Bahman sitter i Kommitténs verkställande utskott och är en av ledarna i västra Iran.
För sin politiska aktivism som student hindrades Bahman att ta sin masterexamen i sociologi, och som aktiv i arbetarrörelsen i Teheran avslöjades han. Regimen skickade ett brev om att han skulle infinna sig till revolutionsdomstolen. Bahman valde istället att fly och kom i slutet av 2009 till Göteborg i Sverige, där han efter bara några dagar kontaktade Rättvisepartiet Socialisterna och Offensiv.
– I Iran är arbetarna förvägrade alla rättigheter. Man lever under svåra sociala förhållanden, låga löner, usla arbetsvillkor och ingen som helst rätt att organisera sig, demonstrera eller strejka. Vi har inga rättigheter alls, berättar Bahman.
Våren 2004 var Bahman med och bildade Kommittén för att ”genom arbetarnas egen kraft organisera arbetarklassen”. Kommittén står till vänster inom arbetarrörelsen.
– Vi har inga illusioner om att den islamiska regimen skulle ge oss några rättigheter. Inte heller den ”reformistiska” delen. Varje rättighet kommer att vara sprungen ur arbetarklassens egen kamp och organiseringen för ett nytt samhälle, förklarar Bahmar.
2005 började arbetare att söka sig till Kommittén för att vara med och bygga upp organisationen och hjälpa andra att organisera sig på arbetsplatserna. De försökte bistå alla strejker och delta i arbetarnas demonstrationer. De gav ut en tidning och satte upp en hemsida.
– Kommittén såg det som en av de viktigaste uppgifterna att fortsätta att ge ut tidningen trots de svåra förhållanden som finns med repression och censur av media, men med tiden blev det allt svårare och när arbetarstrejker och protester blev allt vanligare så ökade repressionen och flera medlemmar kallades till rättegång och fängslades.
Då man saknade laglig rätt att sälja tidningen spreds den underjordiskt och smugglades in på arbetsplatser och spreds av arbetarna själva. Många medlemmar har idag tvingats fly landet efter hot om repressalier och fängelse. För två månader sedan arresterades flera aktivister i Kommittén. En av dem är Ali Nejati, som är en av ledarna.
Efter strejken vid Haf Tapeh, som är en sockerindustri med odlingar, år 2007 har flera arbetarstrejker och protester rapporterats. Strejkerna har handlat om löner och sociala villkor. Men massrörelsens framväxt skapar nu en politisering och arbetares självförtroende ifråga om möjligheten till politisk förändring växer.
Den senaste månaden har 30 strejker ägt rum runt om i Iran. Samtidigt fortsätter massrörelsen på gator och trotsar polis och militären, vilket ger inspiration till de arbetare som ännu inte anslutit sig.
Den ekonomiska krisen förvärrar situationen. Stora delar av textilindustrin är i konkurs och dess arbetare har sparkats ut i arbetslöshet. Ett av textilföretagen i Sanandaj vill arbetarna ta över och driva själva, men staten och företaget vägrar att gå med på det.
Bahman Gharamani är övertygad om att den kraft som kan fälla regimen, precis som skedde 1979, är arbetarklassen. Men för att arbetarklas- sen ska ansluta sig organiserat i massrörelsen måste krav länkas till deras levnadssituation. Kampen gäller inte bara frihet och demokratiska val utan rätten till ett arbete, fackliga rättigheter, organisations- och mötesfrihet samt en lön att leva på.
Bahman menar att det är med dessa krav som arbetarklassen själva måste kliva in och ställa sig i ledningen för rörelsen, detta skulle vara dödsstöten för regimen.
Kristofer Lundberg