Europa idag: Ökad klasskamp och EU i skuggan

2006-10-07 17:25:12




Europa idag och imorgon. Artikelserie i två delar av Per-Åke Westerlund.

Europa 2006, del 1

Europa skakas av nya massprotester mot den nyliberala högerpolitiken. För 5-10 år sedan påstod regeringarna att EU var svaret på kriserna. Idag ökar istället motsättningarna inom EU och regeringarna använder oftare nationalistiska argument för att försöka undkomma missnöjet.

När Sveriges och Storbritanniens finansministrar, Pär Nuder och Gordon Brown, påstår sig argumentera mot nationalism och handelshinder skriver de typiskt nog att ”för att bibehålla den europeiska modellen och för att våra medborgare ska acceptera globaliseringen måste varje land välja sin egen väg” (Dagens Nyheter 5 april).
Att EU minskar i betydelse innebär inte att attackerna på arbetarklassen minskar. Den europeiska kapitalismen pressas av skärpt global konkurrens och försöker desperat hitta en utväg på arbetarnas bekostnad.
I land efter land lanseras nationella ”reformer” som påstås rädda ekonomin och franska, tyska, osv jobb. Silvio Berlusconi, som nu förlorat valet på grund det enorma hatet mot hans politik, har gång på gång påstått att euron är ett av skälen till landets problem. De senaste åren har protektionismen ökat mellan EU-länderna.
Hur långt kan EU:s splittring gå? Är ökad splittring inom EU ett tecken på vad som kommer att hända även i global skala?
”Det är inte apokalypsen, men ett mycket farligt ögonblick för Europa”, kommenterade Peter Sutherland, ordförande för ett av Europas största företag, oljebolaget BP, och tidigare EU-kommissionär (Financial Times 22 mars).
Offensiv ska i två artiklar analysera läget i Europa våren 2006. Vi börjar med åtta punkter om dagens trender.

1. Klasskampen visar arbetarklassens styrka
– Den franska regeringen har bara två utvägar, kapitulation eller kollektivt självmord. Den analysen gjorde Pierre Lellouche, parlamentsledamot för regeringspartiet UMP, när den franska arbetarklassen på allvar utmanade CPE-lagen. Växande generalstrejker, även om de fackliga ledningarna inte vågade kallade dem generalstrejker, är inget som den franska kapitalistklassen och dess politiker vågar utmana.
Frankrike har denna vår på nytt bekräftat viktiga delar i marxisters analys av klasskampen: a. Massiv ungdomskamp inspirerar arbetarna att agera, vilket i sin tur får brett stöd i samhället. b. Arbetarklassen, med stöd från mellanskikt, studenter m fl, är objektivt sett överlägset starkare än kapitalistklassen med alla dess politiker och massmedier. c. Kampen gäller mer än den fråga som utlöst den, CPE-lagen. Den handlar om en utmaning av hela högerpolitiken i EU och Frankrike.
Generalstrejken i Grekland den 15 mars var den största på lång tid (90 procent inom offentliga sektorn och 70 procent i den privata sektorn deltog). Detta var på inget sätt fackledningarnas förtjänst, som hela tiden bromsat protesterna, utan berodde helt och hållet på gräsrötternas agerande. Detsamma är fallet i Frankrike.
Arbetarkampen uppnår resultat. Ifjol tvingade hotet om storstrejk Tony Blairs regering i Storbritannien att backa om försämringar av de statsanställdas pensioner. De italienska metallarbetarna gick i strejk i januari när de erbjöds 60 euro mer i månaden – och vann ett avtal på 100 euro.
Samtidigt är dagens segrar tillfälliga, och makthavarna återkommer med nya varianter på försämringarna. Den 23 mars i år strejkade över en miljon brittiska kommunalarbetare mot nya försämringsförslag.
Inom EU har fackliga protester tvingat bort de värsta delarna av ”Frankensteindirektivet”. För tjänstehandel gäller inte längre principen om ursprungsland (den skulle ha inneburit att t ex slovakiska bolag kunnat använda slovakiska avtal inom hela EU). Fler servicesektorer är också undantagna från direktivet, t ex vården.
Kampen i Frankrike har återkommit på en högre nivå efter något års lugn på ytan. Slutsatsen blir att det skett en kraftig uppladdning för kamp bland arbetare och ungdomar, inte bara i Frankrike utan i hela Europa. De samarbetsinriktade fackliga ledningarna kan inte stå i vägen hur länge som helst. För en varaktig seger måste facken bli verkligt kämpande organisationer, samtidigt som nya arbetarpartier måste byggas upp, med en bas i arbetarklassens kämpande skikt.

2. De traditionella partiernas fördjupade kris
Politiker och traditionella partier är mer isolerade än kanske någonsin. EU:s konstitution, som påstods vara ett resultat av en dialog med folket, fick ett rungade förnedrande nej i folkomröstningarna i Frankrike och Nederländerna för ett år sedan. Detta var ett nej till EU:s och regeringarnas gemensamma attacker på välfärd, jobb och löner.
Det kanske tydligaste tecknet på den härskande klassens djupa politiska kris är Tyskland: a. Det var socialdemokraterna (SPD), med stöd av miljöpartiet, som med Agenda 2010 drev igenom de extrema försämringarna för arbetslösa, sjuka och arbetare. b. Schröders socialdemokrater förlorade därför valet. Men även kapitalisternas huvudalternativ, kristdemokraterna(CDU), gick bakåt. c. Om det skulle behövas ytterligare bevis på att SPD och CDU står för i stort sett samma politik, så bildade de en koalitionsregering efter valet.
EU-ledare som Schröder och Berlusconi har förlorat regeringsmakten medan Chirac och Blair är på väg ut. Deras partier är i kris, liksom alla gamla partier. Orsaken är det massiva motståndet mot deras politik. ”Vi vet precis vad vi ska göra, men vi vet inte hur vi ska vinna nästa val efter att ha gjort det”, sammanfattade Jean-Claude Juncker, premiärminister i Luxemburg. Bristen på verkliga arbetarpartiet gör dock att de nya regeringar som väljs, som i Italien denna vår, inte bryter med den allmänna högerkursen inom EU-länderna.
Allt fler arbetare och ungdomar kommer därför att förstå att felet ligger i hela samhällsystemet.
År 2004 sade sig 34 procent vara tillfredsställda med det demokratiska systemet i Italien, jämfört med 52 procent 1984 och 44 procent 1994. I Frankrike svarade bara 36 procent att det kapitalistiska systemet är det bästa. Ur dessa stämningar kommer arbetarrörelsens socialistiska traditioner att återfå sin styrka.

3. Allt mer parasitär kapitalism
Vinsterna i Frankrikes 40 största företag ökade med 50 procent under 2005. Situationen är liknande för banker och storföretag runt om i EU-länderna. I Tyskland har rena lönesänkningar genomförts samtidigt som företagens vinster ökar snabbt.
Storföretagen satsar jättevinsterna på finansaffärer och uppköp, inte på långsiktiga investeringar. Första kvartalet i år gjordes uppköp och fusioner i Västeuropa värda 1 389 miljarder kronor och tvåtusen ytterligare affärer för 2 600 miljarder annonserades. De stora vinnarna är investmentbankerna, som kan ta in 50 miljoner kronor för en dags förberedelse inför en sådan affär.
Vinsterna har flera källor: kraftig ökning av exporten, plundring av offentliga sektorn och nedpressade löner för arbetarna. När USA inte längre kan upprätthålla sina rekordstora underskott, vilket är en tidsfråga, kommer särskilt den exportberoende tyska industrin att drabbas. Därför driver de europeiska storföretagen på för nya attacker mot arbetarna.
Den nu så omtalade massarbetslösheten är ett resultat av den parasitära europeiska kapitalismen. Ungdomsarbetslösheten i Paris förorter är 40-50 procent, men så är också situationen i t ex Bryssel.

4. Fiasko för Europas nyliberaler
EU är både ett försök att samordna europeisk kapitalism i konkurrensen från USA och Asien, och ett redskap för nyliberal politik, som med avregleringar och privatiseringar omfördelar resurser från arbetare och fattiga till storföretag och rika. I teorin är EU:s kapitalister och regeringar överens om den första uppgiften – samordningen – men i praktiken slåss de nationella kapitalistklasserna för att inte förlora ”sina” industrier, t ex inom bil- och energimarknaden.
Den andra uppgiften – omfördela, avreglera och privatisera – har nått längre. Till exempel har flyg- och telekomindustrin avreglerats och till stora delar privatiserats. Offentliga sektorns utgifter som andel av ekonomin har minskat i alla EU-länder (i Sverige från över 70 procent till under 60 procent). De flesta nya jobb är tillfälliga, med lägre löner och sämre villkor.
EU:s stora projekt – den inre marknaden, euron och utvidgningen – har framför allt gynnat Västeuropas storföretag genom att tvinga fram nedskärningar och privatiseringar i offentliga sektorn och öka pressen på fackföreningarna.
Men talet om att euron och privatiseringarna skulle ge ökad ekonomisk tillväxt har slutat i fiasko. Eurozonens ekonomiska tillväxt har ännu inte orkat över två procent något år sedan valutan infördes. Av de tre största ekonomierna var tillväxten under 2005 0,2 procent i Italien, 1,1 i Tyskland och 1,6 i Frankrike.
De nuvarande attackerna på offentlig sektor och arbetares villkor är bara början. EU- kommissionen, Europeiska Centralbanken (ECB), regeringar och kapitalister vill alla ha ”fortsatta strukturreformer”. CPE-lagen i Frankrike var bara en liten del av vad kapitalet vill uppnå.

5. Handelskrig inom Europa?
”Europas murar hotar spräcka EU”, utropade Svenska Dagbladet (14 mars) och räknade upp en lång rad fall av ekonomisk maktkamp mellan EU-regeringar. Den franska regeringen stoppade det italienska energibolaget Enels övertagande av franska Suez. Istället slogs Suez ihop med det tidigare statliga gasbolaget GdF. För de Villepins regering slogs två flugor i en smäll, bolagen blev kvar under fransk kontroll och statens andel sjönk till en tredjedel, tvärtemot tidigare löften till facken inom GdF. Den franska regeringens protektionism är den mest avancerade inom EU, med 11 branscher, plus enskilda storföretag, som av ”nationella säkerhetsskäl” ska skyddas från utländskt övertagande.
Andra exempel är att den spanska regeringen stoppat tyska Eon (som köpte svenska Sydkraft) från att ta över energibolaget Endesa. Polen har stoppat tysk-italienska banker från att ta över polska. En rad regeringar agerar mot att indiskägda Mittal Steel lagt bud på stålindustrier, t ex Luxemburgs Arcelor.
Hur allvarlig är krisen? ”Kan den nysta upp EU:s inre marknad, hota 50 års integration och skada kontinentens ekonomi?”, frågar sig den ledande tidningen Financial Times (FT). Det mest drastiska svaret kom från Italiens avgående finansminister Giulio Tremonti, som sade att situationen påminner om augusti 1914, dvs första världskrigets start.
EU har alltid präglats av nationella motsättningar, men under 1990-talet och början av 2000-talet kunde de flesta lösas eller skjutas upp av känslan att EU rörde sig framåt och löftet om dramatiska förbättringar som ett resultat av de stora planerna. Den italienska kapitalistklassen var exempelvis beredd att frivilligt avstå från möjligheten att devalvera valutan därför att euron skulle ge andra fördelar. När dessa inte uppenbarar sig, och arbetarklassen inom landet stoppar de EU-anpassade ”reformerna”, tvingas politikerna använda andra argument än EU.
Krisen 2003, när de tyska och franska regeringarna protesterade mot Irakkriget, var ett försök att vinna politiska poäng på hemmaplan, och ännu en markering mot USA inför resten av världen. Andra EU-regeringar, med Blair och Berlusconi i täten, sökte sig istället närmare USA.
En motsvarande kris pågår idag om handeln med Kina. EU har under tryck från främst Italien och Frankrike infört sko- och textiltullar mot Kina och Vietnam. Samtidigt är EU-länderna mycket beroende av den kinesiska marknaden, inte minst för tunga industrivaror. Tullarna slår också mot den del av textilindustrin i Europa som har stora intressen i Kina.

6. EU:s förlorade betydelse
De senaste 2-3 åren har EU tappat i betydelse. Toppmöten har beskrivits som ”succéer” enbart för att öppna konflikter undvikits. En del drar långtgående slutsatser. EU kan bli ”det första imperiet som går under innan det grundats”, skriver en före detta EU-kommissionär i en ny bok.
Efter nej i folkomröstningarna i Frankrike och Nederländerna påstod t ex Göran Persson att allt skulle fortsätta som vanligt. Nu är det allt tydligare att den ”paus för reflektion” man beslutade om var en rökridå för att begrava konstitutionen.
En ny version, som inte kommer att beslutas om förrän 2009, kommer antagligen att skrota den del som ”med obekväm tydlighet förklarar att unionen i grunden är en organisation hängiven frihandel och konkurrens” (FT). Dvs, en ny grundlag skulle inte kunna innehålla det som hittills sagts vara hela poängen med EU. I den praktiska politiken beslutas om begränsningar av den ”fria rörligheten” för arbetskraft och till och med kapital när det anses hota nationella intressen.
Berlusconiregeringen hade tänkt lägga fram en resolution för att fördöma protektionism på EU-toppmötet i mars, men det blev inget på grund av rädslan för att visa upp splittring.
EU-medborgarnas tilltro till EU försvagas också. I den senaste mätningen ansåg 50 procent medlemskap i EU vara en bra sak, en nedgång till och med sedan 2004, då det var 56 procent.
Objektivt sett finns stora skäl till ett samarbete i Europa och globalt, som när det gäller fågelinfluensan, energipolitiken och miljön. Men Europas nationella kapitalistklasser har motsatta intressen som hela tiden skapar nya kriser. I Offensiv har vi många gånger förklarat att kapitalisterna och deras politiker därför inte kan skapa ett enat Europa, även om behoven av samordning, inte minst mot arbetarklassen, driver dem vidare.
EU kommer inte att försvinna, även om dess betydelse har minskat. När det gällde att driva igenom nedskärningar och privatiseringar i EU-anpassningens namn i Sverige, spelade EU en större roll än i de gamla medlemsländerna. Samma sak händer i de 10 nya medlemsländerna, där EU-politiken skapar enorma klyftor. EU-förväntningar vänds till EU-kritik.
I fråga om muren mot flyktingar kommer EU-samarbetet att fortsätta och även trappas upp. Detsamma gäller än så länge ”kriget mot terrorismen”, med övervakning och polissamarbete. Större militära vapenprojekt är också i stort sett omöjliga på nationell nivå, även om samarbetet, liksom i andra industrifrågor, bara omfattar en minoritet av EU-länderna.

7. Spricker euron?

”Spricker EMU?”, frågade Expressen i en ledare den 24 mars. Den liberala tidningen, som var fylld av propaganda för EU och euron vid folkomröstningarna, skriver att EMU enbart uppnått att euron faktiskt existerar, men att den i övrigt levererat fiaskon, kriser och stagnation.
Euroländerna följer inte längre reglerna för budgetunderskott – att dessa ska vara högst tre procent av BNP. Både Tyskland och Frankrike har överskridit gränsen varje år sedan 2002. Rekorden hålls av Grekland och Portugal, med underskott på 6,6 respektive 4,1 procent.
En orsak är att regeringarna inte fullt ut kunnat driva igenom de nedskärningar som planerats. Men viktigare är att den förväntade ekonomiska tillväxten uteblivit. Budgetunderskotten har inte heller lyckats med att öka tillväxten eller skapa fler jobb.
För EU som helhet är detta ett ”symptom på en försvagad europeisk solidaritet, ökat nationellt självintresse och en försvagning av Bryssels förmåga att övervaka reglerna” (FT 29 september 2005).
I längden betyder det att kostnaden för vissa euroländers underskott kommer att få betalas av alla. Än så länge sätter kapitalmarknaderna i stort sett samma pris på skuldsedlar från Grekland som från Österrike. Räntan, som styrs av centralbanken ECB, är också densamma.
Eurons sammanbrott, som mest troligt skulle kräva ytterligare stora kriser, skulle kunna innebära att ekonomiskt starkare euroländer lämnar samarbetet för att slippa betala t ex Italiens stora skulder. Detta är troligare än att Italien självt skulle lämna euron.
De nya EU-staterna har också skjutit upp planerna på anslutning till euron. Polen, Tjeckien och Ungern har stora budgetunderskott, och nationella kapitalister i exempelvis Ungern är idag skeptiska till att gå över till euron.

8. Behovet av nya arbetarpartier
En stor majoritet, 60-70 procent, är motståndare till CPE i Frankrike. I Sverige röstade 56 procent nej till euron 2003. I land efter land genomförs massprotester mot försämrade pensioner. Men vilka politiska partier företräder dessa starka opinioner?
Alla avgörande skillnader mellan socialdemokratiska och traditionellt borgerliga regeringar är borta. Göran Perssons s-regering är snarast en modell för andra EU-länder eftersom man genomfört den drastiska försämring av pensionerna som varken Blair eller Berlusconi klarat av. Socialdemokraterna i Sverige, med stöd av v och mp, kan också ståta med att ha gått längre än andra EU-länder i att släppa fram privata storföretag inom skola och kollektivtrafik.
Möjligheterna för nya politiska alternativ för arbetarklassen visas nu senast av WASG i Tyskland. Partiet bildades av fackliga aktivister på lokal nivå inom Kommunal och Metall, som en reaktion mot den socialdemokratiska och gröna regeringens attacker på arbetslösa och sjuka. Inom ett år hade WASG – i valallians med det tidigare styrande partiet i DDR, PDS – fått fyra miljoner röster. WASG sågs som ett nytt alternativ, en utmanare mot högerpolitiken (PDS hade 1,9 miljoner röster i valet innan).
Rörelser för nya partier kommer att uppstå ur det massiva missnöjet och kampen mot högerpolitiken. I England och Belgien har kampanjer från CWI:s sektioner för ett nytt arbetarparti fått starkt gensvar (Rättvisepartiet Socialisterna är den svenska sektionen av CWI).
Samtidigt visar erfarenheterna från flera länder att nya partier riskerar att gå i gamla fällor. Partier som skotska SSP och PRC (Rifondazione Comunista) i Italien har misslyckats med att skapa oberoende arbetaralternativ. PRC ingick i Romano Prodis allians nu i valet, en allians som när den bildar regering kommer att lägga nya nedskärningsförslag. Även inom WASG:s ledning finns krafter som vill toppstyra partiet och stoppa socialistiska strömningar.
Lärdomen av detta är att nya partier politiskt måste stå emot alla former av nedskärnings- och högerpolitik, och organisatoriskt måste vara demokratiska, utan de privilegier och den toppstyrning som präglar de traditionella partierna. En stark socialistisk strömning behövs för att ett sådant parti ska lyfta och kunna utveckla sin fulla potential.

Nästa artikel: Hotet om ännu mer av kapitalistiska ”reformer”

Vill du hjälpa till? Offensiv och Socialistiskt Alternativ behöver ditt stöd!

 

Med reaktionär blåbrun högerregering och otaliga kapitalistiska kriser behövs mer än någonsin en röst som försvarar arbetares rättigheter, bekämpar rasism och sexism, kräver upprustning av välfärden och tryggare jobb istället för försämrad anställningstrygghet, fortsatta nedskärningar och marknadshyra. Som ger ett socialistiskt alternativ till kapitalismens orättvisor, klimatkris, krig och flyktingkatastrofer.

Stöd vårt arbete: Swisha valfritt belopp till 123 311 40 48. Om du vill engagera dig mer finns mer info här!