Röda garden i Finland stred hjältemodigt mot den vita terrorns kontrarevolution.
Sent den 27 januari 1918 tändes en röd lykta på Folkets hus i Helsingfors. Det var signalen om den finska arbetarrörelsens revolutionära uppror. En ny revolutionär regering tillsattes – folkkommissariatet – och landets södra del som hyste såväl landets storstäder som industri var i arbetarnas händer. Resten av landet förblev dock i händerna på den borgerliga regeringen, som tagit sin tillflykt till Vasa, och den vita kontrarevolutionära armén under Gustaf Mannerheims ledning.
Samma natt som revolutionen inleddes i Helsingfors gick den vita armén till attack mot kvarvarande ryska trupper i Österbotten i nordvästra Finland. De ryska trupperna (5 000 man) tillfångatogs samt avväpnades och den vita armén började därefter att avancera mot revolutionens – de rödas – fästen. Det blev inledningen på det finska inbördeskriget som var ett blodigt klasskrig som rasade till maj 1918.
Efter att ha krossat arbetarnas revolution i blod övergick den vita sidan till att likvidera arbetarrörelsen. Antalet som efter inbördeskriget föll offer för kontrarevolu-
tionens bestialiska terror var betydligt fler än antalet döda stridande.
Av de 30 000 som dog på den röda sidan var det ungefär en sjättedel som dog i själva striderna. Övriga avrättades, mördades eller dog i de koncentrationsläger som kontrarevolutionen inrättade efter kriget. Minst 23 500 arbetare föll offer för den vita terrorn vars omfattning bara kunde jämföras med slakten på de revolterande arbetarna i Paris 1871 (Pariskommunen).
Över 80 000 arbetare och fattiga sattes i fängelse och tiotusentals förklarades statslösa och förlorade sin rösträtt. Terrorns syfte var att för evigt förhindra att den revolutionära socialismen åter fick ett fotfäste i Finland. Landet ”måste befrias från bolsjevismen”, sa de vitas befälhavare Gustaf Mannerheim i en tidningsintervju i mitten av februari 1918 och fortsatte: ”De revolutionära har gjort sig skyldiga till högförräderi och uppror, straffet för detta är döden” (citerat i Tobias Berglund & Niclas Sennertegs bok Finska inbördeskriget).
När den finska lantdagen (riksdagen) på nytt samlades efter klasskrigets slut samtidigt som den vita terrorn rasade som värst var det bara en enda av de totalt 92 socialdemokratiska ledamöterna som kunde delta – Matti Paasivuori, som hade varit motståndare till revolutionen. Övriga 91 var antingen döda, fängslade eller på flykt, vilket innebar att 45 procent av väljarna representerades av en ledamot.
Det var på nåder av den tyska militären, som efter klasskriget hade makten i södra Finland, som det socialdemokratiska partiet kunde börja verka – men nu som ett rakt igenom högersocialdemokratiskt parti som gjorde allt för att distansera sig från det gamla masspartiets revolutionära ideal.
Vad som hände i Finland första halvåret 1918 för 100 år sedan är för evigt en varning om hur långt den härskande klassen är beredd att gå för att försvara sin ordning – kapital- och godsägarväldet.
Den finska revolutionens nederlag innebar ett svårt slag för den nya socialistiska stat som hade börjat byggas i det angränsande Ryssland efter oktoberrevolutionens triumf. Det finska klasskriget fick också en omedelbar fortsättning i de vita styrkornas offensiv i Ryssland och övriga sovjetrepubliker. Den tyska imperialismen som hade skickat 10 000 soldater till Finland för att slå ner revolutionen hade nu trupper som inte stod långt ifrån Petrograd – oktoberrevolutionens centrum.
Nederlaget i klasskriget var inte oundvikligt, utan en följd av att arbetarrörelsens ledning in i det längsta tvekade att fullt ut använda den enorma styrka som de socialdemokratiska organisationerna och fackföreningsrörelsen hade.
Särskilt ödesdigert blev beslutet att i förtid avblåsa den framgångsrika storstrejken (en generalstrejk) i november 1917 då förutsättningarna var som mest gynnsamma för ett fredligt socialistiskt genombrott. Under generalstrejken tog arbetarna och landsbygdens fattiga, inspirerade av oktoberrevolutionen, makten i stora delar av Finland, samtidigt som den härskande klassen var lamslagen och paralyserad. De borgerligas skyddskårer, som skulle bli den vita armén, var dåligt beväpnade, utan samordning och underlägsna arbetarnas försvarsstyrkor – de röda gardena.
”Storstrejken 1917 visade att borgarna inget starkt fotfäste hade. De hade inte heller militär utrustning i någon större omfattning”, vittnar en arbetare i boken Finlands Röda garden av Carsten Palmær och Raimo Mankinen och tillägger att i november 1917 hade ”vi kunnat upprättat socialism”.
Om generalstrejken hade blivit inledningen till ett revolutionärt uppror skulle de röda arbetargardena ”inte mött något avgörande motstånd, för de vitas miliser valde i stort sett att avvakta (…) Skyddskårsrörelsen var så svag under strejken att de på de flesta orter höll sig undan och lät arbetargardena agera fritt” (Finska inbördeskriget). När generalstrejken avblåstes av en oenig ledning var besvikelsen stor och beslutet innebar att kontrarevolutionen fick tid och möjlighet att förbereda sig för en väpnad motoffensiv.
En ny borgerlig regering (senat) under ledning av Pehr E Svinhufvud tillsattes, som i början av december deklarerade Finlands självständighet. Den borgerliga regeringen fattade beslutet endast av skälet att man själv ville ta åt sig äran av att Finland äntligen var fritt. Men det var oktoberrevolutionen som befriade inte bara Finland, utan även övriga nationer som hade förtryckts under det storryska tsarväldets ok. I Finland var det arbetarrörelsen som hade stått i spetsen för självständighetskampen, medan de inhemska borgarna vacklade och ständigt var beredda att förena sig med tsarens myndighet mot arbetarna och landsbygdens fattiga.
”Medan arbetarrörelsen inte såg något problem med att förena nationell frigörelse med klasskamp såg många borgare det som förräderi. Den djupa konflikt som skulle leda till inbördeskriget började forma sig redan under tidiga sommaren 1917”, skriver Aapo Roselius i antologin Då var det 1917 (recenserad i Offensiv #1281-82).
Sommaren 1917 hade borgarna gjort gemensam sak med den ryske generalguvernören, som formellt var regeringens ordförande, och upplöst lantdagen (riksdagen). Detta var borgarnas svar på att lantdagens socialdemokratiska majoritet hade avgett en separationsförklaring samt beslutat att införa 8-timmars arbetsdag och allmän och lika rösträtt även i kommunval.
Efter att den ryske tsaren tvingades abdikera i mars 1917 följde ett enormt uppsving för den finska arbetarrörelsen, som inom loppet av några månader vann mer än 100 000 nya medlemmar. Särskilt växte fackföreningarna, som i förhållande till landets befolkning, drygt 3 miljoner invånare 1917-18, blev Europas starkaste.
De nya unga medlemmarna tenderade vara till vänster om ledningen och kom att utgöra stommen i de röda garden (arbetargarden) som byggdes upp för att försvara arbetarorganisationerna under det stormiga 1917 som var ett år av revolter och kamp, men också av tilltagande nöd och massarbetslöshet.
Klasskrigets ursprung var de allt mer oförsonliga klassmotsättningarna som kom att prägla 1917. Ytterst handlade de många striderna om vilken klass som skulle ha kontroll över den nya statsapparat som skulle byggas efter att den gamla hade rasat samman.
Efter generalstrejken i november 1917 blev den inhemska borgarklassen allt mer desperat och övertygad om att det endast var med vapenmakt som ”ordningen” kunde återställas och kapitalismen räddas. I början av januari 1918 beslöt den borgerliga regering, som bildades efter att Socialdemokraterna hade förlorat sin majoritet i lantdagen i valet i oktober 1917, att överlämna makten till den vita armén som bildades ur de skyddskårer som kapital- och jordägarna hade byggt upp.
I den officiella förklaringen beskrivs denna borgerliga regering ”som landets lagliga regering”, men det är en missvisande etikett på en regering som blir allt mer diktatorisk och som hade den ryska borgerliga provisoriska regeringens övergrepp på Finlands rätt till nationellt självbestämmande att tacka för att den kunnat bildas.
Medlen – pengar – till denna vita armé kom från ”bank och- industrikretsarna i Finland som kände sig hotade år 1917” (Finland 1917-20, Ett land blir fritt, del 1). Vid ett möte i oktober 1917, anordnat av Helsingfors börsklubb, lovade Finlands banker och storbolag att betala vad som krävdes för att skyddskårerna skulle kunna köpa vapen från Tyskland.
”Militärkommitténs ordförande Hannes Ignatius (skyddskårernas ledare och blivande general i den vita armén) höll ett föredrag där han betonade att landet hotades av anarki och att läget bara kunde räddas med hjälp av väpnade trupper. Bankernas representanter besvarade Ignatius vädjan genom att omedelbart bevilja ett lån på 2 miljoner mark” (Finland 1917-20, band 1).
Innan 1917 var slut hade de första vapenleveranserna hunnit anlända från Tyskland. Med vapenleveranserna följde även den första gruppen av soldater från den finska Jägarrörelsen, som hade utbildats i och stridit för kejsarens Tyskland i första världskriget under namnet den 27. Kungliga Preussiska jägarbataljonen.
Som ett led i krigsförberedelserna beslöt den borgerliga senaten, som nu hade koncentrerat all makt i sin hand (lantdagen var helt åsidosatt) att ge general Gustaf Mannerheim, som hade tjänat i tsarens armé, fullmakt att återställa den kapitalistiska ordningen. ”Jag reser omedelbart norrut till Österbotten för att sätta upp en armé och arméstab. Det kommer att ta tre och en halv månad innan landet är befriat”, lär han ha svarat efter att ha blivit utsedd till chefsbödel med diktatorisk makt (biografin Gustaf Mannerheim av Dag Sebastian Ahlander – en hemsk hyllningsskrift).
Tyvärr var arbetarrörelsens ledning inte lika målmedveten och beslutsam i sina förberedelser inför de stundande avgörande striderna. Socialdemokraterna (SDP) och fackföreningarna var massorganisationer som kunde mobilisera hundratusentals arbetare i städerna och på landsbygden, men långt ifrån alla inom ledningen var revolutionära socialister. Till det ska läggas avsaknaden av erfarenheter och att en majoritet av de ledande, inkluderat flera som senare skulle vara med och bilda Finlands kommunistiska parti i exil i Moskva, hela tiden vacklade mellan reformism och revolution.
I avsaknad av revolutionärt socialistiskt massparti, likt de ryska bolsjevikerna, hade den senkomna signalen till ett revolutionärt uppror inte föregåtts av noggranna förberedelser – politiskt och militärt. När den röda lyktan tändes i Helsingfors var det vid en tidpunkt där klassfienden efter månader av förberedelser stod stridsberedd och kontrarevolutionen redan var på väg att ta över stora landområden.
Kontrarevolutionens trupper var vid inbördeskrigets utbrott mer samordnade och bättre organiserade än arbetarnas röda garde. Vidare leddes den vita armén av utbildade och även krigsvana officerare samt kunde räkna med militärt stöd från den tyska imperialismen och från Sverige. I kraft av detta fick de vita snabbt ett militärt övertag och inom ett par veckor låg stora delar av Finland i de vitas händer. De röda gardena fick inrikta sig på ett försvar av södra Finland, vilket omfattade mindre än en femtedel av landets yta, men hälften av befolkningen. Det hårt ansatta Sovjetryssland kunde bara erbjuda liten militär hjälp i form av vapenleveranser och stridande till den finska revolutionen. I februari 1918 hade den tyska armén inlett en ny storoffensiv mot den nya sovjetstaten och erövrat nya landområden, bland annat Baltikum. Inför hotet av fortsatt tysk offensiv och utan egna trupper hade sovjetregeringen under Lenin och Trotskij inget val än att underteckna en tvångsfred i Brest Litovsk i början av mars för att vinna tid i väntan på revolutionens spridning till Västeuropa.
Det sovjetiska stödet till de röda gardena har oftast överdrivits. Totalt beräknas antalet ryska soldater som ingick i de röda gardena till dryga 1 000, vilket ska jämföras med att den tyska imperialismen totalt skickade 12 000 soldater till Finland för att strida med de vita. Till det kunde den vita sidan tillgodoräkna sig över 1 200 hemvändande soldater från Jägarrörelsen i Tyskland samt de totalt 1 000 man som tjänstgjorde i ”den svenska brigad” som högern i Sverige satte ihop för att stödja kontrarevolutionen i Finland samt ytterligare flera hundra svenska officerare och underofficerare som anslöt sig direkt till den vita armén.
Många av de svenska officerare som deltog som frivilliga på den vita sidan kom att tillhöra Mannerheims stab, vilket efter inbördeskriget belönades med de högsta chefspositionerna inom den svenska Försvarsmakten och säkerhetstjänsten. Många av de svenska frivilliga officerarna ingick sedermera i landets maktelit och genom livet bar de med sig ett hat mot arbetarrörelsen. ”Åtskilliga (av de svenska frivilliga officerarna) var länge organiserade i djupt konservativa klubbar och föreningar medan några blev nazister som Martin Ekström, Archibald Douglas, Eric von Rosen och Gustaf Hallström” (Finska inbördeskriget).
När det finska inbördeskriget bröt ut styrdes Sverige av en koalition mellan Socialdemokraterna och Liberalerna, två partier som förenades i fruktan för den socialistiska revolutionen och som därför var benägna att ge stöd till den finska borgarklassen och Mannerheims arméer. Men det motstånd som detta mötte på hemmaplan gjorde det svårt för regeringen och särskilt för Socialdemokraterna att tillmötesgå den vita sidans krav på vapenleveranser från Sverige. Socialdemokraterna, som vid den tidpunkten ännu var ett arbetarparti men med en borgerlig ledning, var också under stark press från en organiserad vänster och då främst Socialdemokratiska Vänsterpartiet (SSV) som hade bildats i maj 1917.
Den svenska S-ledningens första reaktion på klasskriget var att fördöma systerpartiet i Finland och brännmärka dess handlande (från den 17 januari) som ”oförklarligt” och ”en kupp som förnekade demokratin”. Men det var en hållning som gick på tvärs med den starka känsla av solidaritet som fanns med den finska arbetarklassen och som bara växte i takt med att sanningen om vad som hände i Finland uppdagades.
Och det var framför allt SSV:s förtjänst, vars kampanj mot högerns aktivism för ett svenskt militärt ingripande i Finland för att stoppa vad högern benämnde som de ”rödas terror” mötte enormt gensvar.
”Opinionsrörelsen vann en väldig anslutning; inte bara att antalet möten var ovanligt stort, antalet deltagare i dessa möten var också ovanligt stort. Den övervägande delen av den svenska arbetarklassen var i rörelse”, skriver Carl Göran Andræ i sin bok Revolt eller reform. Sverige inför revolutionerna i Europa 1917-1918 om de möten som SSV ordnade i februari 1918. Krav växte på en storstrejk eller åtminstone transportstrejk för att stoppa högerns aktivism och vapenleveranser till Finland.
”Talet om en transportstrejk bedömdes så allvarligt av SJ-chefen att han manade regeringen att inte tillåta att landets järnvägar användes för att transportera frivilliga och vapen till Finland. Såtillvida blev också opinionsrörelsen en framgång för vänstern; man lyckades allvarligt försvåra rekryteringen av frivilliga och hejda den öppna exporten av vapen”, skriver Carl Göran Andræ vidare och drar slutsatsen att massaktionerna i solidaritet med Finlands arbetare: ”Förhindrade ett officiöst (mer eller mindre officiellt) svenskt ingripande på den vita sidan och begränsade avsevärt möjligheterna att på ett framgångsrikt sätt genomföra en större frivillig insats”.
Vänsterns kampanj var en starkt bidragande orsak till att ”den svenska brigaden” aldrig blev fulltalig och att högern och överklassen fick ge upp kravet på ett direkt militärt ingripande. Men på hemliga vägar, och uppenbarligen med myndigheternas goda minne, kunde vapen från Sverige levereras till den vita sidan. Regeringen godtog också – och gav till och med skydd – till de tyska konvojer som färdades över svenska vatten för att leverera vapen och Jägarrörelsens soldater till Finland, samt beslutade under stark sekretess att bevilja export av vapen till Finland.
Regeringen stoppade inte heller de många hundra officerare som hade hörsammat Mannerheims begäran om att Sverige borde bistå med ”officerare, främst ett par stabsofficerare, underbefäl och specialutbildat manskap, särskilt artillerister” (Finska inbördeskriget).
Med en stor del av Finlands yta under sin kontroll och efter att de röda gardena hade misslyckats att gå till motoffensiv kunde de vita styrkorna inleda sin framryckning mot revolutionens styrkefäste Tammerfors.
Utgången av det tre veckor långa blodiga slaget om Tammerfors med omnejd i mars-april 1918, där den ”svenska brigaden” för första gången deltog i strid, skulle tillsammans med att den tyska imperialismens trupper samtidigt landsteg i Hangö i södra Finland bli avgörande. Det sistnämnda, den tyska invasionen, gjorde det till sist omöjligt för de röda gardena att skicka ytterligare förstärkningar till Tammerfors.
Tammerfors och dess industriområden var ”arbetarrörelsens kärnland” och den kanske viktigaste staden i de röda gardenas försvarslinje. Efter långa hårda strider och tusentals döda och skadade var arbetarnas styrkor starkt tillbakapressade. Den allt mer ojämna striden ändades den 6 april då de röda gardenas kvarvarande styrkor kapitulerade. Omkring 2 000 arbetare dog i försvaret av Tammerfors, varav hälften dödades i fångenskap. På den vita sidan stupade 600 stridande.
11 000 rödgardister, eller misstänkta rödgardister, togs till fånga av de kontrarevolutionära styrkorna, många av dem blev omedelbart avrättade. Den vita terrorn i Tammerfors gav en fasansfull bild av det skräckvälde som snart skulle härska i hela Finland.
”Hämnden mot de besegrade började redan innan striderna om staden var över. Inte bara vid godsmagasinet vid järnvägsstationen arkebuserades fångar på löpande band. Här och var runtom i staden sköts rödgardister och ryska soldater som hade gett upp, ibland skedde dödandet på öppen gata inför ögonen på förbipasserande” (Finska inbördeskriget).
Även den ”svenska brigaden” deltog i avrättningarna. ”Svenska brigaden var en del av den vita krigsstyrkan och det finns inget som tyder på att svenskarna skulle ha gjort undan när det gäller verkställande av avrättningar”, skriver Aapo Roselius i sin bok I bödlarnas spår.
De kvinnor som hade stridit på revolutionens sida drabbades särskilt hårt av den vita terrorn.
Innan de tyska trupperna landsteg i Hangö den 3 april hade Åland och skärgården hamnat under Tysklands militära kontroll. De tyska truppernas invasion av Åland hade definitivt stoppat den svenska regeringens ambitioner om att Åland skulle inlemmas i Sverige (I februari hade svensk militär skickats till Åland för att införliva ön med Sverige, men dessa trupper fick dras bort efter att tyska trupper hade landstigit på Åland i början av mars).
De 10 000 tyska soldater som anlände till det finländska fastlandet i början av april 1918 hade målet att snabbt erövra huvudstaden Helsingfors, men man mötte betydligt hårdare motstånd än väntat. Det skulle ta flera dagar av svåra strider innan den tyska Östersjödivisionen kunde hålla ”segerparad” i Helsingfors under hyllningar av huvudstadens välbärgade. Efter Tammerfors och sedan Helsingfors fall var det bara fråga om veckor innan hela Finland låg under kontrarevolutionens järnhäl.
De sista striderna stod i Viborg, som erövrades av de vita den 29 april, och den 16 maj höll Mannerheim sin segerparad i Helsingfors där också den ”svenska brigaden” deltog.
Den vita terror, som stegrats i takt efter att kontrarevolutionen inlett sin framåtskridande offensiv i mars, kom att trappas upp efter att inbördeskriget avslutats. De vita förbjöd även matleveranser till de tiotusentals som hölls fångna, vilket gjorde fånglägren till dödsläger.
I likhet med Francos fascistiska trupper under det spanska inbördeskriget 1936-1937 var Mannerheims vita arméer beredda att släppa det blinda raseriet fritt för att sedan kunna härska över dem som hade överlevt morden och terrorn.
Mannerheim, som ensam ville framstå som ”nationens räddare” och ledare samt som önskade att Finland skulle alliera sig med den brittiska imperialismen, kom efter inbördeskriget i konflikt med regeringen som värnade banden till den tyska imperialismen. Den finska borgarklassen dolde heller inte att man önskade delta i den tyska imperialismens kolonisering av delar av Baltikum och Polen. Dessutom närde de finska borgarna drömmen om ett Stor-Finland med början i en erövring av Östkarelen i Ryssland.
Finland var efter inbördeskriget till stor del under den tyska imperialismens kontroll. I utbyte mot att kejsaren skickade vapen och soldater till Finland hade den tyska imperialismen fått monopol på Finlands utrikeshandel och andra ekonomiska förmåner så länge inbördeskriget pågick. En tysk tidning beskrev Finland som ”en stat, som ställt sig halvt självständig i sitt förhållande till Tyskland”.
För att ytterligare befästa alliansen med Tyskland gick den nya vita regeringen ner på knä för kejsar Wilhelm II för att den skulle säga ja till att hans son, prins Oscar, blev kung i Finland. Det var bara kejsarens arrogans – Finland ansågs ”för litet och obetydligt” för att styras av en medlem av kejsarfamiljen – som gjorde att dessa planer fick läggas på is. När sedan den tyska revolutionen bröt ut i november 1918 tvingades den finska borgarklassen att helt överge sin tyskorienterade politik och sökandet efter en monark, istället fick man på nytt vända sig till Mannerheim som utsågs till ny riksföreståndare och statschef.
Den tyska revolutionen 1918 blev också inledningen till en akut revolutionär kris i Sverige. Den sordin som det ohyggliga nederlaget i Finland hade lagt på stämningarna i Sverige förbyttes efter rapporterna om den tyske kejsarens fall till optimism och kamp för demokrati och socialism. Samtidigt fruktade landets överklass att timmen var slagen.
Ett revolutionärt genombrott 1918-19 i Sverige, Tyskland och andra europeiska länder skulle i ett slag ha ändrat historiens gång och isolerat de vita i Finland där bödlarna hyllades som ”fosterlandets hjältar”. Men så skedde inte, vilket banade väg för nya tragedier och att det skulle ta decennier innan sanningen om den vita terrorn i Finland sakteligen uppdagades och offren äntligen kunde börja få upprättelse. ■
