”Finanskrisen V” – budgetstup, valutakrig & skuldberg

Demokrater och Republikaner i USA:s kongress strider om dels själva budgeten, dels statens skuldtak. Utan avtal kommer t ex pensionsbetalningar den 23 oktober att ställas in.

Osäkerheten om kommande åtstramningar, som slår hårt mot den ekonomiska tillväxten, var ett av skälen till att USA:s centralbank, Fed, i sista minuten beslutade att fortsätta med sina extrema stimulansåtgärder. Fortsatt hög arbetslöshet och att ekonomin på nytt tappat tempot var andra, kanske ännu viktigare skäl.

Under våren och sommaren har den snart avgående chefen för ­Federal Reserve, Ben Bernanke, förvarnat om en nedtrappning av centralbankens stödköp. Men i sista minuten avblås­tes detta – stödköpen fortsätter. ”Svagt USA tvingade Fed att chocka marknaden”, sammanfattade Svenska Dagbladet.

Centralbankernas köp av statens skuldpapper och bostadslån – ”Quantitative Easing” (QE) – infördes när den nuvarande krisen inleddes 2008-09.

I USA infördes en tredje fas, QE 3, för ett år sedan. Den går ut på att Fed köper statliga obligationer för 45 miljarder dollar och bostadslån för 40 miljarder – varje månad.

Resultatet har blivit en enorm injektion till precis de jättebanker och storföretag som har orsakat krisen. Feds stödköp har ökat priset på statspapper. Aktiekurserna har slagit nya rekord, liksom utlandsinvesteringarna. Dollarn har fallit, vilket har gynnat USA:s export.

Men detta kan inte fortsätta hur länge som helst. På fyra år har Fed ök­at sin omsättning från 1 000 ­miljarder dollar till nära 3 800 miljarder. Men inget nytt värde har producerats – denna summa är ingenting annat än en stor hög med skuldsedlar som centralbanken skriver ut till sig själv.

Under maj och juni gick Fed därför ut med budskapet att stödköpen skulle börja minska.

Men läget är unikt. Världsekonomin har aldrig upplevt något liknan­de tidigare – varken införandet av QE eller att det skulle upphöra.

”Vi har blivit beroende [av stödkö­pen] och jag kan inte se hur vi kan undvika en våldsam reaktion [när de försvinner]”, kommenterade en kapitalist.

Störst blev oron i utvecklingsekonomier som vuxit snabbt med hjälp av kapital från QE, som t ex Indien. Feds beslut att fortsätta med stödkö­pen grundas i en oro för ­svagheterna i ekonomin:

• Tillväxten har försvagats. I juni trodde Fed att USA:s ekonomi ­skulle växa med 2,3-2,6 procent i år, nu är prognosen 2-2,3 procent.

• Arbetslösheten har visserligen sjunkit något, till 7 procent, men huvudförklaringen är att många har slutat att söka jobb. Sysselsättningen har sjunkit till 58,7 procent jämfört med 63,4 procent före krisen. Två tredjedelar av alla nya jobb är i de lägsta inkomstgrupperna.

En uppbromsning av stödköpen skulle höja räntorna från dagens 0-0,25 procent till kanske 5 procent, enligt en del ekonomer.

Tillsammans med fallande aktievärden skulle det minska konsumtionen, som hus- och bilköp, som idag till stor del bär upp tillväxten i USA.

Faktum är att en ny konsumtions- och skuldbubbla har inletts.

Denna efterfrågan i USA är ­också viktig för hela världsekonomin. Kapitalisternas försök till ”lösning” på krisen har inte haft någon annan effekt än ökade klyftor. Även bland de som har ett jobb ökar fattigdomen i USA, från 8,3 procent år 2010 till 9,1 procent år 2012. Det får oundvikligen politiska konsekvenser. I USA tycker bara var tionde person att kongressen sköter sitt jobb, rapporterade ­Svenska Dagbladet förra veckan.

I världsskala är misslyckandet ännu tydligare. Den globala arbetslösheten väntas öka från dagens 200 miljoner till 208 miljoner om två år, enligt FN-organet ILO.

Det nya orosmolnet på världseko­nomin är de tidigare motorerna – BRIC-länderna och andra ekonomier i utveckling. Valutakurserna faller och tillväxten har närmast tvärstannat.

När Internationella valutafonden, IMF, i juli reviderade ner prognosen för 2013-14 för fjärde gången uttrycktes särskild oro för utvecklingsmarknaderna. IMF förutsåg nu att både världsekonomin och världshan­deln bara skulle växa med tre procent i år och varnade för en längre period av stapplande tillväxt.

Brasilien, Turkiet, Sydafrika, Indonesien och Indien kallas för ”fragile five” (de bräckliga fem) av storbanken JP Morgan. Detta sedan förvarningarna om en nedtrappning av Federal Reserves stödköp har lett till ett utflöde av spekulativt kapital tillbaka till USA och därmed fallande valutor och aktiebörser i utvecklings­marknaderna.

Särskilt utsatt just nu är Indien. Rupien har förlorat en femtedel av sitt värde gentemot dollarn på fyra månader. ”Rupien har fyllt 65 [för en dollar] och borde pensioneras” löd en paroll förra veckan.

Den indiska ekonomin växer med bara 4-4,5 procent i år, jämfört med det dubbla för något år sedan. Den nye centralbankschefen hör till dem som utlovat avregleringar som ett svar på valutakrisen, t ex att ­avskaffa bränslesubventioner vilket skulle ­höja priset kraftigt. Denna politik att låta arbetare och fattiga betala för krisen bäddar för sociala explosioner och massprotester. Indonesien är i en liknande sitution som Indien.

I Brasilien sjönk tillväxten 2012 till enbart 0,9 procent. Efter allt skryt om landets ekonomiska och ­politiska utveckling ledde missnöjet till massdemonstrationerna i juni.

Bakom uppbromsningen i utveck­lingsekonomierna ligger inte bara de valutaflöden som i stort regleras i USA.

En lika viktig faktor är svagare tillväxt i Kina, som under de senaste fem åren svarat för en mer än en fjärdedel av tillväxten i hela världen. 78 länder har Kina som sin främsta eller näst främsta handelspartner, jämfört med 13 länder år 2000. ­Australien och Brasilien hör till länder som är mycket beroende av den kinesiska ekonomin. Men den kraftiga kinesiska tillväxten har i allt högre grad byggt på investeringar, som idag motsvarar hälften av landets BNP. Samtidigt har konsumtionen sjunkit till omkring 35 procent. När världskrisen slog till svarade regimen i Peking med ett paket av enorma krediter. Den totala utlåningen från bankerna och ”skuggbankerna” (oreglerade låneinstitut) ökade 2008-2012 från 125 procent av BNP till 200 procent, enligt en rapport från kreditvärderings­nstitutet Fitch.

Kapitalistiska ekonomers favorit­argument är nu att Kina måste ­ställa om sin ekonomi från investeringar till konsumtion.

Men en sådan omställning är närmast omöjlig utan en kraftigt dämpad tillväxt. En ”omfördelning” till 50 procent konsumtion skulle kräva att konsumtionen ökar med omkring 8 procent per år i 10 år medan investe­ringarna bara ökar högst 2,5 procent per år, visar beräkningar som ekonomen Michael Pettis har gjort. Det skulle i sin tur sänka tillväxten till 3-4 procent per år.

I ett Kina med extrema klyftor lägger det grunden för ökad instabilitet. Ginikoeffecienten, som mäter ojämlikhet, är 0,61 i Kina – 0,44 brukar räknas som socialt destabiliserande.

Råvaruproducerande länder märker redan den kinesiska uppbromsningen. Det finns prognoser på att priset på järnmalm kan halveras när efterfrågan i Kina sjunker. Det svenska bolaget Sandvik, som bl a ­tillverkar gruvutrustning, planerar att stänga 25 av 150 fabriker världen runt och sparka 1 000 anställda inom Sandvik Mining.

Massprotesterna i Turkiet och Brasilien i somras kommer att få efterföl­jare, inklusive stora strejker när tillväxten uteblir i utvecklingsländerna.

Under krisens första fas, 2008-09, gjordes flera försök till en samordnad krispolitik inom t ex G20-gruppen. Men därefter är det ökade motsättningar och konflikter som har dominerat, liksom försöken att bilda block och allianser.

Flera länder och regeringar kan med rätta anklagas för att manipulera sina valutor. USA:s stödköp av egna statsobligationer har fungerat som en devalvering av dollarn, vilket har gynnat landets export. Nu senast är det Japan som med en turboversion av Quantitative Easing har sänkt värdet på yenen.

I USA är det vanligaste att politiker anklagar Kina för att hålla sin ­valuta, renminbin, konstlat lågt för att ­gynna exporten. Men Kina har under de senaste åren ökat värdet något i förhållande till dollarn, samtidigt som exportandelen  till USA har ­minskat, till idag under 15 procent av Kinas totala export.

Utmaningen från den kinesiska kapitalismen tas, trots dess ­kristecken, på fullt allvar i USA. President Obama har genomfört en ”asiatisk vändning”, både militärt och ekonomiskt.

I försöken att besvara Kinas frammarsch ingår planerna på TPP (Trans-Pacific Partnership), ett frihandelsområde runt Stilla Havet med förutom USA, Japan, Malaysia, Vietnam, Singapore Mexiko, Australien – totalt 12 länder. I många av länderna finns en stark kritik mot avtalet, som är skräddarsytt för multinationella storbolag och hot mot t ex billiga ”kopierade” mediciner, liksom mot statliga företag.

Parallellt förhandlar USA med EU om ett motsvarande frihandelsområ­de över Atlanten. Trots namnet handlar det om en reglerad handel, där nationellt känsliga branscher är skyddade. 

Det ekonomiska syftet motsvaras av ett minst lika viktigt politiskt syfte – att bygga maktpolitiska allianser.

EU förhandlar också om bilaterala handelsavtal med en rad länder, senast med Sydkorea.

Men EU har samtidigt stora problem att agera enigt. När EU:s handelskommissionär Karel De Gucht i maj skulle införa strafftullar på solpaneler från Kina agerade en majoritet av EU-ländernas regeringar mot honom. Bland andra Tyskland fruktade att avgifterna skulle leda till vedergällning och minskad export. Kinas påtryckningar lyckades därmed splittra EU.

Trenden går mot ökade konflikter om handel och valutor. Men politiker och storföretag hålls tills vidare tillbaka av sitt stora ömsesidiga ekonomiska beroende, vilket har visats av EU-topparnas desperata försök att undvika ett grekiskt utträde. I längden är dock EU och eurozonen ohållbara projekt på grund av de nationel­la kapitalistklassernas motsatta intressen.

Tvivlen ökar om premiärminister Abes politik – Abenomics – ska få fart på den japanska ekonomin. Den franska banken BNP Paribas tror i en prognos att chansen bara är 10 procent att politiken lyckas.

Abenomics är ett desperat försök att bryta Japans mer än 20-åriga stagnation med dess deflation (fallande priser). De försök som gjorts via budgetstimulanser har lett till världens största statsskuld, på över 200 procent av BNP i världens tredje största ekonomi. Abenomics är en variant på Federal Reserves stödköp, fast snabbare och större. Motsvarande en fjärdedel av Japans BNP spenderas på att köpa stats- och värdepapper, liksom fastigheter, under två år.

Målet är att öka inflationen till 2 procent – det vill säga få igång prisökningar istället för sänkta priser som leder till ständigt uppskjuten konsumtion. Dessutom ska värdet på den japanska valutan, yen, falla.

Hittills har tillväxten ökat, till stor del på grund av de stora stimulanser­na. Men inflationen har än så länge bara ökat på grund av höjda import­priser på bland annat energi.

BNP Paribas tror att uppgången på aktiebörsen och den ökade tillväxten kan handla om en ”placeboeffekt” och att ekonomin kommer att återvända till samma läge som för ett år sedan, innan Abe valdes.

Abe riskerar också att själv vända ekonomin neråt igen med en momshöjning i april nästa år, från 5 procent till 8 procent.

För den japanska ­kapitalistklassen är syftet med Abenomics att skapa utrymme för nedskärningar och avregleringar, inte minst försämringar för pensionärer och i offentlig service. Politiskt använder Abe med samma syfte starkt nationalistisk propaganda.

Eurozonen och EU är fortfarande den svagaste länken bland de utveck­lade kapitalistiska länderna. Prognosen för 2013 är att euroländernas ekonomier krymper med 0,6 ­procent i år.

Detta trots att euroområdets längsta ekonomiska nedgång någonsin bröts under andra kvartalet i år (+0,3 procent).

Viktiga länders ekonomier, som  Italiens och Spaniens, krymper fortfarande medan andra, som Frankrikes och Tysklands, låg på under en procents tillväxt.

Och uppgången är relativ. När Portugals ekonomi ökade med 1,1 procent betydde det ändå att den var två procent mindre än ett år ­tidigare.

Arbetslösheten fortsätter att öka och låg under sommaren på rekordhöga 12,1 procent. I hela EU är 26,7 miljoner människor utan jobb. I ­både Grekland och Spanien är var fjärde löntagare arbetslös.

Men som i USA har många banker och storföretag goda tider. Aktie­börserna ökar och nådde nya höjdpunkter när Fed beslutade att fortsät­ta med stödköpen.

Detta hindrar dock inte ”markna­den” från att pressa regeringarna om ny och hårdare åtstramning, inte minst i Frankrike. Nya paket för Portugal och Grekland diskuteras inom EU. 

Som förut betyder det nya pengar till bankerna och försämringar för arbetare och vanligt folk.

Politikerna försöker vänja opinionen vid att det kommer att ta tid att vända utvecklingen – minst 10 år.

Detta bäddar för nya utbrott av kamp, inklusive generalstrejker som nu senast på nytt i Grekland.

Politiskt har Grekland visat hur arbetarrörelsen svaghet tillsammans med de extrama försämringarna öppnat för rasister och till och med nazister, men också hur arbetarklassen med stöd av ungdomen kan slå tillbaka.