Finland: Ingen kursändring i sikte

2015-04-15 12:04:16

foto: Jonas Brännberg
Vera Minkin.

Den 19 april är det riksdagsval i Finland. Den sittande koalitionsregeringen har rekordlåga siffror och allt pekar mot ett maktskifte. Dock tyder inget på en kursändring från åtstramningspolitiken. Nästan alla partier vill skära ned ännu mer.

Under den senaste mandatperioden har åtstramningar, nedskärningar och skattehöjningar, på totalt sju miljarder euro (65 miljarder kronor), genomförts av en koalitionsregering ledd av Samlingspartiet, där även Socialdemokraterna och Vänsterförbundet (fram till förra året) har ingått. Dessutom har arbetsmarknadens parter tvingats till en uppgörelse om höjd pensionsålder. 

Resultatet är att den ekonomiska krisen har fördjupats än mer. Finland har haft fallande BNP i tre år i rad och ekonomin är fortfarande fem procent mindre än vad den var år 2007. I år visar prognoserna på en tillväxt under en procent, men det är tveksamt om det blir någon tillväxt alls.

Nedskärningarna har inneburit att exportindustrins kris har kombinerats med att den privata konsumtionen har stagnerat. Dessutom har situationen förvärrats av EU:s sanktioner mot Ryssland, vilket har inneburit drastiskt minskad export av till exempel mejeriprodukter.

Konflikten med Ryssland har precis som i Sverige gett krigshökarna lyftkraft, och framförallt Samlingspartiet vill föra landet in i Nato medan Socialdemokraterna vill ha en utredning. När Yle undersökte partiernas valprogram nämndes försvaret hundra gånger, men ordet flykting bara fem gånger.

Trots Nato-propagandan är fortfarande en majoritet av de som tar ställning, 40 procent, emot medlemskap mot 28 procent för, enligt en undersökning av Reservistförbundet.

I en undersökning av Helsingin Sanomat ger endast var tionde person regeringen gott eller mycket gott betyg medan sex av tio ger den dåligt eller mycket dåligt betyg.

Missnöjet med regeringen har hittills inte kunnat utnyttjats av det högerpopulistiska och ofta rasistiska partiet Sannfinländarna. Opinionssiffrorna pekar på ett lägre resultat än i förra valet. Det har varit krisen och den ekonomiska politiken som har stått på dagordningen, inte flyktingfrågor och integration. Sannfinländarna har försökt vrida agendan nu senast genom att bjuda in Lars Vilks som sin vana trogen samarbetar med rasister och högerextrema. 

Istället är det Centerpartiet, det enda partiet förutom Sannfinländarna som stod helt utanför den förra regeringen, som har fått störst ökning i stöd och troligen blir valets vinnare och ledare av en ny koalitionsregering.

Trots missnöjet med den förra regeringens åtstramningspolitik står alla partier utom Vänsterförbundet för fortsatt åtstramning i miljardklassen, eller ”balansering” som de kallar det. Värst är Samlingspartiet och svenska Folkpartiet, men även Sannfinländarna, som dock vill fördela nedskärningarna på två mandatperioder.
Åtstramningarna ifrågasätts av allt fler, även ekonomer. Inte ens Anders Borg, anlitad som ”expert” åt den finska regeringen, tror inte på mer åtstramningar, utan vill föga förvånande istället ha skattelättnader för företag och försämrade löner och arbetsvillkor. 

Som enda parti som säger nej till nya åtstramningar har Vänster­förbundet gått upp i opinionsmätningarna. Partiets trovärdighet i frågan är dock tveksam efter att under förra perioden medverkat i åtstramningar på fem miljarder euro (46 miljarder kronor) innan de lämnade regeringen. Dessutom har ledaren Paavo Arhinmäki inte stängt dörren för att delta i en regering ledd av Centerpartiet, som helt klart kommer att vara en nedskärningsregering.

Finland följer en europeisk trend där förtroendet för de etablerade partierna rasar när de vältrar över den kapitalistiska krisens bördor på arbetare och fattiga. Detta öppnar för nya partier. Socialdemokraterna är i djup kris med rekordlågt stöd. I Finland verkar även Sannfinländarna allt mer ses som en del av etablissemanget.

Vänsterförbundets uppgång visar i begränsad omfattning på möjligheterna för en verklig vänsterpolitik, som bryter med marknadens diktatur, att få stöd. Partiets deltagande i nedskärningsregeringar har dock allvarligt skadat dess trovärdighet, samtidigt som partiets program inte utmanar kapitalets makt över ekonomin.

Ett nytt arbetarparti, med bas i de fackföreningar som till viss del har tagit strid mot högerns attacker, skulle snabbt kunna få masstöd i Finland. 

– Missnöjet med regeringen och framförallt Samlingspartiet är mycket stort och någonstans måste rösterna gå, men jag hoppas att inte Centern får för mycket röster. Deras ledare är mycket konservativ, är till exempel motståndare till abort. Så säger Veera Minkin, aktiv i kampanjen för Vänsterförbundets kandidat Veronika Honkasalo från Helsingfors. 

Varför är missnöjet så stort med regeringen?
– Regeringen gjorde stora åtstramningar. Dessutom misslyckades de med att genomföra nästan allt annat de hade planerat, till exempel en hälsoreform och sjukvård för papperslösa. Samlingspartiet har också varit kantat av skandaler, som när hälsoministern inte trodde det fanns arbetare som tjänade under 21 000 kronor i månaden, eller statsminister Alexander Stubb som bara twittrar om sport oavsett vilket elände som händer i världen.

Hur går Vänsterförbundets (VF) kampanj?
– Det är olika i olika delar av landet. I Helsingfors gick VF fram i förra kommunvalet och blir det samma röstetal nu kan partiet gå framåt. En av de som kan få en plats är Veronika Honkasalo.

Kritiken var hård inom delar av VF när partiet satt i regeringen. Hur är stämningen nu?
– Vi som var emot tyckte förstås att det var bra att man lämnade, men man borde aldrig ha gått in i regeringen. Nu är det en stor debatt om hur partiet ska agera efter valet. Arhinmäki har sagt att VF inte kommer att sitta i en regering med Samlingspartiet och inte heller i en regering som tar bort indexuppräkningen av försörjningsstödet, något som Centern pratar om att göra. Det är bara Vänsterförbundet som har sagt helt nej till finansdepartementets uträkning att 6 miljarder euro (55,4 miljarder kronor) måste skäras ned de närmaste åren.

Vilka frågor är viktigast i valet?
– Självklart är det den ekonomiska krisen. Även om det finns många röster för att det är fel att skära ned mer kommer de inte fram i media och bland de andra partierna. De andra poltikerna säger att ”vi” måste skära ned, men de drabbas aldrig själva, bara de fattiga. När vi tar upp om den orättvisa beskattningen, de rikas skatteplanering etcetera anklagas vi för att ”byta samtalsämne”. Andra viktiga frågor som miljö, jämställdhet och TTIP kommer inte alls fram, även om vi försöker ta upp dessa frågor. ■