Finns det en ”godare” imperialism? 

Fördjupning: Imperialismen idag

Fyra artiklar på temat i Offensiv #1672:

1. Imperialismen enligt Lenin. av Miranda Schenk
2. Marx 25 – Samlade teori och smidde motstånd. av Elin Gauffin
3. Den Svenska imperialismen – en grundsten i den ”svenska modellen” av Elin Gauffin
4. Fins det en ”godare” imperialism? av Linus Blume

Del 4: Finns det en ”godare” imperialism?

av Linus Blume

I mycket av det tjugonde och tjugoförsta århundradet har USA-imperialismen varit den dominerande makten. Militärt och ekonomiskt överlägsen och förödande för global kamp mot förtryck. Detta har fått vissa inom vänstern att se Kina som ett alternativ. 

Denna tolkning utgår ifrån att Kina, och andra länder som ingår i det Kinaledda blocket som Ryssland och Iran, på ett fundamentalt sätt skulle skilja sig från västvärldens imperialism. Denna felaktiga slutsats grundar sig i uppfattningen att Kina inte är kapitalistiskt.  

Kina har gått från en planerad ekonomi under en repressiv stalinistisk stat till en säregen form av statskapitalism. Under 1990-talet genomgick Kina en enorm utförsäljning av statlig egendom. Den byråkratiska planekonomi som rådde sedan revolutionen 1949 kunde, trots stora framsteg inom industrialisering, läskunnighet och levnadsstandard, inte jobba sig ur de inhemska motsättningar som en byråkratisk statsapparat, som inte äger produktionsmedlen, skapar. Planekonomi utan arbetardemokrati är som bröd utan jäst, och faller samman. 

Därför är det statliga förtrycket brutalt. All självständig organisering är totalt förbjuden. Fackliga organisationer och strejker är förbjudna. Enligt Human Rights Watch har den digitala kontrollen av personliga friheter såsom hbtq+-rättigheter samt förtrycket av uigurer och Hongkong dessutom ökat. Den brutala diktaturen ger stöd och skydd till landets kapitalism och dess superexploatering av arbetarna. 

Det är sant att den kinesiska staten formellt äger många företag och banker. Men dessa företag är vinstjagande kapitalistiska företag.

Kina är ett av de mest ojämlika samhällena i världen, där 10 procent av befolkningen kontrollerar 67 procent av förmögenheten (World Inequality Database). Kinas strategi för industrialisering och vägen till en dominant kraft på världsmarknaden har varit driven genom global export, ”världens produktionshus”, på bekostnad av arbetarna som ofta får slavlöner. 

Utmärkande för imperialismen enligt Lenin är att koncentrationen av produktion och kapital har utvecklats till en sådan hög nivå att det har skapat monopol som spelar en avgörande roll i det ekonomiska   livet. Hela 124 kinesiska monopolföretag (med fastlandsKina som hemvist) återfinns på Forbes lista över världens 500 största företag, bara USA-imperialismen har fler företag på den listan. ”Kinesiska långivare dominerade den senaste S&P Global Market Intelligence-rankningen av världens 100 största banker efter tillgångar” (S&P Global den 25 april). Vidare är aktiebörsen i Shanghai, som inte fanns innan 1990, en av världens största och den största i Asien. 

Här är Lenins analys av imperialismen som kapitalismens högsta stadium högst relevant. När profiten inte längre lönsamt går att investera inom nationella gränser, påbörjas exporten av finanskapital. Och Kinas kapitalism fokuserar för fullt på att expandera på världsmarknaden. Imperialismen utmärks också av en sammanslagning av bankkapital med industrikapital och skapandet av en finansiell oligarki på grundval av detta finanskapital. Det gäller också Kina som länge vilade på råvaruexport men som sedan flera år tillbaka är en av världens största exportörer av kapital. 

”En väg – ett bälte”, som lanserades 2013, utgör en viktig del i Kinas kapitalexportstrategi. Denna export är massiv, och dessutom mer strukturell och planerad än exempelvis USA-imperialismens tack vare statens större manövreringsmöjligheter och formella kontroll över banker. ”En väg – ett bälte” är en gigantisk satsning på direkta utländska investeringar. Kina har investerat cirka 1 000 miljarder dollar i över 150 länder. Investeringarna består till största delen av infrastruktur och transport. Hamnar, flygplatser, tåg, elnätverk och kraftverk i stora delar av Afrika och Sydasien, men även vissa delar av Europa. Enligt The Republic har Kina nu investerat 2,5 gånger mer i Afrikas infrastruktur än alla västerländska länder sammanlagt. 

Dessa investeringar sker till största del genom lån med krav på handel med Kina eller till och med kinesisk kontroll över produktionen/transporten av mineraler, energiråvaror, jordbruksprodukter. En del av lånet ofta går direkt till regimen för att försäkra ett Pekingvänligt styre. 

Kina är nu den största bilaterala långivaren globalt, med runt 2 000 miljarder dollar i lån till andra länder. Detta kan anses som en typ av ockerimperialism där kapitalet tjänas genom räntor på lån till fattigare länder.

”År 2025 kommer de fattiga ländernas skuldåterbetalningar till Kina att uppgå till 35 miljarder dollar. Av dessa kommer 22 miljarder dollar att betalas av 75 av världens fattigaste länder, vilket äventyrar utgifterna för hälsa och utbildning, konstaterade den australiska tankesmedjan Lowy Institute i en ny rapport. ’Under resten av detta decennium kommer Kina att vara mer inkassoföretag än bankir för de fattiga länderna’, säger Riley Duke, rapportens författare” (Al Jazeera den 28 maj i år).

Kina lider å andra sidan av ett massivt skuldberg efter att världens kanske största finansiella fastighetsbubblor – den kinesiska – brast för några år sedan. Enligt Chinaworker.info var Kinas skuld i förhållande till BNP upp till 335 procent år 2022 och ser inte ut att sakta ned. 

Detta, tillsammans med växande överproduktion och överkapacitet, fallande reallöner, växande arbetslöshet och protektionism, har dessutom öppnat vägen för deflation i den kinesiska ekonomin. För att inte gå under av överproduktion har den kinesiska kapitalismen blivit ännu mer beroende av expansion utomlands och att exportera kapitalet internationellt. 

Ett av de största motargumenten mot att Kina inte är en imperialistisk makt är att deras lån inte har samma villkor som de som IMF eller Världsbanken erbjuder. Detta är sant, men kan snarare ses som en form av imperialistisk konkurrens än Kinas välvilja. Kina är fortfarande svagare än vad USA är, militärt och diplomatiskt. Men processen är dock densamma och lånen ges med syftet att de ska tjäna den kinesiska imperialismens intressen och stärka dess ställning på världsarenan.

Påståendet att Kinasimperialism skulle vara ett alternativ och bidra till en världsordning som är mer gynnsam för de fattiga är även det befängt. Konkurrensen mellan en imperialism och en annan handlar alltid om att stärka den egna positionen på den andras bekostnad. Detta utspelar sig bland annat i krig och protektionism, som Ukrainakriget där de båda imperialistiska stormakterna försöker försvaga varandra på bekostnad av hundratusentals liv. I högsta grad handlar de imperialistiska maktstriderna om att vinna militär överlägsenhet. Både USA och Kina rustar upp och moderniserar sina kärnvapenarsenaler i en allt snabbare takt.

Som om inte detta vore nog så har den imperialistiska konflikten gjort länderna totalt blinda för klimatförändringar och ovilliga till att sikta på långsiktiga klimatlösningar. Exempelvis nådde konstruktionen av nya kolkraftverk sitt högsta antal på tio år i Kina 2024 (CarbonBrief den 13 februari 2025).

Det som behövs är ett globalt motstånd. I en imperialistisk konflikt kan man inte välja någon sida, utan man måste kämpa för arbetarklassens intressen globalt. En kapitalistisk världsekonomi bygger på imperialism. Arbetarklassen i både Kina och USA måste gå samman och vända kampen mot de som splittrar och sluta sig samman för ett annat system.■