foto: Anton Lindbäck
Här Rebecca Lindgren i huvudrollen som splitvedsjäntan Hanna Modig. Pjäsen skildrar de revolutionära stämningar som rådde i Sverige år 1917.
På Seskarö spelas i sommar teatern Splitvedsjäntan till minne av de så kallade hungerkravallerna år 1917. Under festivalen Skärgårdsveckan spelas pjäsen 5 gånger på en scen utanför Folkets hus. Hungerkravallerna har tidigare gestaltats i Seskaröspelen 1987, men den här gången får vi en blick in i det hela från kvinnors perspektiv och hur tiden efteråt var.
Pjäsen tar avstamp direkt efter hungerkravallerna och såren är djupa bland befolkningen. Klassmedvetenheten är hög och hatet mot överheten som har skickat militären mot dem är stark. Ett tiotal arbetare sitter i förvar i väntan på rättegång och tillgången till mat är fortfarande knapp, så befolkningen får vända sig till de soppkök som har upprättats av kronan.
Men den svenska revolutionen har tänt ett hopp bland arbetarna om en framtid där allt var möjligt, där livet inte bara var ett inrutat mönster. Där finner vi den unga Hanna Modig gestaltad av Rebecca Lindgren, som drömmer sig ut i världen. Efter att pappan i familjen har gått genom isen är hon den som får dra det tunga lasset, samtidigt som hennes mor tjatar på henne om giftermål.
Hon får sparken från sitt jobb som piga hos förvaltaren då hon vägrade servera kronofogden (som var den som tillkallade militären till ön) när han kom på besök. Hon tvingas istället söka jobb som splitvedsjänta, ett arbete som gick ut på att med det trä som blev över från sågverken fylla de tomrum som blev mellan trävirket när det lastades på båtar.
Till ön kommer folkskollärarinnan Viola Lundin, kallad Vinteröga, spelad av Åsa Lindgren vars liv är väldigt ensamt då folkskollärarinnor inte får gifta sig enligt lagen. De båda finner varandra i drömmen om något annat och de inspireras till att slå sig fria från de borgerliga och religiösa konventionerna som håller dem fast. Hanna vill ut i världen för att leva, kämpa, käfta och slåss mot allt ont, som hon sjunger i pjäsens signaturlåt och Viola vill hitta någon att dela sitt ensamma liv med.
På andra sidan ser vi en borgarklass som förtvivlat ser hur Seskaröborna fortsätter upproret och inte verkat ha ”tagit lärdom av militärens påhälsning” och försöker hålla fast vid den gamla ordningen och de gamla värderingarna.
”Tänk om folk vänjer sig vid att det regnar manna från himlen!”, utbrister förvaltarens son, som samtidigt tjänar pengar på de soppkök som har upprättats på ön. ”Tänk om officerarna börjar ta order från soldaterna, som i Finland”, eller ännu värre får för sig saker som ”de där bolsjevikerna i Ryssland?”, fortsätter han förfärat och ger en bra bild över hur tongångarna gick bland borgerligheten under revolutionsåret.
I pjäsen representeras den arbetarsolidaritet som fanns bland soldater hos en före detta beväring, som var en av de soldater som skickades till ön och som återvänder för att leta efter en medaljong som han hade tappat när de hade flytt till skogen. Han var en av dem som frivilligt gav ifrån sig sitt vapen vid sammandrabbningen med de hungriga arbetarna och som ansåg att kronan skulle ha skickat mat till ön istället för vapen.
Pjäsen är en händelserik berättelse fylld med sång, dans och humor. Även om humorn, som den oftast gör i sådana här folkspel, drar åt buskishållet och därmed inte direkt är undertecknads kopp med te, är pjäsen ändå underhållande rakt igenom. Musiken är medryckande och skådespelarinsatserna är starka, men framför allt är pjäsen en lättsam och tilltalande skildring av de stämningar som rådde i landet under revolutionsåret 1917 som fler borde få möjlighet att se. ■
Manus och musik: Håkan Rudehill
Regi: Ulla Lyttkens
Koreografi: Lisa Hennix Raukola
Medverkande: Rebecca Lindgren, Erika Medström, Åsa Lindgren, Aina Hannu, Anton Hennix Raukola, Carina Stenberg, Ted Sandin, Stefan Wennberg, Alexander Svarvare, Markus Forsberg med flera.
Teatern är ett samarrangemang mellan Seskarö Hembygdsförening och Tornedalsteatern.
