Exit Reinfeldt och Löfvens utsträckta högerhand

2014-09-17 14:07:44

foto: Magnus Fröderberg / Wikimedia Commons
Fredrik Reinfeldt avgick under valnatten efter att Moderaterna gjorde ett katastrofval, där de blott fick 23,2 procent av rösterna i riksdagsvalet.

Det blev ett katastrofval för högeralliansens partier och exit för Reinfeldt & Co. Efter att de rödgröna varit snubblande nära att åter spela bort en given valseger, ska nu S-ledaren Stefan Löfven försöka bilda en ny regering. Men det rasistiska högerpartiet Sverigedemokraternas valframgång sprider såväl chock och förstämning som ilska och motståndsvilja.

Valresultatet blev ännu ett uttryck för ett allt mer polariserat Sverige och förstärker en redan djup politisk kris. Valet 2014 skrev ett nytt kapitel i landets moderna historia. Kampen mot rasistisk splittring och högerpolitik i alla dess former måste nu trappas upp.
Valet 2014 är framför allt en förlust för högeralliansens fyra partier. Aldrig tidigare har de fyra traditionella borgerliga partierna gjort ett så dåligt val som nu. Tillsammans får de inte över 40 procent och har förlorat motsvarande ett Göteborg jämfört med valet 2010 – cirka 470 000 färre röster. Samtliga fyra allianspartier går tillbaka och Moderaternas ras är nästan i storleksordningen som katastrofvalet 2002, som ledde till en ny M-ledning och gav upphov till projektet Nya Moderaterna.
Kristdemokraterna gjorde sitt sämsta val på 20 år och för Folkpartiet blev det en fortsatt nedgång. Även Centern gick tillbaka, trots att borgarpressen under valets slutskede gjorde allt för att blåsa upp partiet och dess ledare Annie Lööf.

På valnatten meddelade Fredrik Reinfeldt att han avgår som både statsminister och M-ledare (i vår). Dagen efter valet meddelade Anders Borg att han lämnar partipolitiken.
Valet 2014 sköt projektet Nya Moderaterna i sank. Även i andra högerpartier kan valresultatet följas av ledarskifte, och av att högeralliansen nu kan spricka.
Årets val ägde rum mot bakgrund av en dramatisk förändring i opinionen –vindarna blåste mot regeringen och högerpolitiken. Åtta år med Reinfeldt var mer än nog. Länge pekade opinionsundersökningarna mot en klar valseger för de rödgröna. Särskilt Miljöpartiet såg ut att kunna återupprepa de framgångar de nådde i EU-valet i maj i år. Socialdemokraterna däremot lyfte aldrig och det blev heller aldrig någon ”Löfven-effekt”.
S-ledningen fick hoppas på att valresultatet i alla fall inte skulle bli sämre än 2010 års valresultat, som var det sämsta val som Socialdemokraterna gjort sedan allmän och lika rösträtt infördes 1921.
Men ju närmare valet, desto mindre blev de rödgrönas försprång och desto mer ökade risken för att Sverigedemokraterna skulle nå över 10 procent och bli landets tredje största parti. Det finns flera skäl till detta. De huvudsakliga skälen är avsaknaden av en kämpande och levande arbetarrörelse samt de etablerade partiernas likriktning och högervridning. Det sistnämnda är en process som pågått länge och som manifesterades i att årets valrörelse blev den kanske mest utslätade någonsin och den mest amerikaniserade – främst inriktad på tv-reklam och tv-framträdanden.

Trots att retoriken ibland var hård mellan blocken fanns det hela tiden brasklappar som att ”vi i grunden har en samsyn” och att vi kan komma överens. I den officiella valrörelsen och medias bevakning lyste stridsfrågor som välfärd utan vinst, framtidens skola, vårdkrisen, offentliga jobbsatsningar, arbetstidsförkortning, arbetsvillkor, attackerna på sjuka och arbetslösa och straffbeskattningen av dem, pensionärernas villkor samt klimat- och miljökrisen med sin frånvaro.
Socialdemokraternas ledare Stefan Löfven ville hellre framstå som en samarbetsingenjör, med uppgörelser över blockgränserna som självändamål än som en oppositionsledare.
När Fredrik Reinfeldt försökte skylla minskade statsinkomster ­– mindre till välfärd och skattehöjningar – på att det kommer fler flyktingar teg S-ledningen, allt medan Sverigedemokraterna jublade över all den publicitet man fick efter Reinfeldts utspel. Samtidigt trappade etablissemanget, inte minst de borgerliga pressdrakarna, upp sin kampanj mot antirasister som aktivt protesterade mot SD:s valarrangemang och bruna röstfiske.

I valrörelsen var det som om de groteska inkomst- och förmögenhetsskillnaderna inte existerade och att landet håller på att helt slitas sönder efter decennier av borgerligt systemskifte förbigicks med tystnad. Hos de rödgröna fanns inte ett uns av antikapitalism eller förslag som kunde tolkas som om man ville dra in en del av de miljarder som superrika, storföretag och banker sitter på.
Det saknas absolut inte resurser och pengar. Men för att ta pengarna från där de finns krävs det något annat än de rödgrönas rakt igenom inomkapitalistiska perspektiv och trohet till åtstramningspolitikens budgetdisciplin, det vill säga kamp för en annan fördelning och en socialistisk politik. Därför blev det bara punktkritik, och Vänsterpartiets strävan att profilera sig som kompromisslösa motståndare till vinster i välfärden kolliderade med V-ledningens övergripande mål att få vara med i en S-ledd regering.
I skydd av de rödgrönas svaga och uddlösa opposition och Socialdemokraternas fortsatta förtroendekris har Sverigedemokraterna kunnat gå fram med hjälp av blandning av högerpopulism och rasism. Trots att SD har röstat med Alliansen i sju till åtta frågor av tio försökte de framställa sig som ett parti som varit emot regeringens högerpolitik jämsides med angrepp mot en påstådd ”massinvandring” som kostar ”för mycket”.
SD har trots sin nyliberala tradition kunnat skaffa sig stöd från väljare som är starka motståndare mot exempelvis vinstuttagen i skolan, mycket till följd av Socialdemokraternas vinstkrameri. Enligt en undersökning som Lärarnas Riksförbund presenterade innan valet var motståndet mot vinster i skolan störst bland V:s och SD:s sympatisörer och 65 procent av Alliansväljarna var emot vinstuttag i skolan.

SD:s frammarsch är en följd av att den politiska medvetenheten ännu släpar efter och det, tillsammans med allt flyktigare opinionsvindar samt den förvirring som det politiska etablissemangets marsch högerut har skapat, har gett SD möjligheter att dra vinning av den växande klyftan mellan vanligt folk och makteliten.
Denna politiska förvirring kan återges i ett samtal jag själv hade under valkampanjen i Haninge. Jag träffade en man som avfärdade Rättvisepartiet Socialisterna (RS) som ”bara en slags sossar”. Jag förklarade att vi faktiskt blev utslängda ur S redan på 1980-talet för att dåtidens RS/Offensiv gjorde motstånd mot S-toppens högervridning, varpå han svarade att ”Jag tycker också att S gått för långt till höger, det är därför jag röstar på SD”. SD uppfattas som ett parti som utmanar etablissemanget, trots att partiet utgör en del av samma etablissemang. Knappast något högerextremt parti i Europa vann etablissemangets acceptans så snabbt som SD efter valet 2010.
Det är till stor del missnöjda alliansväljare som har gått över till SD. Enligt SVT:s vallokalsundersökning röstade nästan var tredje SD-väljare (29 procent) i årets val på Moderaterna 2010. Många av de besvikna alliansväljarna hade kunnat vinnas över till de rödgröna om man gått till val på ett klart löfte om ett verkligt uppbrott från högerpolitiken och med stöd till antirasismen.

Socialdemokraterna lyckades med nöd och näppe nå ett valresultat som översteg katastrofvalet 2010. Den preliminära röstsiffran blev 31,2 procent mot 30,9 procent 2010. Socialdemokratins kris kan beskrivas med att Socialdemokraterna i årets val, efter åtta år av högerstyre, får ett resultat som ligger nästan fyra procentenheter lägre än vad Göran Perssons S-parti fick i förlustvalet 2006.
En starkt försvagad socialdemokrati ska nu försöka bilda en regering med Miljöpartiet, som också har gått tillbaka jämfört med 2010 och ännu mer i jämförelse med MP-ledningens förhoppningar. Det är två partier som tillhör valets förlorare som vill bilda en regering, vilken endast kan få igenom förslag på nåder av flera andra partier.
Om det blir möjligt att bilda en S och MP-regering är det en inkörs­port till en bredare koalition. En sådan är knappast möjlig idag. Men redan på valnatten kom signaler från åtminstone Folkpartiet om att ett samarbete är möjligt, och även V-ledaren Jonas Sjöstedt såg möjligheten av ett bredare samarbete med hänvisning till att SD måste stängas ute.
Det är för tidigt att sia om hur nästa regering kommer att se ut och om det är möjligt att skapa ett fastare samarbete över blockgränserna. Som väntat säger dock S nej till V:s medverkan i en ny regering.
Men det ligger nog lite i vad Dagens Nyheters Viktor Barth-Kron skrev i måndags efter att alliansen förlorat makten i Stockholms stadshus: ”Det finns all anledning för även mer riks­politiskt intresserade att hålla koll på vad som händer i Stadshusets korridorer framöver. I skuggan av det som händer i Rosenbad kan Stockholm bli en testarena för en typ av samarbeten som fram till nu varit svåra att tänka sig”.

Rädslan för nyval och ständiga regeringskriser är en faktor som tenderar att skapa nya majoriteter.
Till detta ska läggas att lite av den chockstämning som SD:s valframgång fått, trots de stora antirasistiska mobiliseringarna och de många avslöjandena som gjorts av SD-rasismen, till en början stärker illusionerna om att SD kan pressas tillbaka om de andra riksdagspartierna går samman.
Men en sådan samling bakom högerpolitik kommer inte att stoppa SD utan kan, precis som i andra länder, efter en tid följas av att ett eller fler av samma riksdagspartier anser att tiden börjar mogen för ett närmande till SD. Det visar exempel från Europa på, och inte minst de nordiska grannländerna. Men oavsett vilket – ”isolering/inte få inflytande” eller samarbete – kan inte etablissemanget stoppa SD eller hejda den ekonomiska, sociala och politiska kris som skapar det missnöje som rasistiska högerpartier parasiterar på.
Efter valet har risken för en dansk utveckling ökat markant. Vidare riskerar SD:s fördubblade valresultat att följas av ökad aktivitet från de nazistiska våldssekterna.
Oavsett vad de etablerade partierna nu säger kommer de inte att vara främmande för att snegla mot Sverigedemokraterna och vara beredda att skärpa den statliga rasismen. Danmark är en varning.

”’Ni blir aldrig rumsrena’ sa den dåvarande danske socialdemokratiske statsministern Poul Nyrup Rasmussen när rasistiska Dansk Folkeparti – Sverigedemokraternas förebild och numera mentor – kom in i folketinget (riksdagen). Det var elva år sedan. Sedan dess har Dansk Folkeparti kommit in i värmen och partiet utnyttjar sin vågmästarroll så att det får i stort sett allt det pekar på” (Sydsvenskan den 20 september 2010).
Det är värt att påminna om att det tog Sverigedemokraterna kortare tid att komma in i värmen. Redan på valnatten menade den före detta C-ledaren Maud Olofsson att man nu måste ”lyssna på SD-väljarna”, vilket endast kan tolkas som att det måste byggas nya och högre flyktingmurar. Samma valnatt sa den avgående M-ledaren Fredrik Reinfeldt att han hoppades att en ny ledning för Moderaterna inte skulle närma sig SD. Men det verkade inte han ens tro på själv.
Efter att projektet Nya Moderaterna har lidit skeppsbrott och med en ny M-ledning i ett läge där alliansen krackelerar, ökar sannolikheten av att de svenska Moderaterna gör en Høyre (norska Moderaterna som är i regering med högerextrema Fremskrittspartiet) och börjar sträva efter att forma en ny högerallians med SD. I valet 2009 sa Høyre att det vore otänkbart och oansvarigt att samarbeta med Fremskritts­partiet, för att fyra år senare bilda en blåbrun regering med Frem­s­krittspartiet. Det är en regering som kombinerar attacker på arbetsrätten med skärpt statlig rasism och attacker på exempelvis aborträtten.

Kampen mot rasismen är ett med kampen mot högerpolitiken. Den skärpta flyktingpolitiken sedan slutet av 1980-talet var en del i Socialdemokratins marsch högerut och förborgerligande. Sedan dess har regeringarna, oavsett politisk färg, sett till att inskränka asylrätten, trappa upp jakten på flyktingar och slå rekord i avvisningar, samtidigt som det svenska politiska etablissemanget varit bland de som ihärdigast strävat efter att bygga upp EU:s Fort Europa.
Samhällstopparna kan inte stoppa rasismen och SD. För det krävs att de steg som tagits mot att bygga en ny antirasistisk rörelse, efter massdemonstrationerna mot nazism i Kärrtorp och Malmö samt protesterna mot SD landet runt, fortsätter och förenas med kampen för rätten till asyl och mot åtstramningspolitiken.
Arbetsplatserna måste bli en avgörande bastion mot SD genom att facken går med i den antirasistiska kampen, vägrar att underordna sig regeringspolitiken och står upp för lika villkor samt att svenska kollektivavtal ska gälla för alla.
Efter valet är Sverige i än högre grad ett delat land. Samtidigt som SD har ökat starkt finns det en utbredd vilja att stå upp mot rasism, sexism och klassorättvisor, vilket högeralliansens valförlust, regeringsskiftet och exempelvis att Feministiskt Initiativ var nära att komma in i riksdagen delvis reflekterade. FI kom emellertid in i 13 av de 21 kommuner man ställde upp i. Bland förstagångsväljarna blåste det påtagliga vänstervindar. I åldersgruppen 18-21 år var såväl Vänsterpartiet som Feministiskt Initiativ betydligt större än SD. Rättvisepartiet Socialisternas valkampanjer i Haninge, Luleå och Göteborg gav också exempel på att en tydlig socialistisk politik kan vinna stöd.

Istället för förtvivlan och resignation behövs det mer än någonsin fortsatta gräsrotskampanjer för välfärd utan vinst, trygga jobb, för ett riksomfattande vårduppror och så vidare. Valet måste sporra till en intensifierad kamp för ett nytt socialistiskt arbetarparti som kan erbjuda en organiserad och enad kamp samt ett program mot kapitalism, högerpolitik och rasistisk splittring – för jobb, välfärd och en hållbar utveckling. ■

Vill du hjälpa till? Offensiv och Socialistiskt Alternativ behöver ditt stöd!

 

Med reaktionär blåbrun högerregering och otaliga kapitalistiska kriser behövs mer än någonsin en röst som försvarar arbetares rättigheter, bekämpar rasism och sexism, kräver upprustning av välfärden och tryggare jobb istället för försämrad anställningstrygghet, fortsatta nedskärningar och marknadshyra. Som ger ett socialistiskt alternativ till kapitalismens orättvisor, klimatkris, krig och flyktingkatastrofer.

Stöd vårt arbete: Swisha valfritt belopp till 123 311 40 48. Om du vill engagera dig mer finns mer info här!