”Valresultatet [i Frankrike] innebär en vänstersväng för hela Europa”, skrev Dagens Nyheter i en bitter huvudledare dagen efter François Hollandes historiska valseger. Hollande lovade så sent som på valnatten, söndagen den 6 maj, att nu var det slut på åtstramningspolitiken. Det återstår att se om han är beredd att leva upp till det löftet.Hollande bars fram på en våg av utbredda anti-Sarkozystämningar. Han fick 51,62 procent av rösterna vilket innebär mer än 18 miljoner röster mot 48,38 procent för Sarkozy.
Den avgående presidenten Nicolas Sarkozy blev den första franska presidenten på 31 år som bara lyckades sitta en valperiod och han går till historien som den femte republikens (bildad 1958) impopuläraste president.
Att det är ”adieu” (farväl) Sarkozy, uppfattas som en politisk seger av merparten arbetare och ungdomar i Frankrike. Det är en politisk framgång som nu kan bära fram Hollandes socialdemokratiska Socialistparti och mer vänsterinriktade partier till vinst i parlamentsvalet i juni.
Hollandes valseger har onekligen skapat stora förväntningar på att det äntligen ska bli en förändring.
Motståndet mot högerpolitiken tvingade Hollande att ge en lång rad långtgående vallöften: höjda minimilöner, sänkt pensionsålder, 200 000 nya ungdomsjobb, 60 000 fler lärare, kraftigt höjda skatter för de som tjänar mer än 1 miljon euro (8,9 miljoner kronor), omförhandling av EU:s finanspakt, avveckling av kärnkraften, Frankrike ut ur Afghanistan innan årets slut o s v. Löften som har fått Europas kapitalistiska etablissemang att rasa. Brittiska Economist frågade till och med den 28 april om inte Hollande är ”Europas farligaste man”.
Om Hollande och Socialistpartiet ensamt får bestämma vore valet enkelt – eftergifter och svek. Men i vilken mån Hollande kommer att vara beredd att genomföra sina löften och stå upp mot det kapitalistiska etablissemanget kommer att bestämmas av kampens fortsatta utveckling. Det är styrkan i pressen underifrån som fäller avgörandet.
Valet av Hollande som president jämförts med François Mitterrands jordskredsseger 1981 och bildandet av en vänsterregering där även kommunistpartiet ingick. Mitterrands program var emellertid betydligt mer långtgående än Hollandes och han vann valet mot bakgrund av en annan tid och medvetenhet.
Mitterrands försök att genom-föra varaktiga förändringar utan att fullt ut attackera det privata ägandet av storföretag och banker slutade i ett nederlag. Efter att marknadens diktatur svarat med kapitalflykt och inflation gjorde Mitterrand en U-sväng till höger 1982. Sedan dess har Socialistpartiet aldrig varit berett att på allvar utmana högerpolitiken och kapitalismen.
Icke desto mindre kan Hollandes valtriumf tillsammans med valutgången i Grekland signalera en vändpunkt i den europeiska krisutvecklingen. Valresultaten är ett uttryck för att stämningar och medvetenhet håller på att förändras och det utgör ett smärtsamt politiskt bakslag för Europas maktelit som snart kan följas av andra; det visar sig omöjligt att bilda ny regering i Grekland, ett nej till finanspakten i den irländska folkomröstningen den 31 maj och en politisk kris i Spanien.
Den uppåtgående massrevolten mot åtstramningspolitiken är inte heller enbart begränsad till valurnorna utan märks även som allt större vilja att organisera kollektiv kamp.
Nu gäller det för Frankrikes massor att gå ut på gatorna för att stoppa högern i parlamentsvalet och sätta press på Hollande.
Kapitalisterna står redan beredda att göra allt för att undergräva varje försök från Hollande att bryta upp från åtstramningspolitiken.
Om Hollande gör allvar av sina löften kommer ”marknadens reaktion att bli brutal och inte bara Frankrike riskerar att drabbas”, varnar Economist.
Vägen bort från åtstramningspolitiken betyder en kamp för att bryta marknadens diktatur – för kapitalismens avskaffande.
Per Olsson
