister Carl Bildt (M) för en tid sedan.
Den svenska högerregeringen vill såväl rusta upp militären på hemmaplan som bidra till EU:s militarisering. Också socialdemokraterna slöt villigt upp bakom EU:s militarisering i regeringsställning.
Efter Jugoslaviens blodiga sönderfall under 1990-talet, som EU ingrep i med katastrofalt resultat, beslöt EU 1999 att bilda en egen armé om 60 000 man, 400 flygplan och 100 krigsfartyg som skulle användas för att ingripa militärt i andra länder. Av olika skäl har denna armé ännu inte satts upp, i väntan på en egen stor styrka har EU därför bildat så kallade Battle Groups (snabbinsatsstyrkor) som ska kunna sättas i aktion inom tio dagar och inom radie av 600 mil, målet är 1 000 mil, från Bryssel.
EU har totalt 13 snabbinsatsstyrkor till sitt förfogande, varav två alltid ska hållas på krigsfot. (De två styrkorna hålls i beredskap under ett halvår för att sedan avlösas av två andra).
Under första halvåret 2008 var Sverige ansvarigt för en av dessa styrkor – Nordic Battle Group. Regeringen bidrog med 2 000 man och 1,2 miljarder kronor. Styrkan kom aldrig till användning. En ny Nordic Battle Group ska stå till EU:s förfogande första halvåret 2011.
Stridsgruppernas tillkomst markerade en direkt upptrappning av EU- militarismen.
”EU:s snabbinsatsstyrkor kan mycket väl komma att användas i krig. Det är inte så att EU står för mjukhet och Nato för styrka samt hårdhandskar ”, sa den dåvarande Natochefen Jaap de Hoop Scheffer 2005.
Snabbinsatsstyrkorna är en del i EU-pamparnas ambition att skapa ett EU med militära muskler som snabbt kan ingripa för att till exempel skydda Europas energi- och råvarutillförsel.
Gemensamt försvar är den nya byggstenen i Fästning Europa.
EU talar om fred, men rustar för väpnade ingripanden och militära strider.
Per Olsson
En röst på ArbetarInitiativet, i vilket Rättvisepartiet Socialisterna ingår, i EU-valet är en röst mot imperialism och militarism, mot EU:s armé och svenskt samarbete med Nato.
Det är en röst för ett demokratiskt socialistiskt Europa i en socialistisk värld!
