Ödeläggelsen är närmast total i stora delar av Filippinerna.
Den tropiska orkanen Haiyan (”Yolanda” i Filippinerna) har orsakat förstörelse i massiv skala. Denna tyfon var tre gånger mer kraftfull än orkanen Katrina, som dödade 1 400 människor i USA år 2005.
Vindarna som drev in över östra Filippinerna den 7 november var lika snabba som ett snabbtåg, upp till 275 kilometer i timmen. Den energi som genereras av denna massiva storm var 10 gånger mer kraftfull än atombomben som föll över Hiroshima.
De flesta dödsfallen har orsakats av framrusande havsvatten, där vissa vågor enligt uppgifter varit så höga som ett tvåvåningshus, med liknande effekter som en tsunami där hus har förstörts och hundratals människor drunknat.
Den bekräftade dödssiffran är hittills 4 460, sedan regeringen har sänkt tidigare uppskattningar på 10 000 dödsfall, men den verkliga omfattningen av katastrofen kommer inte att vara fastställd på flera veckor.
Mer än 11 miljoner människor är drabbade och cirka 673 000 har förlorat sina hem, enligt FN. Omfattningen av den humanitära katastrofen – med brist på mat, vatten och husrum – är kolossal. Risken för utbrott av sjukdomar är hög, med lik strödda överallt och förorenade vattentäkter. Hälsoexperter säger att 12 000 barn, vars hälsa är i fara, kommer att födas i katastrofområdet under den kommande månaden.
Filippinerna, med sina 7 107 öar, ligger där de värsta naturkatastroferna i världen inträffar. Landet drabbas av cirka 20 orkaner varje år, på grund av dess geografi då landet är omgivet av stora vidder varmt vatten som agerar som bränsle i uppbyggnaden av tropiska stormar. Den tropiska stormen Bopha dödade mer än 1 100 personer förra året. I oktober var ön Bohol drabbad av en jordbävning vars magnitud uppmättes till 7,2 på Richterskalan. Den krävde 222 liv, den dödligaste i Filippinerna på ett kvartssekel.
De områden som har drabbats hårdast av Haiyan är öarna Samar och Leyte. I Leytes huvudstad Tacloban finns det rapporter om lik som hänger från träden och lik som ligger staplade i högar på gatorna. Vissa städer i Leyteprovinsen har blivit nästan helt förstörda.
En utbredd plundring av butiker och väpnade sammandrabbningar mellan säkerhetsstyrkor och väpnade grupper har påbörjats. President Benigno Aquino III har antytt att undantagstillstånd kan förklaras i provinsen.
Den styrande eliten försöker att vinna allmänhetens stöd och avleda kritik genom att vädja om enighet i motgångar, som de gör i samband med alla liknande katastrofer.
Det finns många heroiska exempel på hur vanliga människor hjälper varandra, som i andra katastrofer, vilket är en naturlig mänsklig instinkt. Samtidigt har politisk och ekonomisk misskötsel och den kapitalistiska elitens plundring av resurser klart förstorat omfattningen av denna katastrof.
Fattigdom, dålig kvalitet på byggnader och bristfällig infrastruktur har gjort saken än värre. Människans påverkan vad gäller klimatförändringarna sägs öka risken för att häftiga cykloner och andra extrema väderfenomen inträffar, även om detta är svårt att kvantifiera. Landets avlägsna provinser har för få vägar, vilket försvårar hjälpinsatserna. Filippinerna har den lägsta andelen asfalterade vägar i hela sydöstra Asien. Den rankas även i botten vad gäller tillgång till elektricitet.
Den provisoriska karaktären på många hus gjorde att de inte hade någon chans att stå emot en sådan naturkraft, medan bilder visar hur fasta boningar, ägda av de rika, fortfarande står kvar. En tredjedel av staden Taclobans hem var byggda av trä, och en av sju hade grästak.
Stadens befolkning har tredubblats till 221 000 personer under de senaste fyra decennierna, men infrastrukturella och andra investeringar har försummats. Borgmästaren i Tacloban, Albert Romualdez, är brorson till Imelda Marcos – den döda diktatorns änka.
Detta är ett arv från imperialismen och kapitalismen i Filippinerna, där globala kapitalistiska organ som IMF och WTO har styrt landets ekonomiska politik i årtionden, vilket har möjliggjort att en liten superrik elit har kunnat monopolisera sina resurser. De filippinska kapitalisterna är välkända som de mest korrupta i regionen.
Frågan om denna korrupta politik har på senare tid brutit ut i stora protester i landet. Många av landets tidigare presidenter (som Marcos, men inte bara han) var notoriskt korrupta. En utredning pågår för närvarande av flera senatorer och tidigare kongressledamöter då de har stulit offentliga medel genom ett system med falska frivilligorganisationer, i syfte att utvidga sin maktbas.
Detta innebär att även om ekonomin för närvarande växer snabbare än Kinas, med en BNP-tillväxt under ett kvartal på 7,8%, går resurserna inte till de mest behövande. Detta är kapitalismens lag.
USA-imperialismen, som förlorade sina militärbaser i Filippinerna i början av 1990, har varit snabba med att hoppa in i denna kris. Pentagon har beställt flera örlogsfartyg från Japan och Hongkong till katastrofområdet, inklusive det atomdrivna hangarfartyget USS George Washington. Detta verkar vara en styrkedemonstration snarare än verklig hjälp.
Den amerikanska militären, som för två år sedan presenterade en militär hub till Asien, hoppas kunna dra strategisk nytta av katastrofen på bekostnad av den kinesiska regimen, som har hamnat i konflikt med Aquinos regering över omstridda territorier (som mer eller mindre är stenar) i Sydkinesiska havet. I grund och botten handlar dessa tvister om olje- och energipriser. USA driver på för ett nytt militärt fördrag med Filippinerna, vilket kan innebära att de får sina trupper återstationerade där. Detta är en viktig faktor bakom svaret till Haiyankatastrofen.
Det är tydligt att mer destruktiva utbrott av extremt väder kan förväntas genom klimatförändringen. Den globala uppvärmningen orsakas av ansamlingen av koldioxid och andra gaser som håller kvar värme i atmos-fären som ökar klyftan mellan havs- och lufttemperatur, vilket i sin tur agerar som bränsle till bildandet av cykloner. Stigande havsnivåer ökar risken för översvämningar, vilket försätter tiotals miljoner fler människor i riskzonen, särskilt i Asien.
Haiyan slog till bara några få dagar innan klimatkonferen i Warzawa inleddes, den senaste i en rad av FN:s klimatmöten som oftast har slutat som kompletta och pinsamma misslyckanden. ”Vad mitt land går igenom som ett resultat av denna extrema klimathändelse är galenskap, klimatkrisen är galenskap”, sa Yeb Sano, chefsrepresentant för Filippinerna, på konferensen.
Han chockade andra delegater genom att tillkännage en hungerstrejk till dess att det blir ”meningsfulla framsteg” i riktning mot ett klimatavtal. Om han menar allvar bör han börja planera sin begravning, för tyvärr kan ledarna för världskapitalismen inte finna en verklig lösning – för det skulle de behöva avskaffa sitt eget giftiga ekonomiska system.
Det ligger inte uppe på bordet och därför faller uppgiften på resten av oss, den stora massan av vanligt arbetande människor, att bygga en massocialistisk rörelse för att rädda planeten från kapitalismen.
