Över 3,5 miljoner gick ut på gatorna i Frankrike den 12 oktober för att
försvara pensionerna. Denna jättemobilisering följdes sedan av nya
massdemonstrationer i lördags (den 16 oktober) samt nya strejker och
blockader från olje- och transportarbetarna.Höstens strid om de framtida pensionerna i Frankrike visar på en växande vilja bland Europas arbetare att försvara sig och ta kamp mot regeringarnas reaktionära åtstramningsprogram.
Aktionsdagen den 12 oktober, med strejker och massdemonstrationer, blev den hittills största. Deltagandet i de demonstrationer som genomfördes den 12 oktober blev rekordstort – totalt demonstrerade 3,5 miljoner på inte mindre än 244 platser runt om i Frankrike. Man kan knappast hitta ett sådant högt deltagarantal i Frankrikes rika historia av klasskamp under en enda dag.
Det tycks som om varje förslag eller kommentar som regeringens representanter kommer med övertygar allt fler människor om att delta i protesterna; 330 000 demonstranter i Paris, 230 000 i Marseille, 145 000 i Tou- louse, … bilden är den samma överallt. Den stegrade kampen har grusat regeringens och president Nicolas Sarkozys hopp om att rörelsen skulle självdö, samtidigt som den har hindrat fackföreningsledningarnas byråkratiska försök att bromsa proteströrelsens utveckling.
I Rouen deltog en åttondel av stadens befolkning i demonstrationen den 12 oktober. Det handlade om ”en veritabel mänsklig våg”, som en aktivist för Gauche Révolutionnaire (CWI i Frankrike) i Rouen beskrev demonstrationen. ”Det var många som gav sitt bifall till vår paroll om att ’Nu krävs en längre generalstrejk’”. Demonstrationen i Rouen var den största sedan kampen mot Juppéregeringens sparpaket 1995.
Till och med kapitalistiska dagstidningar har tvingats erkänna att stämningarna i Frankrike radikaliseras allt mer.
Det finns också en växande kritik mot facktopparnas vägran att utlysa kraftfulla åtgärder med syftet att verkligen rädda pensionerna. ”Medlemmar är trötta på att bara vandra längs gatorna”, ”Vi måste gå vidare till nästa stadium, en ny aktionsnivå”, ”Långa vandringar som genomförs i all vänskaplighet och som avslutas i utkanten av Paris leder inte till något längre, vi måste skärpa konflikten.” ”Det är genom att få landets ekonomi att stanna som regeringen, direktörernas röst, kommer att lyssna på oss” och liknande kommentarer hörs allt mer.
Denna växande proteststorm polariserar hela det politiska landskapet där till och med oppositionspartiets ledare från det så kallade ”Socialistpartiet”, som tidigare krävt en höjning av pensionsåldern med två år, nu kräver att president Sarkozy ska dra tillbaka sitt förslag om att höja pensionsåldern – annars är risken stor för större konfrontationer. (Den franska regeringen vill höja pensionsåldern från 60 till 62 år och att gränsen för full pension höjs från 65 till 67 år.)
Det är också första gången som även skolelever och studenter deltar i kampen om pensionerna. Detta är ett kraftfullt svar till regeringens påståenden om att pensionerna inte berör ungdomen. Det är dagens unga som förlorar på det nya pensionssystemet.
Dessutom är den så kallade pensionsreformen endast en i raden av försämringar som den franska högern ämnar införa. Det är med syftet att bana väg för nya attacker som Sarkozy nu utmanar arbetarklassen. Om pensionstriden slutar i ett nederlag för arbetarklassen hoppas presidenten och hans regering på att kunna vända på styrkeförhållandena – mellan arbetarna och kapitalistklassen samt högern – till sin fördel.
Den 12 oktober deltog studenter och skolelever från hundratals högskolor och gymnasier i de demonstrationer som anordnades. I exempelvis Rouen var elevernas och studenternas del i tåget fyra gånger större än i demonstrationen den 2 oktober. Och i lördagens demonstrationståg var det ungdomar som dominerade.
Detta har på nytt väckt det borgerliga etablissemangets rädsla för ett scenario där arbetarnas och ungdomarnas gemensamma kamp tvingar regeringen att backa. ”Den franska centern-högern är fortfarande chockad av händelserna i maj 1968, då studenter gick med strejkande arbetare i upproret mot Charles de Gaulles ekonomiska och sociala politik”, kommenterade Financial Times och menade att det ”finns en smak av 1968 års radikalism”.
Och Sarkozy är medveten om vad som står på spel. Han var inrikesminister i den regering som förlorade slaget om den nya CPA-lagen år 2006. Men efter strejker från arbetare och unga tvingades regeringen riva upp CPE-lagen, som innebar att anställningsskyddet avskaffades för alla under 26 års ålder. Lagen, som till en början skulle omfatta företag med färre än 20 anställa, var första steget i en serie attacker mot arbetsrätten.
Citerad av den satiriska tidningen ”Le Canard Enchaine” deklarerade Sarkozy nyligen: ”Vi måste till varje pris undvika att ungdomen mobiliseras. För en regering finns det inget värre än att den sociala kampen drar med sig utbildningsväsendet. Jag talar inte om lärare som strejkar när de återvänder från semester, utan om skol-elever och studenter. De måste stän- digt bevakas, precis som mjölk på en spis”.
Inom transportsektorn har RATP-anställda (Paris kollektivtrafik) röstat för en tidsobegränsad strejk från och med den 12 oktober. Anställda inom SNCF (den franska motsvarigheten till SJ ) har också sagt sig vara beredda att genomföra längre strejker.
Samtidigt har de fackligt anslutna vid Frankrikes oljeraffinaderier gått i strejk, vilket redan har lett till att bensin blivit en bristvara.
Dessa arbetares modiga aktioner kan inte förbli isolerade, utan borde mana till liknande strejkaktioner över hela landet.
Det faktum att ett antal ”grèves reconductibles” (strejker på obestämd tid) har inletts samt tillkännagivits eller diskuteras på ett antal arbetsplatser innebär en viktig vändpunkt i kampen. Imponerande 61 procent av befolkningen stödjer enligt en opinionsundersökning, presenterad i tidningen ”Le Parisien”, nu strejker utan slutdatum!
Det finns dock en slående brist på en klar ledning från de nationella fackföreningsledningarna. Bernard Thibault, ordförande för CGT, förklarade i radio att han var emot en generalstrejk, där han förkastade den som en ”abstrakt paroll som inte motsvarar hur man förbättrar styrkeförhållandena”. Men arbetarna har nu, stärkta av tidigare mobiliseringar, börjat genomföra strejker utan stoppdatum.
Frågan om en generalstrejk utan slutdatum finns nu uppe på kampens dagordning. Förutsättningarna finns för en massiv konfrontation mellan klasserna. Trots detta gör ledarna i toppen för rörelsen allt de kan för att undvika ett sådant scenario, rädda som de är för att förlora kontrollen över kamprörelsen.
En obegränsad generalstrejk skulle, genom att få hela ekonomin att stanna av, inte enbart tvinga regeringen och direktörerna att dra tillbaka sina liggande förslag. Den skulle även i praktiken ställa frågan om vem som har makten i samhället: Arbetarna eller kapitalisterna?
En tidsobegränsad generalstrejk måste diskuteras, förberedas och samordnas med hjälp av stormöten och demokratiskt valda aktionskommittéer.
Koordinerade på lokal, regional och nationell nivå skulle dessa kommittéer skapa möjligheten till att föra upp kampen till en ny nivå. De skulle utgöra grunden till en avgörande kamp för att fälla Sarkozy & Co.
En ny regering med valda representanter från de kommittéer som kampen format skulle kunna öppna vägen till en socialistisk samhällsomvandling genom att expropriera de stora monopolen och bankerna och ställa dem under demokratisk kontroll och på den grunden börja planera ekonomi i enlighet med majoritetens intressen.
Cedric Gerome
CWI
Alex Rouillard
Gauche Révolutionnaire
(CWI i France)
