Den 19 december gick premiärministern och högerledaren Theresa May i Storbritannien ut och pratade om förakt. När hon påstod att de järnvägsanställda och postanställda som nu under julen tvingats till strejk visar förakt mot ”vanligt folk som försöker leva sina liv” så blottar hon själv ett ruttet förakt mot arbetare.
Enligt en ny rapport från Joseph Rowntree Foundation har 55 procent av de som räknas som fattiga i Storbritannien arbete. Lönerna har för de flesta inte höjts sedan 2005, medan hyrorna har skjutit i höjden och nedskärningarna i välfärden är till synes oändliga.
Sophämtare har strejkat mot att de inte får ut semester. Postanställda strejkar mot ett nedskärningsprogram där 2 000 jobb försvinner och där pensionsfonder på många miljoner som arbetarna har sparat ihop ska avskaffas och mot förberedelserna för en total privatisering. Biografarbetare har strejkat för en lön att leva på. Medlemmar i järnvägsfacken Aself och RMT strejkade den 13, 14 och 16 december mot planer på att ta bort tågvärdar, en kamp som kommer att återupptas i januari.
Frågan om nedskärningar är den mest brännande i Storbritannien. Sjukvården går på knäna. Underläkarna har stått för de mest beslutsamma strejkerna, en grupp som tidigare knappt har varit ute i kamp.
De flesta underläkare är kvinnor och de har kämpat mot det nya kontrakt som regeringen vill påtvinga dem, där arbetsveckan utökas från fem till sju arbetsdagar.
”En viss negativ effekt för kvinnor är proportionerligt och berättigat för att uppnå syftet” har regeringens företrädare sexistiskt svarat de strejkande, som menar att de inte kommer att klara arbete och familjeliv.
Överhuvudtaget drabbas kvinnor hårdast i det stålbad, där anslagen till kommunerna har minskat med 40 procent sedan 2010. Enligt rapporten A Far Deal for Women kommer 85 procent av försämringarna i skatte- och bidragssystemet fram till 2020 att läggas på kvinnors axlar.
I och med valet av vänsterprofilen Jeremy Corbyn till socialdemokratiska Labours ordförande i fjol och igen i höst, sedan hundratusentals gått med i partiet för att slå tillbaka mot Labourhögerns (blairiternas) kuppförsök mot sin egen partiledare, har det funnits en nyväckt förhoppning om ett uppbrott från decennier av högerpolitik.
Rättvisepartiet Socialisternas systerparti Socialist Party har kastat sig in i debatten bland alla med ett nyväckt politiskt intresse. Corbyns möten under återvalskampanjen kunde samla uppåt 10 000 och vid varje tillfälle såldes minst 100 och ofta flera hundra exemplar av Socialist Partys tidning The Socialist.
Tillsammans med bland annat järnvägsfacket RMT bildar Socialist Party sedan länge valalliansen TUSC. TUSC har bland annat utmanat Corbyns anhängare i de kommuner man styr och krävt att de måste säga nej till nedskärningar lokalt för att vänstersvängen ska betyda något i praktiken. Men Corbyn-anhängarna har tyvärr oftast inte vågat bryta med nedskärningskonsensus och de har heller inte fått stöd av Jeremy Corbyn i detta.
I slutet av januari ska TUSC bestämma sig hur man ska förhålla sig i lokalvalen i maj. Ett förslag är att ställa upp och utmana Labourkandidater som inte säger nej till nedskärningar – oavsett vilken falang i partiet de tillhör. ■
