Frankrike 1968, En månad av revolution, del 1

2008-01-03 00:00:02




”MAJHÄNDELSERNA” i Frankrike 1968 utgör den största generalstrejken i historien. Den exploderade med kraften hos ett vulkanutbrott. Chockvågorna spred sig över hela världen. Efterdyningarna kommer troligen aldrig att avta helt.
Under höjdpunkten var tio miljoner arbetare ute i strejk. De ockuperade sina arbetsplatser, hissade den röda fanan och upprättade kommittéer. De sjöng Internationalen och debatterade hetsigt om hur de skulle ta kontrollen över sina liv. Varenda grupp i samhället sveptes med av den tidvattenvåg som forsade fram mot ett nytt slags samhälle – en brytning med det förflutna och en uppblomstring av mänskliga talanger.
Rörelsen i Frankrike grep tveklöst tag i fantasin hos miljontals arbetare likaväl som hos studenter i resten av Europa.
En massiv generalstrejksrörelse i Italien, med början 1968 och som kulminerade i den ”heta hösten” 1969, har erkänts vara den direkta följden av det exempel som sattes av den franska arbetarklassen.
Argentina upplevde sina ”majdagar” exakt ett år efter händelserna i Frankrike. En generalstrejksrörelse känd som el Cordobazo bröt ut mot diktaturen efter de första sammanstötningarna mellan en studentproteströrelse och statens styrkor.
Men hur skulle det hela komma att sluta i Frankrike 1968? Om generalstrejken hade löpt linan ut, skulle inte bara den franska utan också den europeiska revolutionen ha kommit ett gott stycke på väg.

Klasskrafternas gigantiska sammanstötning i Frankrike 1968 kom till synes som en blixt från klar himmel. Världskapitalismen solade sig i glansen från en oemotsvarad efterkrigshögkonjunktur, som många kommentatorer trodde aldrig skulle ta slut. Till och med somliga som gjorde anspråk på att vara ”socialister” hade kommit fram till att kapitalismen hade hittat ett sätt att ”amortera” (lösa) sina kriser!
Den utdragna efterkrigshögkonjunkturen tillhandahöll ett andhämtningsutrymme för arbetarna. Såren efter tidigare nederlag och besvikelser läkte ihop. Deras organisationer växte, numerärt och i fråga om sammanhållning. Arbetsgivarna, som gjorde stora vinster, verkade vara mer benägna till eftergifter inför arbetarnas krav. Klassrelationerna verkade vara på väg att mjukas upp. I detta klimat kunde reformismens idéer vinna mark.
Illusionen om att kapitalismen bit för bit kunde ge arbetarna vad de behövde ledde till att arbetarorganisationernas ledare övergav idén om socialismens nödvändighet.
De så kallade trotskistiska teoretikernas analyser utgjorde myntets andra sida. De ”upptäckte”, tillsammans med otaliga akademiker, ytterligare ett fenomen som de påstod hindrade att arbetarna skulle sätta sig i rörelse i riktning mot socialism – existensen av den ”starka staten”. I Frankrike personifierades denna av Charles de Gaulle. Han hade kommit till makten 1958, agerande som ”nationens räddare” under en situation av ekonomisk kris, med ett ”uppdrag” att besegra det algeriska nationella befrielsekriget.

En stark stat?

De Gaulle gjorde själv anspråk på att representera en ”tredje väg – mellan kapitalism och kommunism”. Han utgjorde ingalunda något sådant! Han räddade kapitalismen i Frankrike. Dessutom utövade han en extraordinär censur av media, med delvis genomförda restriktioner av rätten, ens för dessa skikt, att debattera, diskutera och kritisera.
I syfte att upprätthålla ordningen i de Gaulles Frankrike fanns det fler anställda per invånare inom statens styrkor än i så gott som alla andra utvecklade kapitalistiska länder i världen. Till och med denna mäktiga statsmaskin föll emellertid sönder under det första verkliga provet på dess styrka, vilket vederlade teorierna hos alla dem som hade övergett arbetarklassen.
En revolutionär situation som den som utvecklades i Frankrike i maj 1968 kan få 20 år att framstå som en dag, och som Marx uttryckte det; ”dagar kommer i vilka 20 år är koncentrerade”. En revolutionär situation kan på grund av själva sin natur inte bestå hur länge som helst, utan bara i dagar, veckor eller, som mest, månader.

Det finns olika stadier
i händelseutvecklingen under en revolution, men kampen för demokrati kan aldrig som ”kommunistpartierna” fortfarande försöker hävda, avskiljas som ett särskilt ”stadium” ifrån kampen för socialism.
De Gaulles maktinnehav visar hur bräcklig demokratin kan vara i ett kapitalistiskt samhälle. Endast om det viktigaste av ekonomin tas över av arbetarklassen kan socialism och verklig demokrati upprättas. Händelserna i Frankrike 1968 visade att denna idé var långtifrån utopisk. Varenda grupp i samhället verkade genom handling ha övertygats om att det fanns ett mer praktiskt, rättvist och humant sätt att organisera saker och ting på än genom kapitalismens diktat.
Händelserna visade också på ett avgörande sätt att den socialistiska revolutionens uppgifter inte kan genomföras av någon annan klass än arbetarklassen själv. I Frankrike 1968 kunde, givet arbetarklassens enorma styrka och stödet från medelklassen, den socialistiska revolutionen ha genomförts på ett fredligt sätt och på bara några få dagar.

Franska studenter hade varit inblandade i de stora rörelserna mot Algerietkriget i början av 1960-talet.
De hade senare demonstrerat lika högljutt mot USA:s Vietnamkrig. Detta var en särskilt brännande fråga därför att den återupplivade minnena av Frankrikes oglamourösa försök att behålla sin forna Indokinakoloni. Det var efter Frankrikes katastrofala nederlag i Dien Bien Phu som USA-imperialismen tog över dominansen av Sydvietnam.
I början av 1968 bröt öppna protester ut på universiteten mot restriktioner och ålderdomliga regler inom utbildningssystemet. I kraft av den väl kända subtiliteten hos en uppskrämd byråkrati kallade myndigheterna in statens styrkor.
Vid ett antal tillfällen lät polisen ”slå ned” oroligheterna. I början av maj drogs ett antal studenter, inklusive Daniel Cohn-Bendit [som senare gick rakt högerut och idag är de Grönas ledare i Europaparlamentet], inför universitetsdomstol för ”upproriskt beteende”. En strid mellan studenter och fascister tornade upp sig. Den 2 maj lät Roche, universitetsprefekten, stänga universitetet i Nanterre.
Nästa dag blev studenter från Nanterre, som fredligt sammanstrålat med dem från Sorbonne, skoningslöst attackerade av den hatade kravallpolisen – CRS – och hundratals studenter blev gripna. Föreläsningarna på Sorbonne och Censier Annexe ställdes in. Ilskan blossade upp och universitetslärarfacket (SneSUP) utlyste en strejk. Den förklarades utan vidare spisning vara olaglig av utbildningsministern, Alain Peyrefitte.

På söndagen den 5 maj blev de studenter som under de föregående dagarna hade gripits summariskt fängslade och bötfällda. Nu bröt själva helvetet löst! Demonstrationer förbjöds och universitetsstrejkerna spred sig till gymnasieskolorna. Varje nytt tillgripande av järnnäven väckte ännu mer vrede och beslutsamhet hos studenterna.
På måndagen den 6 maj angreps en uppstudsig 60 000 deltagare stark demonstration i Paris Quartier Latin-distrikt av kravallpolis med en brutalitet som väckte utbredd sympati för studenterna bland befolkningen i Paris. Den väckte dessutom arbetarnas indignation överallt då nyheterna om övergreppen nådde dem per radio. För att skydda sig själva började studenterna slänga upp barrikader med vad som helst som fanns till hands.
Detta var första gången som barrikader byggdes på Paris gator sedan 1944, då arbetarna reste sig mot den tyska armén innan de allierade styrkorna hade nått fram till huvudstaden.
I slutet av den blodiga kampens natt hade 739 skadade transporterats till sjukhus. Ytterligare hundratals togs om hand i parisarnas hem. Medelklassen var lamslagen och förskräckt. Under de följande dagarna dök otaliga ögonvittnesrapporter upp i de franska dagstidningarna.
En läkare skrev ”med all min maktlösa bitterhet” till Le Monde om vad han just hade sett från sitt fönster:

Jag såg, då de kom ut från ett café, unga utlänningar gå dubbelvikta, med fyra eller fem poliser på var och en av dem, som slog dem hårt i ansiktet när helst så var möjligt… Strax efteråt lyckades studenternas kamp fösa polisen bakåt. Lagens och ordningens styrkor träffades av flaskor som kastades ner från åtskilliga våningar ovanför. Befolkningens sympatier ligger synbart hos studenterna, som förblir terrängens herrar. I morgon kommer polisfördömandena av ”utlänningar” och de verkliga demonstranterna kommer att ha spöat snutarna och jag säger detta med tillfredsställelse … Jag medger det!

När polisen vid olika tillfällen trängdes tillbaka bröt applåder ut på balkongerna. Ingen fientlighet visades mot demonstranterna – tvärtom tillhandahölls de radioapparater, mat och skydd. En opinionsundersökning visade att 80 procent av Paris befolkning ställde sig bakom studenterna. Regeringen hade missbedömt det hela och slagit ned på vad den trodde var en liten och isolerad grupp av agitatorer.

Unga arbetare ansluter sig

Händelserna den 6 maj ledde till dagar av demonstrationer, gatukamp och barrikadbyggen. Då studenternas antal växte och unga arbetare anslöt sig till dem på barrikaderna, hånade de regeringen och kommunistpartiets ledare genom att skrika ”Vi är en obetydlig grupp”. På de svällande demonstrationerna ljöd talkörerna: ”Student- och arbetarsolidaritet”, ”Frige våra kamrater!”, ”Ut med polisen från Quartier Latin!” och ”Öppna universiteten!”
Den 10 maj, under vad som blev känt som ”Barrikadernas natt”, slängdes över 60 sådana byggnadsverk upp.
Polisen tillgrep allt utom att öppna eld. Tårgas, rökbomber och till och med CS-gas användes. Invånarna öste på studenternas begäran ner vatten från sina hus för att lindra ögon- och hudirritationen.
Den allmänna ilskan över regeringens brutala respons på studentprotesterna hade nått kokpunkten. Ledarna för de stora fackliga organisationerna och vänsterpartierna tvingades utlysa en 24-timmars generalstrejk på måndagen den 13 maj. Premiärminister Pompidou tillkännagav att Sorbonneuniversitet åter hade öppnats och att polisen hade dragits tillbaka.
Detta var emellertid för lite och för sent! Dammluckorna hade öppnats och kunde inte stängas igen förrän en bra bit in i juni. De Gaulles diktat om att ”staten retirerar aldrig” smulades sönder till damm! Det var början till slutet för honom.
Regeringens delvisa reträtt tillfredsställde inte studenterna, men var nog för att uppmuntra miljontals arbetare till att följa studenternas exempel – genom att strejka och ockupera för sina egna krav. Arbetarna, i synnerhet unga arbetare, eldades på av handlingens exempel – den djärvhet och kampanda som visats av studenter ute i kamp. Studenterna satte sig till att börja med i rörelse på grund av det missnöje som växte fram ur det starkt centraliserade utbildningssystemet, men de började snabbt ifrågasätta hela samhällsstrukturen. De fungerade som en utlösare av arbetarnas rörelse.

Den stora strejken i maj 1968 ägde inte rum mot en bakgrund av en ekonomisk nedgång eller stagnation, utan under en period när reallönerna steg med 5 procent om året. För vissa grupper i samhället – i synnerhet för yrkesutbildade arbetare och professionella yrkesutövare – hade förväntningarna på vad efterkrigsuppsvinget skulle innebära för dem vuxit. Det ekonomiska uppsvinget i Frankrike efter krigsslutet 1945, och i synnerhet under de Gaulle, hade läkt den franska arbetarklassens sår. Medvetandet om bakslag och nederlag från mellankrigs- och den omedelbara efterkrigsperioden hade upplösts med framväxten av en ny och kampduglig arbetargeneration.
Nu hotade inflation och arbetslöshet att undergräva allt det som hade uppnåtts. Dessa faktorer byggde, tillsammans med den speciella karaktären hos de Gaulles regim, upp en potential för revolutionära explosioner i det franska samhället.
Under det lysande uppsvingets yta hade rosten börjat sätta in. Miraklet hade uppnåtts på stor bekostnad av levnads- och arbetsvillkoren för miljontals arbetare. Den snabba expansionen hade fört med sig en 45-procentig inflation över en tioårsperiod. Under 1968 späddes prisökningarna på med nya momshöjningar och avreglering av hyrorna. Arbetslösheten hade stigit med 70 procent sedan 1960, upp till en officiell siffra på över 500 000 arbetslösa (enligt fackföreningarna var siffran 700 000). En fjärdedel av de arbetslösa var de som hade slutat skolan, nyutexaminerade och studenter som hade hoppat av studierna. Hälften beräknades vara under 25 år gamla.
Redan otillräckliga hälsovårds- och sociala skyddsnät var på väg att skäras ner; i synnerhet ett dekret om ytterligare restriktioner av sjukersättningen hade flammat upp som en brännande fråga.
Spädbarnsdödligheten var hög för ett europeiskt land. I Paris bodde tre miljoner människor i slumområden, och hälften av byggnaderna saknade inomhustoaletter. Inom industrin var arbetsdagarna långa och och jobben ofta lågavlönade. En fjärdedel av arbetarna fick inte mer än motsvarande drygt 700 kronor i månaden i lön. En och en halv miljon outbildade arbetare och lantarbetare fick motsvarande 445 kronor i månaden eller mindre. Sex miljoner människor levde under fattigdomsgränsen. Fyrtio timmars arbetsvecka hade introducerats av folkfrontsregeringen 1936 och hade genomförts i bred skala innan kriget. Nu, år 1968, låg den genomsnittliga arbetsveckan på 45 timmar.

En glimt av helvetet

I de gigantiska bilfabrikerna som hade vuxit upp som svampar ur jorden under uppsvinget, tillverkades de mest moderna transportmedel under ålderdomliga förhållanden. Liksom i USA på 1930-talet bevakades monteringsanordningarna av privata arméer av beväpnade råskinn.
Arbetarna placerades ut längs med sammansättningsanordningarna utefter nationaliteter, så att en arbetare knappast någonsin hamnade bredvid någon annan som talade samma språk.

Tre miljoner människor hade dragits från fattigdomsvillkor i Sydeuropa, Nordafrika och Karibien till Frankrikes arbetsplatser.
Deras drömmar slogs sönder då de fann sig själva levande och arbetande under skoningslösa ”tredje världen”-förhållanden. Om de började slå tillbaka inom industrin och visade sig vara alltför kampvilliga, hämtade det företag som anställt dem polisen för att dra in deras arbetstillstånd. Många föstes ihop på härbärgen där trångboddhet och smuts åtföljdes av en skoningslös disciplin – inga besök, inga dagstidningar, inte ens några samtal vid matbordet.
Tidningen The Economist beskrev löpande bandet och anläggningarna på Renaults jättelika Billancourtfabrik som en ”glimt av helvetet”. De arbetare som gick ut i strejk gjorde uppror mot ”les cadences” – den omänskliga arbetstakten – pressen och stressen, förslitningen och utnötningen, av muskler, nerver och lemmar.

Dessa förhållanden förklarar hur Frankrike kunde explodera som en krutdurk.
Dessa var skälen till den upprymdhet och glädje som arbetarna kände så fort möjligheten öppnade sig för att de skulle kunna förändra sina dagliga liv.
Det förklarar arbetsplatsockupationerna, diskussionerna, de revolutionära sångerna och den festivalatmosfär som åtföljde arbetsnedläggelsen. Det förklarar också incidenter som att chefer blev inlåsta på sina kontor och fick mat via hinkar som sänktes ner till dem med lyftkranar!
Omvälvningarna under maj-juni 1968 bekräftar marxismens analys av att villkoren för revolutioner inte automatiskt grundläggs av vare sig ekonomiska upp- eller nedgångar, utan av övergången från en epok till en annan.
En tredjedel av den franska befolkningen var under tjugo år gamla i maj 1968. En bra bit över 500 000 av dem studerade på universiteten (år 1946 fanns det bara 123 000 på universiteten, och år 1961 fanns det 202 000 stycken där).
På Nanterreuniversitetet, som utbildningsministeriet hade som blåkopia för framtidens universitet, fick 23 000 studenter inträde år 1962. År 1968 var siffran den sexdubbla!
Bibliotek och laboratorier var packade till bristningsgränsen, föreläsningssalarna överfyllda och tre fjärdedelar av studenterna slutförde aldrig sina studier.
Minst hälften av alla franska studenter kunde inte då, liksom nu, överleva ekonomiskt utan att ta extrajobb, vilket i sin tur lade en outhärdlig börda på deras studiemöjligheter.
Alain Peyrefitte, som var illa beryktad utbildningsminister vid tidpunkten för majhändelserna, gjorde följande kommentar år 1967: ”Det är som om vi har arrangerat ett skeppsbrott för att ta fram de bästa simmarna.”
Utbildningsbudgeten hade ökat sexfaldigt under de föregående femton åren, men det var otillräckligt för att tillhandahålla de byggnader och den personal som behövdes för att kunna handskas med den enorma ökningen av antalet studenter.
Alain Touraine, en sociolog på Nanterre, noterade att:

Det tjugonde århundradets nya stora studentfakulteter isolerar studenter på samma sätt som arbetare isoleras i amerikanska företagsstäder. Studentmyllret är vid sin födelse lika jämntjockt och ansiktslöst som ett industriproletariat, med sina egna bekymmer, sina egna ledare och känslan av sin egen växande makt.

På universiteten trappades klagomålen upp om hur undervisningen sköttes, och om själva dess syfte i ett kapitalistiskt samhälle, till kokpunkten.
Samtidigt hade eleverna på gymnasieskolorna (lycéerna) radikaliserats till följd av utbredd agitation och deras egen indignation över kriget i Vietnam. De hade varit inblandade i 24-timmarsblockader och demonstrationer. Nu framfördes förslag om att slopa öppen dörr-policyn för inträde på universiteten, vilket ökade på den brinnande vrede de redan kände mot ”Baccalauréat”-examenssystemet för gymnasieskolorna. De var bara alltför villiga att strömma ut på gatorna när ”les enragés” (”de rasande”) på universiteten gick ut i öppen konfrontation med statsmakten.
Vid tiden för maj-striderna var universitetsföreläsarna på det stora hela som ett med studenterna ifråga om att ställa reformkrav. Lycéelärarna försökte dock först stänga in 13-14-åringarna på skolorna genom att låsa klassrumsdörrarna! Bara några få dagar senare anslöt de sig också till demonstrationerna och organiserandet av ockupationer av lycéerna tillsammans med sina föräldrar!

Stormmolnen anhopar sig

Den ryske revolutionären Leo Trotskij sade att revolutionens vindar når trädtopparna först – den härskande klassens söner och döttrar [90 procent av studenterna kom fortfarande från överklass- eller mellanskiktshem] – samhällets tillsynes bortklemade studentgrupper. Han påpekade att de, för första och troligen enda gången i sina liv, som studenter är befriade från några av det borgerliga samhällets återhållsamhetskrav. De uppmuntras dessutom till att experimentera med idéer, t o m med socialistiska och kvasimarxistiska uppfattningar, vilket normalt är något totalt främmande för borgerligheten.
Universiteten utgör ett intervall mellan livsrestriktionerna i de borgerliga och småborgerliga hemmen och återintegrationen i form av bekväma jobb och positioner i det borgerliga samhället.
En massrörelse från arbetarklassens sida kan ha en kraftfull ideologisk effekt på studenterna. Om en stark attraktionspol utvecklas, kan många studenter vinnas för socialismens och marxismens idéer. De kan emellertid bara bli ett med arbetarrörelsen om de bryter med sin småborgerliga och borgerliga bakgrund.
Tragedin i Frankrike var att det inte fanns någon organisation som kunde assistera denna process. Många ultravänstersekter som gjorde anspråk på att vara ”trotskistiska” förstärkte istället många av studenternas fördomar genom att ge dem rollen som ”ledare” för denna kamp. Revolutionen, sade de, skulle fortsätta efter studenternas anvisningar.
En djup motvilja mot det gaullistiska styrets tvång och frånstötande inslag flammade upp i form av vrede under ”majdagarna”. Den matchades av ett pyrande missnöje ute på Frankrikes arbetsplatser, vilket hade brutit fram i form av omfattande kamp. Varningssignalerna om den största generalstrejken i historien hade redan visat sig under de föregående månaderna och åren.

Under 1967, och under de första månaderna av 1968, genomfördes strejker och lockouter med ingenjörer, bilarbetare, stålverks- och varvsarbetare likaväl som offentliganställda inblandade.
De stora fackliga organisationerna hade utlyst endags- och t o m entimmesstrejker. Trots att majoriteten av arbetarna – omkring 80 procent – inte var fackligt anslutna, hindrade detta inte dem att ansluta sig till strejkaktioner, men de blev ofta utlämnade till sin egen förmåga i bitter kamp mot statsmakten.
Inte ens i början av maj rådde någon brist på arbetsplatskamp. På Första maj demonstrerade 100 000 ute på Paris gator. Unga människor skrek ”Jobb åt unga!” med höjda knutna nävar. Ett brett tvärsnitt av arbetare var inblandade. Kraven på 40 timmars arbetsvecka, fackliga rättigheter och nej de nya socialförsäkringsreglerna var utbredda.
Den största fackliga landsorganisationen, CGT, och den näst största, CFDT (f d katolsk facklig organisation), hade redan tillkännagett sina planer på en strejkdag den 15 maj ifråga om arbetslöshets- och socialbidragsfrågorna. De var också inblandade i planerna på en massdemonstration i västra Frankrike den 8 maj.
Den 3 maj gick också grafikerna ut i strejk mot omplaceringar. En blixtstrejk bland busschaufförer i Paris mot utökade arbetstider innebar att endast 10 av 180 bussar var i trafik i en av Paris förorter.
Innan generalstrejken var läget mest dramatiskt i västra Frankrike, där flera stora massdemonstrationer ägt rum. I dessa var elektriker och transportarbetare, ingenjörer, byggnadsarbetare, fiskare och postanställda, skolkontingenter, prästerskapet och nunnor och framförallt otaliga ungdomar inblandade. Affärer stängde i solidaritet.
Här utgjordes krisen av en utarmad region med stora jordbruksproblem, en svårartad brist på industrier och inga jobb för unga. Varje år gick 45 000 elever ut skolan, men även de lediga jobb som brukade finnas att få i Paris var redan tillsatta. Levnadsstandarden och jordbruksinkomsterna var på väg att sjunka.

Under de första dagarna…

Enligt Paul Houee, direktör för Angiers institut för ekonomiska och sociala vetenskaper var läget sådant att: ”Förutsättningarna för en förrevolutionär situation är för handen”. Under parollen ”Väst vill leva” demonstrerade 30 000 i Brest den 8 maj, 20 000 i Quimper, 10 000 i Rouen, 10 000 i San Brieuc – den största demonstrationen sedan Befrielsen – 12 000 i Morlais, 20 000 i Angiers, 20 000 i Nantes och 10 000 i Le Mans. Ytterligare en tidsinställd bomb tickade!
Ett enormt tryck var på väg att byggas upp underifrån mot ledarna för arbetarpartierna och de fackliga organisationerna. Fler och fler unga arbetare anslöt sig till studentkampen. Myndigheternas – universitetsrektorers likaväl som regeringsministrars och polistruppers – beteende hade bringat en vrede och indignation upp till ytan som nu var på väg att explodera i vartenda hörn av Frankrike.
Många kullerbyttor gjordes på oväntade håll då studentprotesterna spreds till industrierna. Det enorma trycket underifrån hade tvingat arbetarorganisationernas ledare till en 180-graderssväng ifråga om studenterna. Deras målsättning blev att ta över ledningen för rörelsen i syfte att kontrollera den. André Jeanson från CFDT medgav senare: ”För många av demonstrationernas organisatörer markerade den kulmen på händelserna”.
De hoppades kunna lätta på trycket genom en 24-timmars generalstrejk och dess efterspel, i synnerhet med hjälp av de kommunistiska fackliga ledarna (George Marchais, senare ordförande för kommunistpartiet, opponerade sig t o m emot utlysandet av en 24-timmars generalstrejk!).
Denna taktik hade fulländats i Italien, där också tvåminuters strejkaktioner antas tjäna ett syfte. De franska fackliga ledarna hade ofta antagit ett liknande förhållningssätt i syfte att avleda och minska kraften i arbetarnas maktutövning närhelst de såg ut att förbereda sig för strid.
Även under perioden för maj organiserade de delvisa och lokala rörelser – 24-timmarsstrejker på en industri, på andra arbetsnedläggelse på en fabrik medan andra inte berördes av strejk, eller en entimmes arbetsnedläggelse på en enstaka avdelning, m m. Ofta genomfördes insamlingar och överlämningar av namninsamlingar och liknande protestyttringar istället för strejker.

Generalstrejken den 13 maj 1968 innebar emellertid inte att rörelsen upplöstes; den slutade inte efter 24 timmar! Den utgjorde ett massivt exempel på arbetarklassolidaritet. Den fick en djupgående effekt på arbetarnas medvetenhet. Så snart de hade upplevt denna känsla av den egna makten, baserad på de sociala förhållandena, visade det sig vara omöjligt att hålla nere trycket underifrån. Arbetare med alla slags bakgrund deltog i gigantiska demonstrationer i Paris (en miljon deltagare), Marseille (50 000) och Lyon (60 000). Anden kunde inte stängas in i flaskan igen!
I Paris var denna dag styrkan i demonstrationen av sådant slag att polisen höll sig vid sidan av. Brottsligheten sjönk faktiskt dramatiskt. Det förekom ingen plundring eller fönsterkrossning på demonstrationsområdet. CGT-facket hade ensamt 20 000 välorganiserade demonstrationsfunktionärer. En brittisk journalist beskrev scenen i Paris:

En mänsklig tidvattenvåg … ingen kan i själva verket uppskatta deras antal… Varenda fabrik, varenda större arbetsplats, verkade vara representerad. Där fanns otaliga grupper av järnvägare, postisar, tryckare, tunnelbanepersonal, metallarbetare, flygplatspersonal, torghandlare, elektriker, advokater, avloppsarbetare, bankanställda, målare och dekoratörer, gasverksarbetare, butiksflickor, försäkringstjänstemän, vägrenhållningsarbetare, filmstudiooperatörer, bussförare, lärare, arbetare inom de nya plasttillverkningsindustrierna, rad på rad av dem, det moderna kapitalistiska samhällets kött och blod, en ändlös massa, en kraft som kan svepa undan allt i sin väg om den skulle bestämma sig för att göra det…

Signifikant nog, med tanke på den splittring av arbetarna som hade uppmuntrats av ledarna för de olika arbetarorganisationerna, fanns det hundratals gemensamma fackliga banderoller. Andra tillkännagav ”Studenter, lärare, arbetare – tillsammans”. Röda flaggor sågs överallt. ”Internationalen” bröt ut i varje sektion av marschen. Så gjorde också ropen ”De Gaulle: avgå!” och ”De Gaulle: lönnmördare!”.
Det var på dagen tio år sedan de Gaulles makttillträde, och talkörerna ”10 år är nog!”, Adjö Charlie!” och ”Grattis på födelsedagen, de Gaulle!” var särskilt populära. På denna gigantiska demonstration blev arbetarna medvetna om sin enorma och ohejdbara styrka. Medvetandet om denna styrka är det viktigaste elementet av den faktiska styrkan. Fördämningarna var på väg att brista.
Studenterna tog sig från demonstrationerna till Sorbonne och Censier Annexe för att ockupera dem, för att diskutera och öppna upp universiteten för arbetare och alla som var intresserade av dygnetruntdiskussioner om allt möjligt. Sorbonneuniversitetet grundades på tolvhundratalet och hade under århundraden fungerat som en kompromisslös censor av böcker på uppdrag av det katolska etablissemanget. Det hade under en tidsperiod varit centrum för förföljelserna av protestanter och icke troende.
Sorbonneockupanternas allmänna rådsförsamling möttes varenda kväll i amfiteatern, som knakade i fogarna på grund av de över 5 000 personer som fanns närvarande där. Vem som helst kunde få ordet – för det mesta i maximalt tre minuter, men ibland lite längre. Rum hade tilldelats ”Ockupationskommittén”, ”Presskommittén”, ”Propagandakommittén”, kommittéer som tog hand om utländska studenter, aktionskommittéer bestående av lycéelever och kommittéer ansvariga för resursfördelningen.
Otaliga ”kommissioner” upprättades för att ta hand om speciella projekt som sammanställandet av en rapport om polisövergrepp, studier av vad autonomi innebär för examenssystemet, med mera.

Studentockupationer

Kommittéernas sammansättning varierade, ibland dagligen, men på något sätt organiserades saker och ting. En matbespisning sattes upp i en stor sal, ett dagis i en annan. En första hjälpen-station hade upprättats och på andra håll inrättades sovsalar.
Rullande scheman organiserades och ordningsvakter placerades ut vid universitetsingångarna för att bevaka dem mot alla slags attacker utifrån, av vilket slag de än må vara – kravallpoliser eller fascister.
Snart var nästan alla universitet i Frankrike ockuperade.
Många studenter visade prov på stort mod och talangfullhet – genom att organisera barrikadbyggarteam, första hjälpen-grupper för att ta hand om skadade, kommunikationsgrupper som vidarebefordrade meddelanden med hjälp av motorcyklar försedda med röda flaggor och så vidare. Hur stolta över sig själva de än var, hur mycket många av dem än trodde att de ”ledde” en revolution, så utspelade sig det verkliga dramat emellertid på annat håll.

Industriarbetarnas tunga bataljoner var på väg att gå in på scenen och inspirera nya skikt, som aldrig tidigare varit ute i kamp, att ansluta sig till dem.
Det ”lätta kavalleriet”, som Trotskij kallade studenter och intelligentian, kan göra det första utspelet. De kan skapa en spricka inom fiendestyrkorna, men segern kan inte säkras utan att arbetarklassens mäktiga armé går till beslutsam handling.
Arbetarna återvände hem från de gigantiska 13 maj-demonstrationerna för att överväga händelsernas alla implikationer. De skulle i några fall redan inom några få timmar och i de flesta fall inom några få dagar komma att återigen gå ut i strejk och ta konfrontation om makten över samhället.
General de Gaulle, republikens president, hade inte gjort några offentliga uttalanden och började framstå som mer och mer irrelevant allt eftersom situationen utvecklade sig.
Den 14 maj, på morgonen efter endagsstrejken, var endast 200 arbetare ute i strejk; den 19 maj var två miljoner arbetare ute i strejk och den 21 maj tio miljoner arbetare.
De unga metallarbetarna på Suds flygplansindustri råkade bli den tändande gnistan som satte igång den historiska generalstrejken.
De hade lagt ner arbetet i 15 minuter varje torsdagsmorgon till följd av sin konflikt med företagsledningen. Nu hade de drabbats av studentprotesternas revolutionära smitta och av den enorma makt de haft under den föregående dagens 24-timmarsstrejk. Istället för att återuppta arbetet under denna tisdag beslöt de sig för att förlänga sin aktion och sprida strejken till alla företagsavdelningarna. De låste in 20 av företagsledarna på deras kontor, och gick vidare till att spela Internationalen för dem via högtalare för att få dem att lära sig orden! En vakt placerades ut framför dörren; cheferna var t o m tvungna att ha eskort med sig för toalettbesök!
Arbetarna bildade en strejkkommitté och började jobba för att sprida strejken.

Det var ingen tillfällighet att strejken började här, där sporadiska konflikter alltid hade brutit ut mellan företagsledningen och arbetarna. En del av de unga arbetarna var påverkade av ”marxistiska” idéer.
Men även om det inte hade börjat där, var de sociala förhållanden som hade utvecklats i Frankrike sådana att det skulle ha brutit ut någon annanstans.
Innan maj 1968 – och återigen efteråt – föll revolutionära idéer på hälleberget: nu kunde de slå rot.
Studentaktionerna och arbetarnas massdemonstrationer hade brutit igenom fördämningarna. Så snart rörelsen började, utvecklades den med en oemotståndlig kraft. Den 15 maj spred sig strejker och ockupationer till Renaults bilfabriker, varven, sjukhusen och Odéons Riksteater.
Den 16 maj hade alla 60 000 Renaultarbetarna lagt ner arbetet och ockuperat de sex anläggningarna, i en rörelse som beskrevs av Sunday Times:

På de gigantiska Renaultverken i Billancourt muttrade unga arbetare, i synnerhet de yrkesutbildade maskinoperatörerna i maskinhallarna, att om studenterna kunde få igenom eftergifter från regeringen så borde fackföreningarna också kunna få det … På torsdagen drabbades Renaultfabrikerna i Cleon och Flins. På fredag morgon stoppades produktionen också i Billancourt … Inne i den stora hallen, där strejkmöten med 4 000 deltagare genomförs varenda dag, är atmosfären elektrisk. En banderoll proklamerar: ”Fler universitetsplatser för arbetarbarn!” … Tal avbryts av krav på de Gaulles avgång … Från högtalarna brölas Internationalen fram av män av alla slags politiska kulörer – plötsligt blir solidaritet någonting påtagligt. Det är en rörande upplevelse.

Röda flaggor hissades på fabrikerna. På Orlys norra flygplatsunderhållsanläggning möttes en ”tvärfacklig strejkkommitté dagligen och ett massmöte genomfördes varje morgon med upp till 3 500 deltagande arbetare. Disciplinen var oantastlig och utrustningen var till och med bättre skött än under normala förhållanden!
Den 16 maj var hamnarna i Marseilles och Le Havre stängda och den transeuropeiska tågexpresslinjen hade stoppats vid Valence i södra Frankrike. Dagstidningar gavs fortfarande ut, men tryckarna utövade åtminstone någon slags kontroll över vad som trycktes. Tidningsdistributionen var ändå på väg att stanna av! Mycket av den offentliga servicen upprätthölls fortfarande, men endast med de strejkandes medgivande.
Inte en enda gång gick något påbud om generalstrejk ut från fackförbundens högkvarter i Paris; och ändå svepte en våg av lugn, oemotståndlig arbetarmakt fram och översvämmade den franska ekonomins härskande bastioner. På tusentals arbetsplatser gick arbetarna inte bara ut i strejk, utan låste också in sig tillsammans med sina tysta, overksamma maskiner, och förvandlade fabrikerna till förskansade härläger.

Strejkerna spred sig till Frankrikes alla hörn. Från ingenjörer till transportarbetare, från snabbköp till bagerier, från textilindustrier till begravningsbyråer och till att stanna pråmtrafiken på floden Seine. Till och med arbetsförmedlingar ockuperades under den röda flaggan. Omfattningen breddades dagligen, timme för timme, från de lägsta till de högsta befolkningsskikten.
Ledarna för kommunistpartiet och CGT insåg att något stort höll på att hända runt omkring dem! Tidigt på lördagsmorgonen den 11 maj distribuerade de en specialupplaga på 300 000 exemplar av sin tidning L’Humanité. På jättedemonstrationen den 13 maj kunde till och med de märka ”En stor längtan efter förändring”!
De försökte nu pådyvla rörelsen sina egna strejkkommittéer ute på arbetsplatserna. I sina försök att avleda rörelsen blev de, vilket alla kommentatorer noterade, tvungna att knuffa åt sidan de nyradikaliserade och huvudsakligen unga element som gav prov på en fantasifull och energisk inställning till kampen.

Den 17 maj tillkännagav L’Humanité utan att skämmas: ”CGT hyllar de arbetare som har följt vår uppmaning om att ockupera”! Vilken uppmaning? Ingen sådan uppmaning hade kommit från de fackliga ledarna! De följde upp med att ”varna” arbetarna att inte ansluta sig till studenterna på den planerade demonstrationen utanför det statsägda radio- och televisionscentrumet och att inte ha någonting att göra med studentmarschen till Renaultverken i Billancourt.
De fortsatte med sina försök till söndra och härska-politik och att vaccinera arbetarna mot de revolutionära idéernas infektion. ”Studenterna vill ta sig in och slå sönder maskinerna”, sade de till Renaultarbetarna i ett desperat försök att förgifta deras attityder till studenterna.
Trycket på den franska arbetarklassens politiska och fackliga ledare att presentera en politisk lösning ökade. Ungefär vid den här tiden sade George Séguy, CGT:s ordförande, till Renaultarbetarna: ”Varje paroll som manar till uppror kommer att förändra karaktären på er strejk” – onekligen ett tankeväckande uttalande!
Denna kommunistiska dignitärs ord var avsedda att skrämma arbetarna. Istället kom de att underblåsa den intensiva stämningen för en politisk, revolutionär lösning på krisen.

Herrar demokrater och kommunister

Premiärminister Pompidou gick ut i TV på ett sätt som väldigt mycket liknade kommunistpartiledarnas utspel. Han sa att studenterna inte borde lyssna på agitatorer och att ”Medborgarna borde förkasta anarki”. På fabrikerna rådde långtifrån någon anarki, utan tvärtom fullständigt lugn och total ordning.
Pompidou stod helt ensam. Det cirkulerade skämt i Paris om att de Gaulle ledde en ”exilregering” i Rumänien [där de Gaulle var på statsbesök den 14-19 maj]!
En talesperson för den fackförening som organiserade CRS:s kravallpoliser hade redan tidigare förklarat att han skulle få svårt att hindra sina män från att gå ut i strejk.
George Séguy gav i likhet med många nutida fackliga ledare rörelsen en kalldusch. CGT ska, tillkännagav han, ses som ”Det stora lugnets truppstyrka”! Mitt under det revolutionära tumultet sjöng arbetarledarna vaggvisor, samtidigt som arbetarna försökte ”storma himlen”, med den odödliga fras som Karl Marx använde för att beskriva Pariskommunardernas heroiska agerande år 1871.

Marx och Engels skrev mycket om de revolutionära omvälvningarna i Frankrike.
Otaliga gånger hade, som de förklarade, ”herrar demokrater” i ledningen för rörelserna bestulit massorna på de segrar som de kämpat så hårt för att uppnå och öppnat vägen för en mer eller mindre blodig reaktion.
Den ärorika Pariskommunen slutade med att åtminstone 45 000 parisare slaktades och att ytterligare tiotusentals fler dog i fängelse eller i exil.
Den årliga minneshögtiden för Pariskommunens martyrer den 28 maj kom nu, år 1968, att infalla under höjdpunkten på en ny revolutionär situation i Frankrike.
Arbetarrörelsens ledare förberedde sig återigen för att beröva de heroiska franska massorna segern. Varför betedde de sig på det här viset? Svaret ligger i det franska kommunistpartiets historia.
Socialistpartiets kongress i Tours 1920 ledde till en splittring mellan reform och revolution, och fyra femtedelar av delegaterna tillkännagav sin tillhörighet till den tredje (kommunistiska) internationalen. Sedan dess hade det kommunistparti som de bildade varit den politiska huvudorganisationen för arbetarklassen i Frankrike.
I och med framväxten av stalinismen i Moskva genomförde det franska kommunistpartiet troget alla diktat från Kreml. Dessa baserades på upprätthållandet av den sovjetiska byråkratins privilegierade positioner och avledandet av varje slags revolutionär rörelse som skulle kunna störta kapitalismen i Frankrike. Ett sådant störtande skulle – om det skulle leda till upprättandet av en helt igenom demokratisk, i motsatsställning till byråkratisk, arbetarstat – kunna hota byråkratins själva överlevnad i Sovjetunionen.

I maj 1968 var oddsen tusenfalt mer till arbetarklassens favör än vid tiden för Pariskommunen.
I likhet med sina föregångare på 1930-talet försökte emellertid kommunistpartiets och CGT:s stalinistiska ledare hela tiden hävda att situationen ”inte är revolutionär” och att förneka rörelsens politiska natur.
De framhärdade i att detta var en rörelse ”enbart” för högre löner och bättre arbetsvillkor. Politik är emellertid blott och bart koncentrerad ekonomi.
En sådan kamp kan i sig själv inte i längden bli framgångsrik utan en socialistisk samhällsomvandling. Kapitalismen har bokstavligen, p g a sin giriga vinstjakt, inte råd med att garantera tillgodoseendet av dessa krav.
Ett sant revolutionärt parti skulle ha mobiliserat de strejkande arbetarna genom att, med hjälp av övergångsprogrammets metod, knyta deras omedelbara krav till nödvändigheten av att omvandla samhället.

Vill du hjälpa till? Offensiv och Socialistiskt Alternativ behöver ditt stöd!

 

Med reaktionär blåbrun högerregering och otaliga kapitalistiska kriser behövs mer än någonsin en röst som försvarar arbetares rättigheter, bekämpar rasism och sexism, kräver upprustning av välfärden och tryggare jobb istället för försämrad anställningstrygghet, fortsatta nedskärningar och marknadshyra. Som ger ett socialistiskt alternativ till kapitalismens orättvisor, klimatkris, krig och flyktingkatastrofer.

Stöd vårt arbete: Swisha valfritt belopp till 123 311 40 48. Om du vill engagera dig mer finns mer info här!