Farlig vändning i Ukraina

2014-03-06 09:54:40





Krisen i Ukraina kan utvecklas till den blodigaste konflikten sedan Jugoslaviens sönderfall under 1990-talet. Arbetarklassen behöver sina egna, självständiga organisationer för att kunna bemöta den sociala katastrofen.


Bildandet av en ny provästlig regering i Ukraina och det ryska militära maktövertagandet på Krimhalvön har resulterat i att en redan ytterst laddad situation blivit än mer riskfylld.
Ukrainas nya regering har besvarat det ryska maktövertagandet på Krim med en total mobilisering av armén och kallat in landets alla militära reservförband. Samtidigt rapporteras det om allt fler protester mot samma regering i de rysktalande östra och södra delarna av Ukraina.
Krisen i Ukraina får långtgående globala effekter och skulle kunna utvecklas till den blodigaste konflik­ten i Europa sedan Jugoslaviens sönderfall under 1990-talets första hälft.

När Offensiv går i i tryck (på tisdag den 4 mars) har ryska trupper tagit kontroll över Krimhalvön, som till ytan är lika stor som Belgien med en befolkning på dryga 2 miljoner. Nära 60 procent av Krims befolkning är ryssar, en fjärdedel är ukrainare och dryga en tiondel är krimtartarer, en folkgrupp som fördrevs av Stalin och som fick återvända till Krim först i början av 1990-talet.

Den ryska intåget med 16 000 tungt beväpnade soldater som backas upp av de närmare 25 000 man som finns på den ryska Svarta havsflottans bas i Sevastopol på Krim och lokala ryska medborgargarden, har Kreml ursäktat med att det var en ”humanitär insats” för att skydda ryska människors liv. Men det militära ingripandet är en maktdemonstration från den ryska imperialismen och ska ses som ett direkt svar på att Västimperialismen håller på att ta ett allt hårdare grepp om Ukraina.

Övertagandet av Krim syftar i första hand till att varna EU, USA och Ukrainas nya regering samt ge Ryssland en starkare ställning i de imperialistiska makternas kamp om makt och inflytande i Ukraina samt Svarta havsregionen.
Varken EU, USA eller Putins Ryssland har något att erbjuda Uk­rainas arbetare, unga och fattiga. Som socialister kräver vi att de ryska trupperna lämnar Krim. Men inte för att ersättas av Västimperialismen och trupper trogna Ukrainas nya regering, som lika lite som den ryska imperialismen har demokratiska rättigheter och folkets rätt till nationellt självbestämmande på sin dagordning.
Ukrainas resurser och möjliga rikedomar samt dess geopolitiska läge – mellan ”väst och öst” – gör att de imperialistiska makterna ser erövringen av Ukraina som en avgörande strategisk framgång i striden om vilken som ska få en dominerande ställning i östra Europa och Eurasien. I första hand utkämpas kriget med ekonomiska och politiska medel, men risken för militära konflikter finns ständigt.
Hotet om att rivaliteten eskalerar till ett storskaligt krig mellan kärnvapenbestyckade makter sätter en avskräckande och begränsande spärr på hur långt regeringarna kan gå i sina krigshandlingar. Även de täta ekonomiska banden och utbytet håller tillbaka krigshökarna. Men terrorbalans och ekonomiska band i sig är ingen försäkring mot krig och våldshandlingar, vilket det spända läget i Asien/Stilla havsområdet är ett exempel på.
Men om kriget är fortsättning på politiken, fast med andra våldsamma medel, så är diplomatin är en fortsättning på kriget vid förhandlingsbordet.

Efter Rysslands övertagande av Krim och de nu avslutade ryska militära övningarna vid gränsen till Ukraina och Västimperialismens respons (hot om sanktioner och bojkott) har såväl Kreml som EU och USA motiv att försöka dämpa motsättningarna och om möjligt inleda förhandlingar. Men imperialismen har ingen varaktig lösning. Trots att man förenas i en gemensam fruktan för ett fortsatt sönderfall i Ukraina, underblåser imperialismens politik och strävanden de sociala, nationella och etniska motsättningar som kan resultera i att landet våldsamt slits sönder.
Den nya regeringen som bildats efter att president Janukovytj drivits på flykten är en reaktionär regering.
Det är en regering som förenar drömmar om ett bättre liv med EU med ukrainsk nationalism, högerextremism och åtstramningspolitik och som åtnjuter litet eller inget stöd i östra och södra Ukraina. Snart kommer den också att förlora stöd i Kiev och västra Ukraina på grund av det kapitalistiska stålbad som väntar. Dess politik, tillsammans med Västimperialismens maktarrogans, ger också Putin en chans att såväl vinna stöd i Ukraina samt piska upp storryska stämningar på hemmaplan.

”Den nya Kievregeringen annullerade i stället [för att garantera minoriteternas rättigheter] språklagen som gav utvidgade regionala rättigheter till minoritetsspråk. Ett mer lysande exempel på kortsiktig dumhet kan man knappast tänka sig”, skrev Svenska Dagbladets Anna-Lena Laurén och likställde den nya regeringen med den nationalistiska regeringen i Georgien vars ”uttalat aggressiva politik gentemot både Sydossetien och Abchazien” blev ”Putins bäste medhjälpare”. År 2008 utbröt krig mellan Georgien och Ryssland, som slutade i att Ryssland tog kontroll över Sydosse­tien och Abchazien – en femtedel av Georgiens territorium.
Attackerna mot det ryska språkets ställning i kombination med antiryska uttalanden har snabbt resulterat i en delvis nationalistiskt färgad reaktion i de ryskspråkiga delarna av Ukraina. ”Många rysktalande i östra Ukraina är arga över att den nya regeringen domineras av ukrainsktalande från landets västra del och vill ha större självständighet, men de känner också en oro inför möjliga provokationer från Moskva”, rapporterade Reuters från Donetsk den 4 mars.
I den nya regeringen finns tre medlemmar från det nyfascistiska och antisemitiska partiet Svoboda.
En av Svobodas ledare, Oleksandr Sych, har utsetts till vice premiärminister. Han är ökänd för bland annat sitt rabiata abortmotstånd och sina hyllningar till Stepan Bandera, som under andra världskriget var nazikollaboratör. Han har också sagt att ukrainsk nationalism hotas från två håll: ”kommunismen i Ryssland och Europas liberalism”.
En annan av Svobodas medlemmar har vidare utsetts till ny riksåklagare.

Det finns även andra högerextrema i regeringen som Andrivy Parubiy som leder det nya säkerhetsrådet samt en rad politiker med anknytning till ”näringslivet”.
Vidare finns vid sidan av Svoboda andra ultranationalistiska och nyfascistiska grupperingar som den ”Högra sektorn”, en sammanslutning av nazister och våldsverkare som nu ska formera sig till ett parti.
Arsenij Jatsenjuk, från den tidigare premiärministern Julia Tymosjenkos parti Fosterlandet, är ny premiärminister. Jatsenjuk är USA:s man och en varm anhängare av nyliberalismen.
Jatsensjuk förutsåg i ett av sina första tal att han kommer ”att sluta som den impopuläraste premiärministern i Ukrainas historia” på grund av alla ”impopulära beslut” som regeringen står i tur att fatta. Den nya regeringens primära uppgift är att försöka genomföra den svältkur som Internationella valutafonden (IMF) ordinerar. Ingen regeringen i Ukraina har hittills vågat sig på att fullt ut genomföra vad som kan benämnas som IMF:s och Västs ”chockterapi 2.0”.

De ”marknadsreformer” och indragna subventioner, bland annat på gas, i kombination med privatiseringar (den nya premiärministern överväger att sälja ut landets gas- och tillgångar) samt en devalvering kommer snabbt att fördyra levnadskostnaderna samt innebära en enorm utslagning av jobb, vilket riskerar att påskynda landets sönderfall om inte arbetarklassen kan förenas i en gemensam rörelse mot nationalism, imperialism och kapitalistisk krispolitik.
Även kapitalistiska kommentatorer i Väst, liksom landets egna korrupta kapitalister och politiker, hyser farhågor för att Ukraina ska skakas av massprotester riktade mot den nya regeringens politik. ”Företagare i Kiev varnar för [åtstramningens] politiska risker. Även om konflikten med Ryssland kan desarmeras återstår för det nya ukrainska styret att vinna det inhemska stöd som behövs för att genomföra de nyliberala reformerna, särskilt de föreslagna nedskärningarna i energisubventionerna. Stålbadet kan kosta röster i valet [i maj]”, skrev Financial Times i tisdags.

Det är i frånvaro av genuina arbetarklassorganisationer – arbetarpar­tier och fackföreningar som inte bär med sig samma stalinistiska barlast som Ukrainas kommunistparti– som borgerliga och nationalistiska partier har kunnat dra vinning av det missnöje som finns runt om i Ukraina mot fattigdom, korruption och samhällets förfall.
Men som CWI i Ryssland, som deltog i de modiga antikrigsprotster som hölls i Moskva under helgen och som då fick medlemmar arresterade, skriver i ett uttalande: ”Arbetare i Ukraina och Ryssland har gemensamma intressen. Vi drabbas alla av den fattigdom, arbetslöshet och förtryck som följer av den kapitalistiska politik som bedrivs i Kiev och av den ryska regeringen. Den styrande eliten i de båda länderna är beredda att använda etniska skillnader för att vända arbetarna bort från en enad kamp för sina rättigheter. Nu verkar det som att de är beredda att gå i krig för att försvara sina intressen. Det är nödvändigt att arbetarklassen i hela Ukraina organiserar sig för att ta upp kampen mot de ekonomiska och sociala attacker som den nya regeringen förbereder. Och en sådan kamp kan bara lyckas om arbetarna förenas mot oligarkerna och deras högerextrema vänner i regeringen.” ■

Vill du hjälpa till? Offensiv och Rättvisepartiet Socialisterna behöver ditt stöd!

Coronaviruskrisen har slagit till hårt med både en hälsokris och ekonomisk kris. Hundratusentals kastas ut i arbetslöshet och osäkerhet, samtidigt som högerpolitiken har lämnat vården, äldreomsorgen och hela samhället extremt sårbart för en pandemi.

Nu mer än någonsin behövs en röst som försvarar arbetares rättigheter, kräver upprustning av välfärden och tryggare jobb istället för försämrad anställningstrygghet, fortsatta nedskärningar och marknadshyra. Som ger ett socialistiskt alternativ till kapitalismens orättvisor, klimatkris, krig och flyktingkatastrofer.

Stöd vårt arbete: Swisha valfritt belopp till 123 311 40 48. Om du vill engagera dig mer finns mer info här!