foto: Jonas Brännberg
S i Luleå räds skolkampens krav på folkomröstning.
Efter ett år av kamp om ”Framtidens skola”, Luleå kommuns plan för att ställa om skola och förskola till stordrift, handlar nästa sammandrabbning om den folkomröstning i frågan som över 8 000 lulebor begärt i ett folkinitiativ.
Samordningsgruppen Hela kommunen ska leva och lära började samla in underskrifter i mars och fick en rungande respons från luleborna. Efter bara tre månader hade gruppen fått in långt fler än de 6 000 namn (tio procent av de röstberättigade i kommunen) som krävdes.
Men nu bedriver det styrande S en kampanj för att få med sig M och MP i att stoppa en folkomröstning (det krävs stöd av en tredjedel av kommunfullmäktigeledamöterna för att den ska bli av).
Argument som framförts emot en folkomröstning har inkluderat ”svårigheterna” med att ”tolka” vad underskrivarna ”egentligen” vill rösta om. Bland annat har lokalpolitikern Nils Harnesk (S) efter att ha läst en forskningsrapport om folkomröstningar i skolfrågor, trätt fram med argumentet att en folkomröstning ”i frågor om skolorganisationen [leder] till en sämre fungerande demokrati och är ett illa fungerande instrument i en sån komplex fråga”.
Argumentationen som förs fram känns igen från debatten om Brexit – folkomröstningar verkar nog fina och demokratiska i teorin, men med ”folket” så hopplöst oförmöget att förstå sitt eget och samhällets bästa är de i själva verket farliga eftergifter åt kort- och trångsynt pöbelvälde.
En folkomröstning var aldrig skolkämparnas förstahandsval av metod. Under över ett år har tusentals timmar lagts på att försöka få till en rimlig dialog med politiker och förvaltningschefer och de har arbetat på en mängd olika sätt för att informera, bilda opinion och påverka.
Med tusentals lulebor redan insatta i frågan behövdes det mycket lite övertalande för att få folk att skriva på för en folkomröstning, men ändå krävdes hundratals timmar av arbete på helger, kvällar och nätter för att nå ut och samla in namnen.
Harnesk hänvisar dock till det odemokratiska i att det är för lätt att få till en folkomröstning. Den rapport som han grundar sina insikter på är en studie av samtliga åtta folkomröstningar om skolnedläggningar som har hållits åren 2011-14. Rapportens slutsats är att folkomröstningar i skolfrågor gör att den kommunala demokratin fungerar sämre.
De relativt låga valdeltagandena i folkomröstningar i skolfrågor gör, enligt Harnesk och den rapport av Johan Wänström han grundar sig på, att den representativa demokratin saboteras av den gapiga minoriteten vars ”egenintresse” berörs.
En fungerande representativ demokrati förutsätter dock att de som vill representera redovisar, innan valet, vilken politik de vill driva och genomför just denna efter valet. S agerande vid makten i Luleå kommun sen valet 2014 är ett skolexempel på hur denna grundförutsättning trampas på i verkligheten.
För Rättvisepartiet Socialisterna är självklara komplement till den här principen också krav på rätten att omedelbart återkalla förtroendevalda som sviker förtroendet samt att inga valda representanter ska motta några privilegier som skiljer dem från dem de representerar – kandidater på arbetarlön.
Den verkliga rädslan hos S-ledningen i Luleå är nog snarare att en folkomröstning om Framtidens skola tvärtom skulle kunna mobilisera en stor del av befolkningen i en misstroendeförklaring inte bara mot deras hantering av skolfrågan, utan också mot helheten i deras högervridna politik. Skolfrågan i Luleå kanske inte upplevs som någon tydlig klassfråga, men det handlar faktiskt om klassförakt från Harnesks, Nordströms och Sammelis sida (alla S-pampar). Folkomröstningar ger uttryck för klassmotsättningarna i samhället, om än ofta på ett förvridet sätt. De blir i många fall förtroendeomröstningar för den styrande eliten.
I ett läge där de styrande politikernas uppdrag – att se till att bästa möjliga förutsättningar ges för den lilla vinstjagande eliten i samhället – blir alltmer oförenligt med att samtidigt någotsånär tillfredsställa majoritetens intressen, tenderar de mer och mer att betrakta folkomröstningar, och demokratiska yttringar i allmänhet, som alltför riskabelt.
Ytterligare en drivkraft bakom antifolkomröstningskampanjen är otvivelaktigt S-ledningens vilja att försäkra sig om rättning i de egna leden inför att frågan kommer upp i fullmäktige.
Nu gäller det för alla som engagerat sig i skolfrågan att öka trycket. Oavsett om det blir folkomröstning eller inte kommer motsättningarna som ”Framtidens skola” har avslöjat att fortsätta verka på varandra och på det ena eller andra sättet utlösa politiska jordskalv. ■
