25 mer eller mindre kända f d medarbetare och krönikörer har under buller och bång brutit med tidningen Arbetaren, som de anser håller på att förvandlas till ett ”strikt hierarkiskt” lett ”syndikalistiskt propagandaorgan” för ”politruker”.Det hätskt formulerade avskedsbrevet, som slogs upp över två sidor i lördagens Aftonbladet, har undertecknats av såväl kulturkändisar som Göran Greider, Nina Lekander, Tiina Rosenberg, Per Wirtén, Magnus Linton och Andreas Malm som av en rad av Arbetarens både tidigare och nyligen avhoppade journalister, redaktörer och chefredaktörer. Dessa anser sig nu ha förlorat slaget om att behålla Arbetaren som ”en oas och frizon i den svenska samhällsdebatten”.
Bakgrunden till avskedsbrevet är det länge växande missnöjet över att den tidning som ägs och till stor del bekostas av den syndikalistiska fackföreningen SAC sällan eller aldrig berättar om den fackliga kamp som vare sig SAC eller någon annan bedriver.
Striden om Arbetarens inriktning följer på de senaste årens försök att reorganisera SAC som en fackförening mer än som en oas för intellektuell kulturvänster. Enligt avhoppar- na har orden ”en fri och oberoende pressröst” strukits ur Arbetarens policy, samtidigt som tidningen påstås ledas så auktoritärt att det ”skulle få det att vattnas i munnen på landets allra mest reaktionära managementkonsulter”.
Den nya chefredaktören Mattias Pettersson anklagas för att vilja tona ner ”sidospår” som klimat- och miljöfrågor, feminism och Nord/Sydkonflikter, om det inte går att anlägga ett entydigt fackligt perspektiv.
Detta bemöts i en av de många upprörda kommentarerna på den av ”frihetliga socialister” dominerade hemsidan socialism.nu, med motanklagelser om att undertecknarna mest skulle vara ute efter SAC:s miljoner som en språngbräda i karriären för att etablera sig som journalistiska proffstyckare.
Det är mycket lätt att förstå missnöjet med Arbetaren i de egna leden av fackligt aktiva. Samtidigt är det uppenbart att Arbetaren riskerar att förlora ännu fler av sina prenumeranter om den inte lyckas profilera sig som en relevant arbetartidning även ut-anför den relativt snäva kretsen av SAC:s 5 000 egna medlemmar.
En av dem som vill erbjuda de avhoppade tyckarna ett nytt däck, där de kan resa sina segel, är Anders Svensson i styrelsen för Socialistiska Partiet. Inspirerad av att Andreas Malm redan har anslutit sig till Socialistiska Partiet uppmanar denne Arbe-tarens avhoppare att kontakta Inter- nationalens redaktion, med en försäkran om att där styr partiet bara ledarsidan. Det ”problem” han ser i att denna tidning idag ägs av ett parti antyder han kan vara på väg att ändras (det pågår också en utredning om tidningens framtid), något han dock därefter inte säger sig ha en aning om eller någon åsikt om i en replik som frågar om Internationalen ska bli en ny Arena.
RS/Offensiv anser för sin del att en socialistisk arbetartidning självklart måste spegla den fackliga såväl som politiska klasskampen på arbetsplatserna, men också på livets alla andra områden både globalt, nationellt och lokalt – till exempel i bostadsområdena och på skolorna, liksom i klimat- och miljöfrågorna, kulturen och privatlivet.
Vänstertidningarnas kris är en spegling av hur vänsterns medvetenhet har kastats tillbaka och präglas av en utbredd oförmåga att analysera, ta kamp mot och framförallt våga tro på en alternativ socialistisk väg ut ur den allt djupare krisen för kapitalismen och den mänskliga civilisationen.
Arne Johansson
