Människor runt om i världen har gett frikostigt till de olika hjälporganisationerna och pengar fortsätter att strömma in till de nödlidande i Haiti. Samtidigt ökar bristen på vatten, mat och livsviktiga mediciner, och det finns en växande irritation mot att USA utnyttjat krisen till att ta över landet. Bistånd och hjälp som anländer till Haiti behöver kontrolleras demokratiskt och fördelas i enlighet med behov, vilket kräver en organisering underifrån av massorna, endast på så sätt kan ett återuppbyggnadsprogram på de fattigas villkor utarbetas.
Tvärtemot den bild som media förmedlat är det inte våld och kaos som försvårar hjälparbetet. Utan snarare det faktum att jordbävningen ägt rum i ett fattigt land utan infrastruktur, räddningstjänst (det fanns t ex bara två brandstationer i landet), sjuk- och hälsovård (år 2008 saknade 72 procent av befolkningen tillgång till sjuk- och hälsovård). och USA:s försök att diktera villkoren.
”Det mest skandallösa är att amerikanska officerare flera gånger inte gett landningstillstånd till flygplan med mat- och medicinleveranser från exempelvis FN:s världslivsmedelsprogram (WFP) och Läkare Utan Gränser på grund av att man prioriterat flyg med amerikanska trupper. Trots solidariteten på gatan och det oerhörda tålamod som finns samt den relativt lilla plundring som ägt rum försöker USA hävda att så måste man göra detta för att undvika att situationen urartar i ett nytt Somalia (med det åsyftas den misslyckade Black Hawk Down-operationen 1993 som slutade i att amerikansk militär förnedrades). Det är inte första gången i USA med hänvisning till säkerhetsläget tar kontroll över Haiti”, skriver brittiska Guardian den 21 januari.
I onsdags (den 20 januari) protesterade Läkare Utan Gränser mot att fraktflyg med medicinsk utrustning nekats landningstillstånd i huvudstaden Port-au-Prince. Tidigt tog amerikanska trupper över flygplatsen och flygledning. Felaktiga prioriteringar innebär att ”tonvis med livsviktigt material nekas tillträde till flygplatsen i Port-au-Prince. Läkarna i jordbävningsdrabbade Haiti tvingas ställa in operationer i brist på utrustning” (SVT:s Rapport den 20 januari).
Fortfarande, drygt en vecka efter det förödande skalvet tisdagen den 12 januari, har hjälpen svårt att nå fram till de fattigaste, ”Slumområdet Cité Soleil [med 300 000 invånare] förstördes total vid jordbävningen, men ännu har ingen hjälp nått fram. ’För dom som har makten är vi inga offer. Vi har inga läkare, ingen mat och inget vatten’, säger 29-årige Louis Jean Jaris”, rapporterade birittiska Independent den 21 januari.
I förra veckan besökte den amerikanska utrikesministern Hillary Clinton Haiti och hon tvingade snabbt landets redan svaga regering att överlämna makten till USA och dess soldater. ”Haitis regering har delegerat verkställande makt till USA”, så beskrev Clinton denna regimförändring i skuggan av jordbävningskatastrofen.
Det i sin tur medförde att de flesta av de 200 plan som flyger in och ut från Port-au-Princes flygplats är amerikanska militärflygplan. ”’De ska ansvara för säkerheten och vi för maten’, säger en representant från FN:s världslivsmedelsprogram (WFP). Flera flygplan från WFP kunde inte landa i slutet av förra veckan enär USA prioriterade det man kallade säkerhet. I lördags fick två mexikanska plan med humanitärt bistånd inte landa utan fick vända om” (Foreign Policy in Focus den 19 januari).
I media har oftast getts en väldigt ensidig bild av situationen i Haiti. Få eller knappt några inslag har speglat solidariteten bland haitierna och försöken att mot ojämna odds organisera försvar mot plundring och gangsterism.
I rapporteringen från New Orleans efter orkanen Katrina fanns samma inslag av elitism och rasism för att försöka skyla över Bushadministrationens och de amerikanska myndigheternas skuld till att ingen beredskap fanns och att katastrofinsatserna var helt otillräckliga. Med hänvisning till ”säkerheten” blev de drabbade områdena i USA först en militariserad zon och sedan följde en extrem nyliberal politik.
Det finns nu omkring 11 000 amerikanska soldater i och kring Haiti, till detta ska läggas att antalet FN-soldater (United Nations Stabilization Mission in Haiti, MINUSTAH) inom kort kommer att vara över 12 000.
Den väldiga militära mobiliseringen sker inte på grund av några humanitära skäl. När har Pentagon lett en ”humanitär insats”? ”Intresset ljuger inte”, som Karl Marx förklarat.
Den militära mobiliseringen syftar till att ge USA och andra imperialistiska makter kontroll över ön och för att förhindra framtida massrevolter i Haiti. Rädslan för de fattigas reaktion och revolt sätter sin prägel på imperialismens agerande. Ett annat skäl är att USA vill förhindra en flyktingvåg från Haiti till Miami. Inga flyktingar från Haiti ska få komma in i USA, ”USA kommer inte att ta emot flyktingar från det jordbävningsdrabbade Haiti. Visum nekas, och myndigheterna patrullerar vattnen runt landet. Flyktinganläggningar förbereds i stället på Guantanamobasen på Kuba” (Svenska Dagbladet den 19 januari). Ett självklart krav är haitier ska få lämna landet, att sjukvård i Väst ska öppnas för haitier o s v.
Det är inte första gången USA invaderar Haiti eller genomför ”regimförändringar”. Så sent som 1994 invaderade USA landet, med fullt stöd från FN som lydigt gick med på att USA:s fortsatta militära äventyr efter själva invasionen skulle ske i namnet av UNMIH (United Nations Mission in Haiti) 1994-96. Efter den delvis USA-stödda kuppen som avsatte president Aristide 2004 återkom FN-soldater till Haiti, men då under namnet MINUSTAH.
Under revolten mot de höga matpriserna 2008 sköts flera demonstranter ihjäl av FN-styrkor och FN-kontor stormades av ilskna folkmassor. FN:s närvaro i Haiti har varken bidragit till minskad fattigdom eller säkerhet för vanliga haitier.
Haitis historia är en historia av heroisk kamp, men också av besinningslös plundring och skövling. Knappt ett träd finns kvar av det en gång skogsrika Haiti, jordarna har förstörts och landet är inte längre självförsörjande på föda. Innan jordbävningen levde drygt 80 procent av befolkningen i fattigdom och tre av fyra gick utan jobb.
Slavarnas uppror i Haiti som besegrade den franska kolonialismen (Haiti blev självständigt 1804) inspirerar än idag till kamp. När de franska kolonisatörerna till sist gav upp lämnade man efter sig ett Haiti som skövlats på rikedomar och som var sargat av flera års inbördeskrig. Efter självständigheten inledde Frankrike en ekonomisk krigsföring mot landet och Haiti tvingades betala ett gigantiskt skadestånd till de forna slavägarna – den då hisnande summan av 150 miljoner franc. (De nu fria f d slavarna fick alltså betala till förtryckarna, horribelt men sant).
Det tog Haiti 122 år att betala detta ”skadestånd”. Trots att summan minskade till 90 miljoner franc 1938. När sedan Aristide 2003, efter tryck underifrån, krävde att Frankrike skulle kompensera för denna brandskattning såg USA och Frankrike till att avsätta honom.
Idag har Haiti andra skulder på lån som använts för att påtvinga landet en nyliberal politik, totalt handlar det om ca 891 miljoner dollar. Den skulden måste omedelbart avskrivas.
I inget land fanns så många NGO:er som i Haiti – 10 000. Trots att vissa av dem gjort ett bra jobb kan dessa organisationer aldrig bli en ersättning för offentlig och kostnadsfri vård och de kan inte fungera som några ställföreträdare för fattigas egen organisering och kamp.
Framtiden i Haiti ligger i massornas självorganisering – i demokratiska kommittér i städer, på landsbygd och flyktingläger – som i sin tur kan utgöra början till en socialistisk massrörelse i Haiti.
- Omedelbar finansiering av katastrofhjälp och återuppbyggnad
- Demokratisk kontroll över allt bistånd och alla hjälpinsatser genom valda kommittéer. Återuppbyggnadsprogram på de fattigas villkor.
- Riv upp alla privatiseringar – offentliga jobbprogram, bostäder, sjukhus, infrastruktur o s v
- Avskriv alla utlandsskulder
- Nej till ockupation – alla utländska styrkor måste dras bort från Haiti.
- För ett socialistiskt Haiti som en del av en frivillig och jämlik socialistisk federation i Karibien
