Frankrike 1968, En månad av revolution, del 2

2008-01-03 00:00:02




Samtliga partiers ledare i Frankrike visade upp sin totala hjälplöshet när de ställdes inför den omvälvande händelseutvecklingen. Arbetarorganisationernas ledare uppvisade, om något, en ännu större handlingsförlamning, ibland maskerad av radikalt buller, än de borgerliga partiernas ledare.
De kommunistiska och socialistiska ledarna uppfattade sin roll som att enbart utgöra bollplank för massornas indignation, men de övervägde aldrig någonsin att de skulle kunna komma att manas till att ta över makten och införa ett nytt samhälle. De förutsåg aldrig att de skulle kunna tvingas gripa rodret för att styra skeppet!
Tidningen Wall Street Journal kommenterade:

Talen i Nationalförsamlingen framstod som märkligt irrelevanta. François Mitterand, oppositionsledaren, och Waldeck-Rochet, överhuvudet för kommunistpartiet, hade lika hopplöst lite fingertoppskänsla som premiärminister Georges Pompidou. De var alla en del av etablissemanget, och de stod alla inför en folklig tidvattenvåg som de hade skäl att frukta.

Den 19 maj återvände de Gaulle i förtid från Rumänien, likt ett nattligt spöke.
Frankrike var nästan helt lamslaget. Jordbruk och jordbrukscentraler ockuperades. Banktjänstemän och skattmasar hade anslutit sig till strejken. Filmproducenter hade stoppat filmfestivalen i Cannes. Hästkapplöpningar, biltävlingar och golfmästerskap var inställda. Nyhetsförmedlingen stod delvis under radio- och TV-journalisternas kontroll.

Aktionskommittéer

De hundratals aktionskommittéerna på fabriker, kontor, universitet och i bostadskvarteren började länkas ihop. I Loire Atlantique-provinsen, där den troligen mest avancerade formen av arbetardemokrati utvecklades under 1968, tog arbetarna, bönderna och studenterna gemensamt alla beslut.
I provinshuvudstaden Nantes tog den centrala strejkommittéen på sig uppgiften att kontrollera in- och utgående trafik. Vägavspärrningar som upprättats av transportarbetare bemannades med hjälp av skolbarn. Bensinkuponger och resetillstånd utfärdades till förare som fraktade dagligvaror till de strejkande från de omkringliggande jordbruken.
Rörelsen var så överväldigande massiv att den lokala polisen och kommunfullmäktige höll sig i bakgrunden och tittade ”åt andra hållet” i fråga om de nya arrangemangen.
En fotbollsmatch genomfördes till stöd för de strejkande. I början av fabriksockupationen hade en oprovocerad och potentiellt blodig attack från polisens sida avstyrts genom fraternisering! Arbetarkvinnor tog hand om leveranserna av mat till lokala butiker och öppnade matbespisningar i skolorna. Arbetare och studenter åkte ut till bönderna för att hjälpa dem med att ta upp och distribuera den nymogna potatisen:

Genom att kapa bort mellanhänderna har de nya revolutionära myndigheterna drastiskt sänkt dagligvarupriserna: en liter mjölk sjönk i pris från 80 till 50 centimer. Ett kilo potatis från 70 till 12 centimer och morötter från 80 till 50 centimer. De stora matvarukedjorna tvingades slå igen. En del småaffärer tilläts att hålla öppet, men fackliga företrädare kollade priserna varje morgon.
Fackföreningarna hjälpte de fattigare familjerna till strejkande genom att distribuera matransoner: mjölk till ett värde av en franc till barn under tre års ålder, och för barn äldre än tre år 500 gram bröd och annan mat till ett värde av en franc. Lärare inrättade vårdcentraler för barn till strejkande. Arbetare och bönder, som så ofta gått i klinch med varandra, började samarbeta. Kraftverksarbetare såg till att det inte blev några strömabrott till mjölkningsmaskinerna. Normaltransporter till jorbruken av boskapsfoder och bensin upprätthölls. Bönder reste in för att demonstrera på Nantes gator, sida vid sida med arbetare och studenter.
Trettiotvå år tidigare, 1936, hade över 50 000 bönder, mestadels anställda av de stora jordbruken, demonstrerat i Nantes mot folkfrontsregeringen. Det här var Chouantrakter – scenen för de stora rojalistiska bonderevolterna [mot den revolutionära jakobinska regimen] i slutet på 1700-talet. Tiderna hade dock förändrats. Place Royale [Kungliga torget] döptes om till Place du Peuple [Folkets torg]. (Revolution i Frankrike 1968, Patrick Seale.)

På detta sätt visades i handling de verkliga framstegens språk för arbetande människor, en glimt av vad som skulle vara möjligt i ett socialistiskt samhälle.
På samma sätt slogs nästan 20 år senare samma sak fast igen i Liverpool, genom det socialistiska labourkommunfullmäktiges husbyggen och jobbskapande – på ett elegantare sätt än vilket politiskt tal som helst.
Med historiska mått mätt kommer sådana arbetaruppfinningar att väga betydligt tyngre än avantgardistiska experiment på universiteten. Inte desto mindre drogs arbetarna till universiteten och studenter till fabrikerna, vilket lade grunden för en produktiv relation. På det berömda konstkollegiet producerades tiotusen affischer dagligen – i totalt 350 olika utföranden. Otaliga flygblad hjälpte arbetarna att upprätthålla sin styrka.
Arbetarna diskuterade med studenterna om vilket gensvar flygbladen fick. Studenternas djärvhet och revolutionära idéer attraherade de mest medvetna unga arbetarna. Arbetarna var dock osäkra på studenternas uthållighet, samtidigt som de också ifrågasatte vad det traditionella arbetarpartiet, kommunistpartiet, gjorde när strejkvågen tog fart.
Kommunistpartiet planerade en ungdomsfestival med rekreation, dans – och ett möte. När 40 000 Citroënarbetare gick ut på gatorna ställde kommunistpartiets byråkrater dock in ungdomsfestivalen.
Det som hade kunnat bli ett massmöte med revolutionens unga stormtrupper kunde inte fortsätta ”på grund av rädsla för infiltration” av ”de arga och rasande”, d v s de protesterande arbetarna…
”I varenda cell och på varenda fabrik frågade människor om inte partiet missade en avgörande chans.”
Tidskriften The Economists Pariskorrespondent noterade: ”Fullföljandet av den försiktiga, moderata, djupa resonemangspolitiken under maj månad utsatte partiet för svåra påfrestningar. Det är som om någon säljer smaklöst bröd när det finns kakor att tillgå”.

En långtgående politisering
hade ägt rum. När välkända radio- och TV-personligheter genom att strejka hade berövat sig själva tillträde till sina egna medier, reste de kors och tvärs över hela Frankrike som en turnerande cirkus. Publiken föreföll emellertid att vara mindre intresserad av stjärnorna än av de diskussioner som följde på uppvisningarna.
Mindre monolog och mer dialog, var kravet!
Nya grupper inom arbetarklassen påverkades också av ”epidemin”. Det exklusiva varuhuset Galerie Lafayettes butiksavdelning blev, liksom 1936, ockuperad. Begravningsentreprenörer och taxichaufförer slutade jobba. De statliga lotteridragningarna måste skjutas upp, liksom landsmästerskapen i tennis. Fotbollsspelare gick ut i strejk, ockuperade Fotbollsförbundets högkvarter och krävde ”Fotbollen åt fotbollsspelarna!”. Ingenjörer ockuperade den franska arbetsgivarföreningens högkvarter. Statstjänstemän, kärnkraftsarbetare, meteorologer, bibliotekarier anslöt sig till strejken … listan är ändlös! Liksom anekdoterna. En av dem berättar om de Gaulles statsbesök i Bukarest. Han hade hoppats på att kunna hålla en bankett på franska ambassaden för statsöverhuvudet Ceaucescu. Hans plan, som var fyllt med 205 kilo förfriskningar – fina viner, fois gras med mera – lämnade emellertid aldrig Paris; ”Mon-general” fick hålla tillgodo med vad som bjöds lokalt. Senare, då de Gaulle ville ringa kommendanten för truppstyrkorna i Tyskland, fick han beskedet att han inte kunde kopplas fram. Telefonväxeloperatörerna strejkade. ”Men det är för general de Gaulle!”. ”Och vad gör det för skillnad för mig? Jag strejkar för hela världen!”.

På de stora industrierna – revolutionens fästningar – bredde en karnevalsliknande semesteratmosfär ut sig. Borta var de föregående tio årens rädsla, nu rådde upprymdhet. Lastbilschaufförerna på Berliet Frakt hade bytt ut bokstäverna i företagsnamnet till ordalydelsen ”Liberté” [”Frihet”]. Nya affischer sattes upp överallt, på alla fabriker: ”Obegränsad strejk”, ”Makten är vår”.
En ung arbetare på SNECMA:s flygplansmotorfabrik kommenterade på följande vis, ”Vi är helt igenom oss själva, vi äger oss själva … vi känner att vi lever socialismen!”. Och en ung Renaultarbetare sade ”Vi vill att allt ska skötas underifrån, från botten och uppåt till toppen, inte som idag, från toppen ner till botten!”.
En anhängare till Socialist Party (CWI England/Wales), som då uppehöll sig i Frankrike, skrev:

Alla diskuterade politik. En indikation på stämningarna bland arbetarna kom då vi talade med dem utanför den stora Citroënfabriken, och en buss full med arbetarkvinnor passerade förbi. Den saktade in och kvinnorna började sjunga Internationalen med bravur, viftandes med knutna nävar. De applåderades av arbetarna.

Skolungdomar sågs utanför grindarna på Renaultfabriker, inbegripna i ärliga diskussioner med de strejkande.

Medelklassen skrider till handling

När arbetarklassens miljoner sätter sig i rörelse och visar var den verkliga makten i samhället finns, då lyfts de bredaste och mest mångskiftande grupper upp på fötter. På samhällets alla nivåer börjar människor ge uttryck för sin syn på hur livet borde vara.
Unga banderollbärande katoliker invaderade S:t Severin-kyrkan i studentkvarteret och ropade ”Vi vill återuppfinna kyrkan!”. Unga judar invaderade Judiska församlingen, medförande ett uttalande som kritiserade deras samfunds ålderdomliga och odemokratiska strukturer. Ärkebiskopen av Paris besökte Quartier Latin under striderna och skrev efteråt i sitt diocenska brev att ”Gud står för rättvisa; han är inte konservativ. Kristna måste också utmana det samhälle som negligerar människans grundläggande aspirationer.”
Magistrater organiserade sig själva för strejkaktioner, men ifrågasatte också vilken roll, om någon överhuvudtaget, de skulle komma att spela i ett framtida, troligen socialistiskt, samhälle! Samma sak gjorde statstjänstemän och advokater. Astronomerna på Meudonobservatoriet granskade sitt forskningscentrums strukturer och fann dem bristfälliga. 200 museicuratorer från hela Frankrike samlades för att fundera över muséernas roll i samhället, medan deras personal, som kände sig ”som ett med den stora rörelsen för förnyelse som nu sveper fram över landet”, genomförde en omdaning av den gammalmodiga, övercentraliserade museiadministrationen!

Arkitekter, stadsplanerare och även statistiker började få känslan av att deras vildaste drömmar höll på att besannas och att deras talanger skulle kunna användas för samhällets bästa istället för en rik majoritets. Sjukhus, som styrdes av kommittéer av läkare, patienter, medicinstuderande, sjuksköterskor och andra anställda, började förklara sig som självständiga. Läkaryrket har ett rykte om sig att vara reaktionärt, men inte desto mindre ägde nu heta debatter rum om hur man skulle kunna göra sig av med gammalmodiga hierarkiska traditioner på sjukhusen och läkarhögskolorna och också om hur en framtida hälsovård på allvar skulle bedrivas för patienternas bästa.
Tiotusentals anställda vid kärnforskningscentret i Saclay strejkade och reste inte bara fackliga frågor utan också fundamentala makt- och kontrollfrågor.

Kulturen – nya vindar

Just precis som regn i öknar åstadkommer en plötslig uppblomstring av märkliga och vackra växter, så frigjorde utsikterna till en revolution märkliga och vackra idéer på konstens, musikens och litteraturens område. Konturerna började framträda för hur kulturen skulle kunna blomstra så snart den vinststyrda kapitalismens bojor hade brutits.
Ett litterärt ”kommando” av författare tog över Författarförbundet med stöd av 50 andra skribenter. En generalförsamling för ett nyligen bildat författarfack diskuterade ”En författares status i ett socialistiskt samhälle”. Ett råd för de franska biograferna – 1 300 personer allt som allt – möttes regelbundet och utarbetade ett program för en omdaning av hela filmindustrin. Det var ett program som var alltför utopiskt för att kunna överleva: det gick tvärs emot alla ekonomiska fakta gällande filmproduktion i ett kapitalistiskt samhälle. Under en planerad ekonomi skulle dock något sådant givetvis inte alls vara utopiskt.
Direktörerna för provinsteatrarna och kulturhusen möttes under en hel vecka under krisens höjdpunkt. Artister gjorde utspel om ”socialt engagerad konst” och skickade sina målningar till bil- och flygplansfabrikernas jättelika ”gallerior”. Skådespelare satte upp sina pjäser för strejkande arbetare ute på fabrikerna. Alla de betydande franska orkestrarna gick ut i strejk – kompositörer och dirigenter likaväl som musikanter. Operasångare krävde att få mer att säga till om ifråga om vad de sjöng. Ett reformprogram för musik- och konstubildningen utarbetades under en maratondebatt som pågick från mitten av maj till ett gott stycke in på juni månad. Den syftade till att bryta den tradition som höll konsten instängd och avskild för sig.

Listan på den myriad av element som drogs in i revolutionens molekylära process är ändlös. Det rådde till och med mer tumult än tidigare på de skolor och universitet där det hela hade börjat. Den 11 maj anslöt sig en kontingent på upp till 60 000 deltagare från 18 Parislycéer till den gigantiska demonstration som slutade vid barrikaderna. Vad studentappeller om aktionsenhet inte hade lyckats med att åstadkomma på ett år, lyckade demonstrationserfarenheten med att åstadkomma på tre timmar.
Tidigare, i februari, hade ett möte med 600 deltagande skolelever diskuterat sina embryonala organisationers roll, men aktionen var sporadisk och begränsad till ett fåtal skolor. Nu påverkades varenda grupp. Inte mindre än 300 förslag till skolreformer utformades av kommittéer av skolbarn efter långa och seriösa diskussioner med föräldrar, lärare och arbetare som genomfördes under ockupationerna.
Teologistudenter var särskilt upproriska. De beskrev kyrkan som ”Ett förfrämligande, självupprätthållande samfund. Så mycket lärde vi oss vid barrikaderna”.

Alla de konstitutionella vapen som han själv smitt för att skydda sin regim under just en sådan här kris är nu enbart papperslappar, till och med folkomröstningsvapnet är oanvändbart… Strejkerna har antagit en uteslutande politisk karaktär som syftar till att störta regimen … inte ens de mest generösa erbjudanden kommer under några som helst omständigheter att accepteras” (Evening Standard den 29 maj 1968).

Revolution eller inte?

Statsöverhuvudet Charles de Gaulle föreföll att vara helt ute ur bilden. Han förhånades och förlöjligades. Världspressen omtalade honom som en ”anakronism”. Han hade hållit sig borta från händelserna alltför länge. Han hade kommit tillbaka och hållit tyst. När han slutligen höll sitt sjuminuters-”tal till nationen” den 24 maj, blev han offer för en fullständig nedsläckning av TV-nätet och sändningen gjordes bara per radio. Han medgav att Frankrikes folk nog ville ha mer att säga till om i sina dagliga liv. Allt han hade att erbjuda var dock en folkomröstning om hur de skulle kunna ”påverka” och ett tillkännagivande om att han satte sin framtid på spel ifråga om utgången. Känslan av ett antiklimax var utbredd.
Gaullister började uppmana de Gaulle att avgå. Den konstitutionella kommittén var till och med beredd att ta emot hans avgångsansökan! Hans tal hade inte gjort någon nöjd. Mitterand krävde nyval. En demonstration den natten (den 24 maj) slutade med att studenter och arbetare återigen stod vid barrikaderna tillsammans.

Medlings- och eftergiftspolitiken hade inte lyckats dämma upp revoltens flodvåg. Den hade istället stärkt arbetarklassens beslutsamhet att behålla det den hade lyckats uppnå. Då det ställdes inför denna benhårda beslutsamhet, backade delar av regeringen undan och gömde sig bakom repressiva åtgärder. Nu fick det vara nog! Order utgick om att barrikaderna skulle stormas och ytterligare en ”blodig fredag” gick till historien.
Natten den 24 maj 1968 bröt det hittills värsta våldet ut i ett antal städer. I Paris förvärrades läget av ett uttalande från inrikesministern. Klockan tre på morgonen uppmanade han staden att spy ut ”Le Pegre” (det kriminella avskummet). Studenterna och arbetarna slog tillbaka under slagordet ”Vi är alla avskum!”. Häftiga strider rasade inne på och utanför Quartier Latin. Mot slutet av natten hade 800 personer gripits, uppemot 1 500 skadats och två människor dödats; en polisman i Lyon och en ung person i Paris.
Detta var bakgrunden till de förhandlingar som pågick den 25-27 maj på Rue de Grenelle. Fackliga ledare och regeringen verkade vara de enda som ville se ett slut på rörelsen. De fackliga ledarna var desperat ute efter förhandlingar – liksom de hade varit 1936, när liknande trepartssamtal ägde rum på Hotel de Matignon.
Arbetarledarna hastade alltså iväg till samtal med regeringsrepresentanter som hängde fritt svävande i tomma luften och med företagsledningsrepresentanter som satt inlåsta på sina kontor…

En journalist kommenterade att ”Istället för att störta herr Pompidou kom de för att överlägga med honom!” – dessutom i hemlighet! Miljontals arbetare satt som klistrade vid sina radioapparater för att lyssna på nyheterna om Rue de Grenelle-samtalen. Horder av journalister kamperade utanför Socialdepartementet, där samtalen ägde rum.
Hett eftertraktad av kameramännen var Benoît Frachon, den 73-årige CGT-ordföranden som hade varit med och undertecknat Matignonavtalet tre årtionden tidigare. På en CGT-demonstration natten innan hade unga arbetare burit på plakat med texter som ”Ge inte upp Séguy”, ”Adjö, de Gaulle”, ”Makten finns på gatorna” och ”Makten åt arbetarna”.
Efter två dagars och två nätters förhandlingar hade man kommit överens om en rad förbättringar. De fackliga ledarna framträdde trötta men leende. De trodde att de nu kunde ta åt sig äran för något som inte var deras förtjänst, nämligen de största förmåner som hade säkrats för Frankrikes arbetarklass sedan befrielsen från tyskarna efter andra världskriget.
En Sunday Times-reporter som var medveten om styrkeförhållandena utanför förhandlingsrummet satte in eftergifterna i sitt rätta sammanhang: ”vilken amatör som helst skulle ha kunnat förhandla fram stora eftergifter i en sådan situation!”.

Alla arbetare skulle
få åtminstone en 7-procentig löneökning, följd av ytterligare 3 procent senare under året. Den lagstadgade minimilönen skulle höjas med en tredjedel, inom jordbruket med 56 procent och en del affärsbiträden skulle få en 72-procentig löneökning. De strejkande skulle få hälften av lönerna för den tid som de hade ockuperat sina fabriker!
Georges Séguy reste med stolthet till CGT-styrkefästet på Renaultverken i Billancourt. Inom några få minuter hade han emellertid buats ut och överröstats. Ögonvittnen har återgett att arbetarna inte bara visade sin totala opposition mot avtalet, utan att de också omedelbart började ropa slagord om en ”arbetarregering”.
De kommunistiska fackliga ledarna rönte exakt samma öde som de kommunistiska förespråkarna för Matignoavtalet hade mött år 1936! På fabrik efter fabrik förkastades erbjudandena rakt av och arbetarna satte klackarna i backen i väntan på att något bättre skulle erbjudas.
De fackliga ledarna hade i två år försökt få till stånd samtal med regeringen. Nu hade de under trycket från revolutionen lyckats och fått fram eftergifter bortom sina vildaste drömmar. De franska arbetarna nöjde sig emellertid inte med det. De vill ha något mer än högre löner, bättre sociala förmåner eller förhandlingar om fackliga rättigheter! Omvandlingen av livet låg inom räckhåll. De kunde inte gärna släppa den här chansen –- de hade aldrig upplevt något liknande förut och skulle kanske aldrig någonsin få uppleva det igen.
Det franska samhället var nu fullständigt polariserat. Vid denna avgörande tidpunkt misslyckades arbetarledarna på ett kriminellt sätt med att tillhandahålla någon ledning. Högern började organisera sig i kommittéer för republikens försvar och beväpna sig. Ändå stod arbetarledarna lamslagna. Det som dock hade kunnat avgöra situationen hade varit beslutsam handling.

Fyra villkor för revolution

En ”klassisk” revolutionär situation hade tveklöst utvecklats i Frankrike, men som Lenin många gånger hade förklarat, segrar en revolution bara när fyra avgörande villkor är uppfyllda:
1. Den härskande klassen befinner sig i kris, är oförmögen att styra på det gamla sättet och börjar splittras upp i olika flyglar som var och en försöker hitta olika lösningar på krisen.
2. Mellanskikten befinner sig i en period av förändring och upplösning.
3. Arbetarklassen söker en utväg, inte på det gamla samhällets grundval utan på grundval av en ny samällsordning. Och den tar beslutsamt striden för att uppnå detta.
4. Det mest avgörande villkoret är existensen av ett revolutionärt socialistiskt ledarskap som kan stå i spetsen för den massförankrade arbetarrörelsen och erbjuda strategi och taktik för att garantera segern.
Varje objektiv analys visar ovedersägligen att tre av de fyra villkoren var för handen i Frankrike i maj-juni 1968. Faktum är att vare sig i Frankrike eller i något annat land hade någonsin tidigare dessa tre objektiva villkor för en revolution manifesterat sig på ett så klart och tydligt sätt.

Vacklan och splittring inom den härskande klassen

Under den Franska revolutionen 1968 splittrades den härskande klassen och plågades av en förtroendekris. Den franska borgarklassens panik indikerades av den snabba prisökningen på guld och av en oemotsvarad kapitalflykt. Det rapporterades om trafikstockningar på vägarna till Schweiz!
Marx påpekade att revolutioner skenbart börjar ovanifrån. Svagheter och splittringar i toppen, vilka återspeglar massornas underjordiska revolt, visar sig. Detta uppmuntrar i sin tur de de revolutionära krafterna till att avancera.
Regeringsministrarna var desperata. Christian Fouchet tillkännagav: ”Om detta sprider sig är vi färdiga!”; och Georges Pompidou sade: ”Detta är slutet på min politiska karriär!”. Även de mest självsäkra borgarna – och till dem måste Pompidou räknas – tänkte 1968, då de våldsamt kastades omkring av revolutionens vågor, först och främst på sina personliga öden.

Gårdagens metoder, som hade sett ut att vara en garanti för framgång, vändes nu till sin motsats. Den ”starka staten” var maktlös. Med tidningen Evening Standards ord:

Alla de konstitutionella vapen som smitts av honom själv för att skydda sin regim under just en sådan här kris är nu blott och bart papperslappar, till och med folkomröstningsvapnet är värdelöst. (den 29 maj)

De Gaulle, den starka statens arkitekt, var politiskt lamslagen. Hans metoder hade långt ifrån stabiliserat situationen, utan hade tvärtom satt igång en revolution som nu låg bortom statsmaktens kontroll. I slutet av månaden flydde han landet. Hans premiärministers memoarer bär vittnesbörd om detta:

I själva verket var generalen drabbad av en moralisk kris. Med tanken att spelet ändå var slut, valde han att retirera. Vid sin ankomst till Baden-Baden var han beredd på att stanna där för en lång tid framåt.

Medelklassen vinns över

Det andra villkoret för en framgångsrik revolution är att det råder turbulens inom medelklassen. Den söker sig till den ena eller den andra av samhällets huvudklasser – arbetarna eller kapitalisterna – för att hitta en väg ut ur de problem den ställs inför. I Frankrike i maj 1968 rådde förvisso turbulens, men ingen vacklan. Medelklassens stora majoritet såg sitt öde som knutet till framgången för arbetarrörelsen. Detta gällde tjänstemännen, mellancheferna (kadrerna) och teknikerna. Det gällde såväl bönderna på landsbygden som de professionella yrkesutövarna och studenterna i städerna.
Deras stöd var inte passivt, utan ett direkt, aktivt och entusiastiskt engagemang. Nya dörrar öppnades för dem och de fick styrka och självförtroende ur den enorma kraft som de strejkande arbetarna visade. Det föreföll som om ingenting kunde stoppa dem. Tillsammans skulle de förändra världen!
”Vi håller inte med!”, hojtade kommunisterna. De hävdade att denna bild motsades av en miljonhövdad demonstration, utlyst av den småborgerliga reaktionen. Denna ägde dock rum den 31 maj.
Två veckor tidigare hade endast 2 000 personer hörsammat uppmaningen från den reaktionära paramilitära fascistiska organisationen Occident (Västerlandet) om ett massmöte mot strejken!
I slutet av månaden hade kontrarevolutionen fått tid på sig att samla ihop en del av samhällets medelklassavskrap.
Bevisen för att det tredje villkoret för en revolution – arbetarklassens beredvillighet att gå hela vägen – var för handen kunde inte gärna ha varit mer övertygande.

Innan strejken började var föga mer än 2,5 miljoner arbetare fackligt anslutna. Inte desto mindre lade 10 miljoner arbetare – två tredjedelar av den totala arbetskraften – ned arbetet, tog över sina arbetsplatser och engagerade sig i ständiga diskussioner om hur saker och ting skulle skötas i framtiden!
Deras aptit ökade också i takt med ätandet. Hur skulle det vara om de kunde göra sig av med cheferna helt och hållet? Det var inte längre enbart en fråga om att göra sig av med de Gaulle och en repressiv statsapparat. Miljontals och åter miljontals arbetare kände nu vilken samhällelig makt de hade. Inget hjul kunde snurra och ingen generator drivas utan att de hade gett sitt tillstånd. De kände att inget kunde stoppa dem.

Rörelsen i maj 1968 vällde spontant fram. Den massiva endags generalstrejk som utlystes av vänsterpartierna och fackföreningarna var inte tillräcklig som säkerhetsventil på det sätt som ledarna hade hoppats på. Nu släpades dessa ”ledare” skrikande och sprattlande bakom rörelsen då de försökte agera blomsklossar. Dessa gentlemannakommunister försökte som alltid göra sitt yttersta för att framstå som respektabla. Tidningen The Observer pekade på en paradox: ”De kommunistiska facken och den gaullistiska regering som de förefaller att utmana står i själva verket på samma sida om barrikaderna.”
Inte heller någon annan organisation med massförankring gav någon klar ledning. CFDT-facken var närmare allierade med arbetar- och studentkampen, men klarade inte av mer än att göra vaga uttalanden där man sade sig vara för ”demokrati” och ”självstyre” på arbetsplatserna.
PSU, ett centralistiskt parti (ett parti som vacklar mellan reformations- och revolutionär politik) under ledning av Michaels rockar (som skulle komma att sluta som tillhörig den extrema högern inom socialdepartement, som bildades senare), lät revolutionärt i ord. PSU:s fraser återspeglade de instinktiva målsättningar som fanns hos alla som var inblandade i strejken. Det talades om ”arbetarmakt” och om att situationen ”aldrig har varit mer fördelaktig för upprättandet av ett socialistiskt samhälle”. Därför fick också det här partiet snabbt stöd bland arbetare och studenter. Också PSU var emellertid oförmöget att avfyra startskottet för de handlingar som var nödvändiga för att ta revolutionen framåt.
Ett enormt vakuum existerade i samhällets topp. Regeringen hängde fritt svävande i tomma luften. Alla dess sociala reserver hade deserterat.
Det fjärde villkor som Lenin framhöll för en framgångsrik revolution, var dock på ett tragiskt sätt frånvarande: ett massparti med ett marxistiskt program och ett klarsynt och djärvt ledarskap, med ett förtroende som är förankrat hos huvuddelen av arbetarna och som är berett att löpa linan ut. Det var allt som behövdes; det var allt som saknades!

De franska arbetarna ville ha bättre levnadsvillkor, stora löneökningar, utplåning av slumbebyggelsen, en anständig utbildning åt sina barn, en massiv ökning av de offentliga utgifterna för det sociala skyddnätet, med mera. Samtidigt förstod de instinktivt att oavsett vilka kortsiktiga eftergifter som kunde klämmas fram ur kapitalisterna, så skulle dessa tas tillbaka såvida inte en grundläggande förändring av situationen ägde rum.
Hur kunde då kommunistpartiets ledare påstå sig kunna bedöma ”bristen” på revolutionära stämningar bland arbetarna?
Varför deltog 10 miljoner arbetare i en månadslång sittstrejk, där man eliminerade chefernas kontroll över industrierna genom att slänga ut dem? Varför begränsade de sig inte till demonstrationer, strejker och paradmarscher?
Det är uppenbart för alla vars klarsyn inte har förvridits av en reformations- eller stalinistisk inställning till politik, att den franska arbetarklassens breda massa insåg att bara de mest kraftfulla åtgärder skulle kunna garantera uppfyllandet av deras krav.
Ett genuint revolutionärt partis uppgift skulle ha varit att artikulera denna längtan efter förändring.
Istället agerade kommunistpartiets ledare som gigantiska bromsklossar. Deras attityd var inte bättre än den arroganta attityden hos de ”smågrupper” som de var så förtjusta i att fördöma: ”Vi vet vad som behövs, men arbetarna förstår inte det”. Det visar på en djupgående cynism gentemot den klass som ensam kan säkra socialismens seger.
En ny oktoberrevolution, på ett långt mycket högre plan i det industrialiserade Frankrike, var mer än bara en verklig möjlighet. Detta hände dock inte. ”Omöjligt!”, ”Kommer inte på fråga!”, skrek de motsträviga kommunisterna under majhändelserna och ännu högljuddare efteråt. ”Polisen och armén var för starka!”, var deras ursäkt.
Hurdan var den verkliga situationen?
Löpsedelsrubriken på tidningen Evening Standard den 23 maj var ”Parispolisen – en strejk?”. En talesperson för polisfacket hade tillkännagivit att de ”kunde komma att tvingas ifrågasätta order om de fortsätter att kallas ut för ingripa mot strejkande som kämpar för sina rättigheter”. De ”förstod mycket väl” de strejkandes motiv och beklagade det faktum att de på grund av lagstiftningen var förhindrade att vidta liknande åtgärder.

Polisen och armén vacklar

Det fanns 60 000 stads- och kommunpoliser, 14 000 CRS-poliser och i händelse av verkligt allvarliga krislägen en 16 000 man stark mobil specialstyrka under arméns kontroll.
Så tidigt som den 13 maj, framförde ett polisfackligt organ som representerade 80 procent av den uniformerade personalen klagomål till regeringen. De motsatte sig det faktum att premiärministern hade varit sent ute med att erkänna att studenterna hade rättigheter och tog därefter avstånd från det agerande som polisstyrkorna, på regeringens order, hade gjort sig skyldiga till. Man insisterade på att ”Dialogen med studenterna borde ha ägt rum innan dessa konfrontationer inträffade”.
En namnlista, som fick högvis med namnunderskrifter inom polisen, tillkännagav: ”Vi kommer inte längre att acceptera rollen som clowner!”. Den avdelning som sysslade med underrättelseverksamhet om studentaktiviteterna undanhöll avsiktligt information om studentledarna från regeringen för att backa upp ett krav på ersättning för ekonomiska utlägg.
En så pass missnöjd och demoraliserad polisstyrka kunde knappast vara en pålitlig stöttepelare för regeringen.
Det totala antalet personer inom de väpnade styrkor som stod till statens förfågande var omkring 300 000. Även om deras moral hade varit hög, hade de varit totalt oförmögna att utföra 10 miljoner arbetares jobb eller att tvinga dem att jobba under vapenhot.

Dessutom utgjordes armén
i huvudsak av värnpliktiga (120 000 av 168 000 soldater). De flesta av dem hade egna familjemedlemmar som strejkade och de var obenägna att låta sig utnyttjas som strejkbrytare. En soldat som tillfrågades av The Times om han skulle beskjuta arbetare och studenter svarade: ”Aldrig! Jag anser att deras metoder kanske är en aning bryska, men jag är själv en arbetarson.” Först i ett senare skede, då rörelsen gick tillbaka och började falla sönder, blev det möjligt att sätta in väpnade styrkor för att bryta upp arbetsplatsockupationer.
Ett flygblad gavs ut av kommittén för 153.e RIMECA (Mekaniserade Infanteriregementet) som var stationerat nära Strasbourg. Det förde fram krav på lika möjligheter till militär utbildning för alla, en vettig sexualundervisning för soldater och ”dialog och gemensam förvaltning” (av utbildningen) enligt samma principer som man krävde på universitet och skolor. Deklarationen fortsatte med att på ett mer dramatiskt sätt tillkännage:

I likhet med alla värnpliktiga är vi instängda i kaserner. Vi förbereds på att sättas in som en repressiv styrka. Arbetarna och ungdomarna måste få vetskap om att soldater från denna kontingent aldrig kommer att skjuta på arbetare. Vi inom aktionskommittérna opponerar oss till varje pris mot att fabrikerna omringas av soldater. I morgon eller övermorgon förväntas vi omringa en vapenfabrik som de 300 arbetare som jobbar där vill ockupera. Vi kommer att fraternisera. Soldater inom kontingenten, bilda era egna kommittéer!

Den fullständiga omfattningen av denna händelseutveckling inom de väpnade styrkorna kommer kanske aldrig att avslöjas, men detta flygblad visar ensamt att klassappeller från strejkorganisationerna skulle ha fallit i god jord. Det kan inte framhävas tillräckligt mycket att ett sällsynt historiskt tillfälle existerade – en möjlighet till en fredlig, eller relativt fredlig, socialistisk samhällsomvandling.
”Icke!” utropade L’Humanités chefredaktör återigen:

Även om regeringen var lamslagen så stod den reguljära armén beredd att med sina tanks och flygplan gripa tillfället i akt att med de minsta äventyrligheter som förevändning dränka arbetarnas rörelse i blod och installera en militärdiktatur.

Varje antydan till försök från de Gaulles sida att använda sig av den reguljära armén, ens av den som var stationerad på andra sidan Rhenfloden, skulle ha fått samma effekt som den reaktionäre generalen Kornilovs marsch mot Petrograd i augusti 1917 (läs mer i Offensiv nr 760). Arbetarna skulle ha upprättat en massiv mur av motstånd. Att på det stadiet använda sig av armén skulle ha varit detsamma som att slå sönder den.
Det var naturligtvis långtifrån uteslutet att de kapitalistiska ledarna skulle ha kunnat tillgripa blodiga militära åtgärder mot arbetarklassen. Den franska härskande klassen har genom historien varit ökänd för sitt hänsynslösa försvar av sina rikedomar samt sin makt och prestige.
Genomförandet av en total samhällsomvandling utan en våldsam konflikt när ett fördelaktigt läge för det öppnas upp är emellertid beroende av vilket ledarskap arbetarklassen har.

Kommunistpartiets ledning tjöt i högan sky om faran för en militär reaktion. Halvmesyrer, tvekan och inaktivitet är dock detsamma som att bjuda in kapitalisterna till att genomföra en blodig reaktion.
Ett djärvt ledarskap för arbetarklassen, baserat på verklig marxism och medvetet om sin historiska uppgift, skulle inte ha sträckt upp händerna i luften i fasa över kampens faror, utan skulle ha vidtagit beslutsamma åtgärder för att stoppa reaktionen. Man skulle ha antagit den nödvändiga strategin och taktiken för att neutralisera statens ”förband av beväpnade män” genom att mobilisera arbetarklassens överväldigande styrka till att krossa minsta försök till kontrarevolution.
Under två veckor stod massorganisationernas ledare och såg på medan initiativet gled ur händerna på arbetarklassen. De kastade bort en historisk möjlighet.
Att de Gaulle var totalt lamslagen under krisens tre första veckor visar på hur nära arbetarna kom till att genomföra en socialistisk samhällsförändring.
Under den sista veckan i maj 1968 skulle en uppmaning till arbetarklassen om att ta den politiska makten i sina egna händer ha inneburit nådaskottet för kapitalismen i världsskala.

Arbetardemokrati?

Genom att använda sina egna kommittéer, skulle de franska arbetarna ha kunnat gå vidare till att bygga den mest avancerade formen av arbetardemokrati någonsin. För att göra det skulle de bara ha behövt använda sig av bolsjevikernas enkla program under den ryska revolutionen 1917, baserat som det var på Pariskommunardernas ovärderliga erfarenheter.
Alla kommittédelegater och -företrädare skulle på lokal, regional och riksnivå ha varit omedelbart valbara, men också när som helst avsättningsbara. Ingen av dem skulle ha haft mer än en genomsnittlig yrkesarbetarlön. Det skulle inte ha funnits någon särskild stående armé som skulle kunna användas mot arbetarna, som istället skulle ha försvarat sig själva kollektivt. Ett helt igenom demokratiskt system för bokföring och kontroll samt en drastisk förkortning av arbetstiden skulle ha gjort det möjligt för alla att verkligen kunna delta i styret av samhället.
Arbetarnas aktionskommittéer skulle ha kunnat gå samman i kamp för att överföra industrin, distributionen, finansinstituten och jorden i offentlig ägo, kontroll och styre. De skulle ha omvandlats från ockupations- och kamporgan till ett verkligt parlament och verkställande utskott för den arbetande befolkningen.
De skulle kunna dra med sig småbönder, småföretagare och butiksägare genom att visa på hur deras skulder skulle kunna avskrivas och nya krediter utan förödande höga räntenivåer skulle kunna göras tillgängliga för dem.
De skulle kunna ha argumenterat för upprättandet av en plan för produktion av vad folk behöver till priser bestämda av deras egna representanter. Höga hyror, räntor och vinster, slöseri och fattigdom, skulle ha kunnat raderas ut. En appell till arbetarna i världens alla länder om att följa exemplet skulle ha fått en förkrossande effekt på världshistoriens gång.
Natten den 27 maj var vakuumet i toppen som mest kännbart. Rue de Grenelles-erbjudandena förkastades och arbetarna väntade på ledning.
Det enormt förhöjda intresset för politik visade sig genom den massiva uppslutningen på ett möte som utlysts av studentfacket. Charlétystadion fylldes till bristningsgränsen med en folkmassa som av vissa beräknades uppgå till 50 000 personer. Massmötets politiska innehåll visade sig emellertid vara diffust, vagt och förvirrat.
En gammal vänsterfigur, Pierre Mendes-France (en tidigare premiärminister) deltog. Han sade sig stå redo för en maning från ”nationen” och att han identifierade sig med studenterna, men ville ändå inte förbinda sig till något som helst program.
Han talade inte! Inte ens på detta massmöte hade någon ett klart program för att ta rörelsen framåt.
Kommunistpartiets medlemmar hade blivit tillsagda att hålla sig borta. Där fanns ett antal CFDT-kontingenter med banderoller, samt alla studentgrupperingarna.
Ytterligare ett gyllene tillfälle gick förlorat.
Dagen därpå, den 28 maj, uppmanade CFDT till en intensifiering av strejken.

Trycket ökade på kommunistpartiet och CGT-ledarna. De hade satt sina förhoppningar till ett gemensamt program tillsammans med Vänsterförbundet. I det senaste valet hade de fått 9,2 miljoner röster tillsammans.
Kommunistpartiet var desperat i sin strävan att sätta samman en folkfrontsregering. [En folkfront är en regering mellan arbetarpartier och ett eller flera påstått radikala småborgerliga partier.
Folkfronterna utgör en broms på radikaliseringsprocessen och därför kallade Trotskij dem för strejkbrytarkoalitioner].
Småborgerlighetens politiska representanter i form av det lilla Radikalpartiet var ännu en del av Vänsterförbundet och kunde fortfarande spela rollen av följeslagare till storborgerligheten.
Ett gemensamt program, av vilket slag det än vara må, skulle bara ha kunnat innefatta de för alla acceptabla minsta gemensamma kraven.
En folkfrontsregering skulle ha visat sig vara totalt otillräcklig för de förhandenvarande uppgifterna och den skulle oundvikligen ha utgjort en broms på arbetarklassens rörelse.

Vill du hjälpa till? Offensiv och Socialistiskt Alternativ behöver ditt stöd!

 

Med reaktionär blåbrun högerregering och otaliga kapitalistiska kriser behövs mer än någonsin en röst som försvarar arbetares rättigheter, bekämpar rasism och sexism, kräver upprustning av välfärden och tryggare jobb istället för försämrad anställningstrygghet, fortsatta nedskärningar och marknadshyra. Som ger ett socialistiskt alternativ till kapitalismens orättvisor, klimatkris, krig och flyktingkatastrofer.

Stöd vårt arbete: Swisha valfritt belopp till 123 311 40 48. Om du vill engagera dig mer finns mer info här!