De stora demonstrationerna på Ashuradagen den 27 december innebar en ny fas i protesterna mot regimen som inleddes efter fusket i presidentvalet i somras. I Teheran deltog tiotusentals trots att regimen öppet hotade att attackera alla protester. Minst 15 personer dödades den dagen av statens våldsapparat.Demonstrationerna i slutet av december i fjol var de största sedan i juni, då upp till tre miljoner deltog mot president Ahmadinejads valfusk.
Sedan i somras har 5 000 personer fängslats och 40 personer dödats i sammandrabbningar enligt regimens officiella siffror, troligen betydligt fler enligt människorättsorganisationer. Hittills har minst tre avrättningar genom hängning med direkta kopplingar till demonstrationerna skett och många fruktar att en våg av massavrättningar nu kommer att svepa över Iran.
Repressionen på universiteten har ökat och flera studenter har dömts till mellan 5 och 15 års fängelse.
Torsdagen den 11 februari är årsdagen av 1979 års revolution. Basjimilisen och det ”revolutionära gardet” står beredda att attackera varje protest och försvara de styrande mullorna.
Talmannen i det iranska ”parlamentet”, Larijani, har krävt ”dödsstraff åt huliganer och upprors- makare”. Den 4 januari skrev flera parlamentsledamöter att de vill se undantag i lagen för att kunna hänga dem som genomför ”brott mot Gud”.
Även massrörelsen ser fram emot den 11 februari för möjligheten till nya protester.
Det nya är att den presidentkandidat som i somras ansåg sig ha vunnit valet – Mir-Hossein Mousavi – sagt att han nu tänker gå med regimen den 11 februari, om än i ett eget block. Hans linje har hela tiden varit att det krävs vissa förändringar för att rädda det islamistiska styre de är en del av, inte att störta mullorna.
Rörelsen underifrån oroar även Mousavi. Från att ha startat som en rörelse mot valfusket i juni har allt fler riktat sin kritik mot hela den islamiska diktaturen.
Det är en stor skillnad mellan de kompromissvänliga ledarna runt Mousavi och vilka krav som reses på barrikaderna på gatorna.
På Ashuradagen ropades slagord som ”Död åt Khamenei” och ”Död åt diktaturen”. Gatorna förvandlades till stridszoner och polisens motorcycklar sattes i brand efter att polisen övermannades och drevs iväg.
Massorna har fött ett stort mod av den undertryckta ilska som nu blossat upp.
– Även denna gång har protesterna förberetts av hemliga celler där de allra flesta är helt nya aktivister. Flygblad och affischer har spridits. De som går ut kommer att vara beredda på våldsamma attacker från statens milis, säger Parisa Nasrabadi, socialistisk studentledare från Iran som sedan i somras är i exil.
Det finns även grupper som diskuterar att storma Evinfängelset för att frige politiska fångar. Medan de regimtrogna styrkornas våld skrämt vissa från att delta är det nu de mest beslutsamma som intar gatorna väl medvetna om att det är med döden som insats.
I revolutionen 1978-79 var det arbetarkampen som avgjorde att shahens regim fälldes. Ännu har arbetarna inte satt sin prägel på den nya rörelsen, men strejker och ny arbetarorganisering växer fram.
Arbetare på olika arbetsplatser har inlett samarbete, till exempel bil- och stålarbetare. En grupp som kallar sig socialistiska arbetare har genomfört manifestationer på gatorna, en dialog med alla som gått förbi, vid nio tillfällen i olika städer. Studenterna har också medvetet sökt samarbete med arbetargrupper.
Ytterligare ett tecken på en revolutionär jäsning är den fortsatta oron och splittringen i regimen. Ahmadinejad har medvetet genomfört privatiseringar som berikat de stiftelser som kontrolleras av det ”revolutionära” gardet.
Den ekonomiska krisen har också gjort att han skurit ner på subventionerna för bränsle, mat med mera. Priserna har ökat samtidigt som många arbetare inte får ut sin redan låga lön.
Det växande missnöjet och protesterna oroar delar av regimen som vill se någon form av kompromiss som de hoppas kan lugna rörelsen. Denna falang har också inlett samtal med Mousavi.
Parallellt med den brutala repressionen försöker regimen öka sitt stöd genom konflikterna med USA-imperialismen.
Men försöken att tygla massorna med nationalistisk propaganda möter svårigheter på grund av hatet mot Ahmadinejad och den ”högste ledaren” Khameini. Samtidigt är det viktigt att de som kämpar i Iran förstår att de inte har något stöd att vänta från Obama och andra imperialistiska regeringar i Väst. Dessa agerar enbart för att säkra sina vinster och sin makt.
Regimen kommer att försöka högtidlighålla den 11 februari som den islamiska revolutionens dag, men troligast kommer det att bli en dag för den nya framväxande revolution vi ser idag.
De iranska massorna måste nu dra de verkliga lärdomarna från revolutionen 1979, som då störtade kejsardömmet för att upprätta ”en republik för de fattiga”. Men endast en arbetar- och bonderegering med ett socialistiskt program kommer att kunna upprätta denna republik. För att nå dit måste mullornas kapitalistiska regim störtas.
Kristofer Lundberg
Per-Åke Westerlund
RS / Offensiv kämpar för ▼
- Bort med den diktatoriska regimen.
- Demokratiska fri- och rättigheter. Fria val.
- Frisläpp alla som fängslats – avskaffa censuren.
- Bygg demokratiska kamp- och försvarskommittéer som kan samla motståndet och försvara massrörelsen.
- Arbetarklassens självständiga organisering i demokratiska och kämpande fackföreningar samt ett socialistiskt arbetarparti.
- För ett demokratiskt och socialistiskt Iran med garanterade demokratiska rättigheter för alla nationella minoriteter.
