– Flyktingpolitiken kännetecknas av dubbelmoral. I lagen accepteras mänskliga rättigheter, men i praktiken styr politik och etablissemangets intressen. Det finns ingen rättvisa, säger Hameed Abdulhameed, asylsökande från Irak, som har spärrats in i ”förvar” i väntan på utvisning till Bagdad.Asyl är det skydd en stat ska erbjuda flyktingar enligt FN:s flyktingkonvention och statens egna lagar och regler. På papperet följer Sverige asylrätten det vill säga ”En person som känner en välgrundad fruktan för förföljelse på grund av nationalitet, religiös eller politisk uppfattning, kön el- ler sexuell läggning, annan tillhörighet till en viss samhällsgrupp eller ras och inte kan eller på grund av fruktan inte vill begagna sig av detta lands skydd, är enligt den svenska lagen flykting och får då en flyktingstatusförklaring. (Undantag får göras för de personer som gjort sig skyldiga till allvarliga brott.)” (Migrationsverket)
I praktiken har dock asylrätten allt mer avskaffats. Sverige utvisar kvinnor till Iran där de riskerar att stenas, homo- och bisexuella och transpersoner [förkortas hbt] som riskerar att hängas, politiskt eller fackligt aktiva som riskerar att torteras eller mördas. Listan kan göras lång.
I Sverige sökte 24 175 människor asyl 2009 och sju av tio nekades. Hittills i år har bara fem procent av de avgjorda asylfallen hos Migrationsverket beviljats asyl enligt flyktingkonventionen (totalt har 30 procent be- viljats uppehållstillstånd). Ändå kommer de flesta asylsökande från krig och krishärdar som Somalia, Irak, Iran, Afghanistan och Eritrea. Ensamkommande flyktingbarn kommer nästan uteslutande från krigens Afghanistan och Somalia, ändå får en av tre avslag på sin asylansökan.
Migrationsverket, som hanterar ansökningarna, är efter år av misstänkliggörande av flyktingar genomsyrat av rasism på samma sätt som flyktingpolitiken. I media uppmärksammades det för några år sedan när Migrationsverket firade en utvisning av en kvinna med tre sjuka barn med att äta tårta. Bara några dagar tidigare firade en enhet i Solna med champagne när man utvisat en man med en svårt sjuk son till S:t Petersburg. Det här är inte isolerade exempel. RS och andra asylaktivister ser hur rasism, skuldbeläggande och misstänkliggörande är vardag för asylsökande.
För att underlätta utvisningar till Irak beslutade Migrationsöverdomstolen sommaren 2007 att det inte rådde någon ”väpnad konflikt” i Irak och öppnade vägen för massdeportationer. Den 9 juni i år massutvisade Sverige tillsammans med Nederländerna, Norge och Storbritannien 56 irakier på ett specialchartrat flygplan. Aktionen har kritiserats hårt av FN-organet UNHCR som säger att utvisningarna riskerar flyktingarnas liv.
Sverige har dömts av FN:s tortyrkommitté elva gånger för att ha utvisat människor till länder där de riske- rar att utsättas för tortyr, vilket är mer än något annat land. Det mest uppmärksammade fallet är deporteringen med USA:s hjälp av de ”terrormisstänkta” egyptierna Ahmed Agiza och Mohammed Alzery, som båda utsattes för tortyr.
Som ett resultat av den brutaliserade asylpolitiken har antalet papperslö-sa ökat och uppskattas till att röra sig om någonstans mellan 10 000 och 35 000 personer. De lever i en extremt utsatt situation, utan tillgång till sjukvård, utbildning och övriga samhällsfunktioner. De är även utestängda från den normala arbetsmarkna- den och tvingas därför ofta jobba svart och kan utnyttjas som billig arbetskraft. De kan heller inte klaga på sin arbetssituation utan att riskera utvisning. EU beslutade den 18 juni 2008 att papperslösa som vägrar att återvända till sina hemländer frivilligt i vissa fall ska kunna hållas inspärrade i upp till 18 månader.
Ett av EU:s huvudsyften är att stänga ute flyktingar samtidigt som EU:s storföretag ska få fritt tillträde till exploatering av fattiga i andra delar av världen.
Enligt UNHCR finns det 43 miljoner flyktingar i världen, den högsta siffran på femton år. Deras situation är ett resultat av kapitalism och imperialism, där storföretagens jakt på vinster leder till utsugning, fattigdom och krig. Till det läggs nu allt fler miljö- och klimatflyktingar, ett resultat av kapitalismens misslyckande med att stoppa utsläpp och klimatförändringar.
I fjol sökte drygt en kvarts miljon människor asyl i EU-länderna, men det var bara en fjärdedel av ansökningarna som beviljades. I Spanien och Grekland är det så många som 98,8 procent av alla asylsökande som får avslag. Många flyktingar kommer först till just Spanien och på grund av EU:s Dublinförordning, som säger att en flykting måste söka asyl i det första EU-land han eller hon kommer till, tvingas de alltså söka asyl där mindre än två procent ges uppehållstillstånd. Som ett resultat av Dublinför- ordningen försöker många låta sig smugglas vidare till andra länder, men de skickas ofta tillbaka.
Sverige, som gör undantag för minderåriga, har annars följt regeln om ”förstalandsprincipen” och har skickat tillbaka 1 838 asylsökande till Grekland under de senaste tre åren. Efter avslöjandena om de fruktansvärda förhållanden som asylsökande lever under i till exempel Grekland har andra EU-länder varit betydligt försiktigare.
EU:s mur mot flyktingar har samordnats under lång tid, från ”Tammerforsprogrammet” 1999, ”Haag- programmet” 2004 och nu senast ”Stockholmsprogrammet” 2009 som ska gälla fram till 2014. Generellt sett utformas dessa program av EU-eliten utan något inflytande från valda parlament.
De senaste förslagen är att resenärer från områden utanför EU ska registreras vid inresan i EU samt att de då ska ha ett klart hemresedatum; de ska uppvisa pass och personuppgifterna ska registreras och sparas i en dator tillsammans med hemresedatumet.
Medan poliskårerna ska samla, registrera och övervaka allt mer med en mängd EU-gemensamma databaser (SIS, SIS II, Eurodac, VIS) och integrera sitt arbete med European Gendarmerie Force ska de gradvis lämna över allt arbete med flyktingar till den växande EU-gemensamma gränsvaktsstyrkan Frontex. Frontex ”förvaltar de yttre gränserna”, en om- skrivning för jakt på flyktingar. Styrkan har redan börjat patrullera i Medelhavet och har över 20 flygplan, 30 helikoptrar och 100 övriga fordon.
Den gemensamma utvisningen av 56 irakier från fyra EU-länder, däribland Sverige, organiserades och finansierades delvis via Frontex.
Sedan år 2008 har Frontex helt eller delvis finansierat gemensamma utvisningar, så kallade Joint Return Op- erations (JRO). Centrala gränskontrollenheten (CGE) vid Rikskriminalpolisen samordnar nationellt och in- ternationellt Sveriges deltagande i JRO. Sedan november 2008 har polisen deltagit i tolv flygningar som finansierats av Frontex. Tre av dessa organiserades av Sverige.
Under 2010 har Migrationsverket satt allt fler flyktingar i förvar för att förbereda polisens utvisningar. Regeringen har samtidigt gett polisen extra pengar för att öka utvisningstakten.
Förutom hårdare gränsbevakning syftar Stockholmsprogrammet till att skapa en ”flexibel invandringspolitik som tar hänsyn till arbetsmarknadens behov”. Med andra ord ska ”Högutbildade uppmuntras att migrera till EU för att ersätta åldrande arbetskraft … och upprätthålla EU ’konkurrenskraft’ på den globala markna- den” (European Civil Liberties Network, ”Oppose the Stockholm Programme”).
En väg in i EU skapas för dem som är lönsamma för storföretagen (färdigutbildade som tvingas att jobba för låga löner) medan andra hamnar på ”svarta listan”, där visumregler, gränsvakter och fingeravtrycksdatabaser o s v bygger nästan oövervinneliga murar.
Regeringens nya lag om arbetskraftsinvandring är helt i linje med EU-utvecklingen.
Lagen driver på utvecklingen mot en låglönemarknad där arbetarna sällan vågar ställa några krav, eftersom arbetsgivaren när som helst kan avslu-ta anställningen och därmed förlorar arbetaren efter tre månader sin rätt att stanna i Sverige. Samtidigt tar den fokus från det faktum att allt färre beviljas asyl av dem som verkligen flyr för sina liv.
Av beviljade uppehållstillstånd hittills 2010 är bara 2 procent konventionsflyktingar, medan 21 procent be- viljas uppehållstillstånd enligt den nya lagen om arbetskraftsinvandring (även om en del asylsökande som nekats asyl lyckats stanna genom att skaffa arbetstillstånd istället). Med den nya lagen har arbetskraftsinvandringen mer än fördubblats. Invandringspolitiken har gått från att bedöma vilka som har behov av att stanna till vilka etablissemanget har behov av för att maximera sina vinster.
För utrikesfödda som fått stanna i Sverige är fattigdomen större och hälsan sämre än för befolkningen i övrigt. 36 procent av barn som är födda utomlands eller vars båda föräldrar är födda utomlands lever under gränsen för fattigdom mot endast 9 procent av övriga barn (SCB Välfärd nr 4, 2008). I Göteborg är livslängden 12 år kortare i invandrarförorten Berg-sjön än den är i den välbeställda förorten Askim.
För de som väntar på besked på asylansökningar är situationen extremt pressad. ”Först avancerad psykisk tor-tyr – sedan utvisning” kallade en flyktingaktivist från Röda Korset nyligen den svenska flyktingpolitiken.
Efter det nästan obligatoriska avslaget hos Migrationsverket är väntetiden oftast minst ett år innan över- klagan tas upp i Migrationsdomstolen. Och blir det avslag även där kan det dröja många år innan någon utvis-ning ens är möjlig. För tillfället är det till exempel väldigt svårt att utvisa någon till krigets Afghanistan eller Gaza, men ändå ges ofta inte uppehålls- tillstånd. Människor lever många år i limbo – ett slags ingenmansland mellan ”himmel” och ”helvete”.
Under den tiden ges asylsökande (förutom barn) bara ”akut sjukvård”.
– Asylsökande i Boden kan komma till vårdcentralen i Boden med vilken sorts besvär som helst. Den ordi- nerade ”medicinen” blir dock alltid ”motionera, ät grönsaker och drick vatten”. Det har blivit som ett skämt bland oss asylsökande, berättade Hameed Abdulhameed innan han spärrades in i förvar.
Lidandet på grund av den begränsade sjukvården är emellertid långt ifrån ett skämt. Många asylsökande lider av allvarliga sjukdomar utan att få den hjälp de behöver. Andra har dött när åkommor som har ”trotts” vara lindriga inte har undersökts ordentligt och visat sig vara cancer eller andra dödliga åkommor.
Svenskundervisning ges numera bara under tiden för beslut hos Migrationsverket. Under tiden för överklagan och sedan kanske väntan på utvisning, som kan vara flera år, får asylsökande vuxna ingen utbildning eller aktivitet utan får bara sitta och vänta, ofta i överfyllda och nedslitna lägenheter, helt isolerade från det övriga samhället.
När dessutom många har traumatiska erfarenheter är det inte konstigt att akutpsykiatrins patienter till stor del är asylsökande. Det är den rakt igenom sjuka flyktingpolitiken som gör människor sjuka. Förra året hängde en afghansk man sig i häktet i Gävle, efter att ha varit isolerad i väntan på utvisning. Hur många asylsökande som tar livet av sig finns det inga uppgifter om.
Det kommer hela tiden nya försämringsförslag.
Nyligen beslutades det om hårdare försörjningskrav för anhöriginvandring, även om regeringen tvingades att backa från de värsta förslagen om att separera barn från sina föräldrar om de inte har tillräckligt med pengar. Andra förslag är till för att misstänkliggöra asylsökande, som ”aktivitetsbonus” för att få asylsökande att delta i sysselsättning, när det i själva verket är samhällets strukturer och regler som till de asylsökandes frustration förhindrar sysselsättning.
Den rasistiska och omänskliga flykting- och migrationspolitiken är en del av högerpolitiken och har flera syften:
- Den ska avskräcka och stoppa flyktingar från att söka sig hit, men släppa in de som behövs som lågavlönad arbetskraft.
- Den ska misstänkliggöra flyktingar för att berättiga den brutaliserade politiken. Samtidigt leder det till att rasistiska partier ges utrymme och möjlighet att rikta ilskan vad gäller orättvisor mot invandrare istället för de rika och politikerna.
- Den är en del av regeringens och EU-etablissemangets mål att skapa en låglönemarknad där arbetarna och fackföreningarna har försvagats så att lönerna kan pressas ned. Ju fler som kan tvingas jobba till slavlöner (papperslösa, invandrare, långtidsarbetslösa, unga etc) desto mer press nedåt blir det på lönerna för alla.
Precis som i andra frågor är det kamp och protester som kan stoppa den rasistiska flyktingpolitiken. RS deltar i flera samarbeten till försvar av asylrätten, till exempel Asylrörelsen i Norrbotten, Aktion mot deportation och tillsammans med invandrarorganisationer i Göteborg och Malmö/ Lund. Lokala kampanjer i samarbete med duktiga advokater har i många fall tvingat myndigheterna att ge uppehållstillstånd i uppmärksammade fall. År 2005 växte en massrörelse fram i protest mot utvisningen av apatiska barn och med krav på en allmän flyktingamnesti. Rörelsen stöd- des av Vänsterpartiet och Miljöpartiet, men trots stort folkligt stöd vek sig V och MP vågade inte stå på sig fullt ut i förhandlingarna med Socialdemokraterna. Resultatet blev ändå en tillfällig lag som gav 17 000 människor uppehållstillstånd.
År 2010 är situationen återigen desperat och det behövs en ny asylrörelse över hela landet.
För att nå verklig styrka måste asylkampen kopplas till kamp mot all högerpolitik och är en av de viktigaste uppgifterna för det nya arbetarparti som behöver byggas.
Att människor flyr för att sedan utnyttjas och behandlas som kriminella beror på det kapitalistiska systemet. Kampen för asyl, för flyktingars och invandrares rättigheter och för att stoppa nya krig och flyktingvågor är därför en kamp mot kapitalismen och för demokratisk socialism, där storföretagen ägs gemensamt och styrs demokratiskt efter behoven hos männi- skor och miljö istället för vinstintresset hos ett fåtal superrika.
Jonas Brännberg
Anna Löfgren
