Franska masstrejker mot svensk pensionsreform

Miljontals har deltagit i de franska strejkerna mot pensionsreformen – en attack lik den svenska ”reformen” 1994. Skillnaden är att de franska facken och arbetarklassen intar gatorna i 1968-liknande scener (Foto: Jeanne Menjoulet // Flickr CC).

av Arne Johansson // Artikel i Offensiv

Enorma, samordnade och obegränsade strejker (grève illimité) har sedan torsdagen den 5 december lamslagit nästan alla delar av Frankrikes kollektivtrafik, skolor och offentliga sektor. Protesterna riktas mot presidenten Emmanuel Macrons försök att genomföra en svensk pensionsreform, som krönet på den serie av nyliberala systemskiften som han har varit fast besluten om att driva igenom.

Att en höst av växande kampvilja i en rad mindre strider skulle utmynna i en dag av omfattande strejker mot pensionsattacken hade fackens varsel pekat emot i flera veckor. Men att de skulle bli så effektiva och demonstrationerna på 248 orter så stora har uppenbarligen skakat Macron. 
Att uppslutningen under den första protestdagen rentav tycks ha överträffat upptakten till de tre veckor av strejker och gatuprotester som lamslog Frankrike 1995 och tvingade den dåvarande presidenten Chirac och hans premiärminister Juppé att ge upp sina försök att försämra pensionerna får Frankrikes arbetare att vädra frisk morgonluft. Den rörelsen var i sin tur den största sedan 1968.
Därmed får Europa en förstärkt fläkt av de massuppror mot klassklyftor, korruption och nyliberalism som idag sveper genom stora delar av Mellanöstern, Nordafrika och Latinamerika.

Enligt polisen deltog drygt 800 000 i den första strejkdagens demonstrationer den 5 december – enligt fackförbundet CGT deltog 1,5 miljoner i demonstrationerna. 
De strejker, som enligt CGT omfattade 70 procent av lärarna, 61,4 procent av SNCF:s järnvägare, 50-60 procent av elektrikerna i Electricité de France och 45 procent av alla offentliganställda, fick bokstavligen Frankrike att stanna. 
90 procent av det statliga järnvägsbolaget SNCF:s tågtrafik stod stilla, liksom Paris regionaltåg, busstrafiken och 30 procent av flygtrafiken. Även hamnarna och 7 av 8 raffinaderier stängdes ned. I Paris stod 11 av 16 tunnelbanelinjer stilla, med full drift bara på två förarlösa linjer. 
Lärarnas strejker stängde 70 procent av låg- och högstadieskolorna. Men även läkare, sjuksköterskor, brandmän, elektriker och många andra offentliganställda strejkade, som personal vid Louvren och andra museer, Eiffeltornet och Paris båda operor; ja, till och med poliser och anställda i Nationalförsamlingen. 
350 kilometer långa köer sägs ha skapats i och runt Paris, vilket fick många att ta till cyklar och el-skotrar.

Under tryck och inspiration av den första strejkdagens succé träffades de fyra fackliga federationerna CGT (Confédération Générale du Travail), FO (Force Ouvrière), Solidaires, FSU (Fédération syndicale unitaire) och fyra ungdomsorganisationer redan på fredagen för att utlysa en ny gemensam protestdag av strejker, aktioner och massdemonstrationer tisdagen den 10 december, som när detta skrivs ser ut att ha fått ännu större proportioner än den 5 december. 
Denna ska i sin tur följas upp av en ny nationell mobilisering den 12 december.
Även i energisektorn, hamnarna och oljeraffinaderierna väntades arbetare strejka och demonstrera.
På många arbetsplatser har också stormöten organiserats för att samordna och mobilisera.
– Vi måste förnya strejken tills det erkänns att den här reformen skapar fattigdom. Vi måste lita på vår sociala bas, som är en av de bästa i världen, och förbättra den bland unga människor, kvinnor och de mest sårbara, uttalade CGT:s generalsekreterare Phillippe Martinez i fransk TV.
Obegränsade strejker och demonstrationer inom framför allt kollektivtrafiken fortsatte även under helgen och måndagen, då även de gula västarna har fått ny kraft. 
– Vi ska fortsätta protesterna i minst en vecka, och i slutet av den veckan är det regeringen som ska backa, citerades en 50-årig transportarbetare av Reuters. 

Frågan är hur detta kommer att påverka det förslag till pensionsreform som ska presenteras på onsdagen. Hittills har premiärministern Édouard Phillippe kombinerat sin försäkran om att inte ge vika för protesterna med små försök att gjuta olja på vågorna. Till exempel antyder han att regeringen kan tänka sig en mer utdragen period för att införa det nya pensionssystemet, liksom ett undantag för polisen ”som riskerar sitt liv varje dag” och en kompensation till lärarna med ett högre lönepåslag 2021. 
Risken är förstås att de fackliga ledarna, som har möten inplanerade med ”solidaritetsministern” Agnès Buzyn, hellre än att våga ta striden ända till slutet än en gång väljer att skriva under på en rutten kompromiss.
– Vi säger inte att det gäller ”dra tillbaka förslaget, annars”, vi säger dra tillbaka det och förbättra systemet, som är världens bästa, har CGT:s generalsekreterare Martinez uttryckt sig i en radiointervju.

Vi ska fortsätta att protesterna i minst en vecka, och i slutet av den veckan är det regeringen som ska backa.

Det möte som facken på måndagen höll med pensionärsreformens kommissionär Jean-Paul Delevoye gav dock inget resultat.
– Jag kommer inte att förhandla om genomförandet av en monstrositet som äventyrar morgondagens pensioner, förklarade FO-fackets ledare Yves Veyrier enligt AFP.
Macron, som i folkmun snabbt började kallas ”de rikas president”, drivs av en ambition att sänka kostnaderna för den franska välfärden i nivå med de franska kapitalisternas konkurrenter i övriga Europa. 
Jämfört med den offentliga sektorns andel av Sveriges BNP som idag är nere på 49 procent är Frankrikes motsvarande andel på 56 procent ett bra mått på hur mycket bättre de franska arbetarna hittills har kunnat försvara sina villkor. 

Genom att slugt nog ta en strid i taget snarare än att utmana alla samtidigt har Macron ändå mer framgångsrikt än tidigare franska presidenter lyckats genomdriva en rad kontrareformer, som försvagad arbetsrätt, avreglerad järnväg, försämrad a-kassa och attacker på gymnasieskolan som har försvårat tillträdet till högre utbildningar. 
I en bitter strid mot de tre järnvägsfacken lyckades Macron våren och sommaren 2018 rida ut en serie av 18 två dagar långa strejker per vecka under tre månader. Även om Macron tvingades till vissa eftergifter som slopade höjningar av priser på bensin, diesel, el och gas har han hittills även lyckats bemästra de gula västarnas mer än årslånga proteströrelse, som skulle ha kunnat lyckas bättre om facken förstått att med full kraft stödja det momentum dessa hade under sin första fas.
Ingen av dessa förlorade ronder i kampen har dock lyckats kväsa ett markant växande socialt missnöje. Tvärtom har under året och särskilt hösten flera nya konflikter och händelser byggt upp kampviljan, som bland räddningspersonalens proteströrelse med kulmen i flera stora demonstrationer den 14 november. 
Både bland lärarna och de studerande har protesterna mot deras villkor tagit fart, samtidigt som också klimatrörelsen har vuxit i omfattning. Till de stora demonstrationerna mot mäns våld mot kvinnor den 23 november slöt 100 000 upp.

Då en seger för facken och massprotesterna i pensionsfrågan på klockren svengelska skulle göra Macron till en ”lam anka” (lame duck), utan kraft att driva konfrontationen mot arbetares och låginkomsttagares rättigheter vidare, kommer Macrons franska regering heller inte att ge upp i första taget. 
Men det kommer inte heller proteströrelsen, som har fått allt fler att börja erinra sig revoltåret 1968, då det uppror som började bland studenterna utmynnade i en generalstrejk för 10 miljoner med fabriksockupationer som var nära att störta den tidens makthavare.
– Missnöjet idag är mer utbrett än 1995, varnar enligt DN fackförbundet CGT:s förre ledare Bernard Thibault, som ledde protesterna då.

Med en rörelse som i bästa fall kan komma att utvecklas ytterligare av demokratiska strejkmöten och folkförsamlingar på såväl arbetsplatser, skolor och universitet som i många stadsdelar, kan kampen både breddas och fördjupas ytterligare. 
En seger i pensionsstriden kan också bli en första murbräcka i kampen för en bredare plattform av förbättrad gemensam välfärd, trygga jobb åt alla med kortad arbetstid, massiva investeringar i en grön omställning, beskattning av de rika och den nödvändiga nationalisering av banker och nyckelföretag som kan garantera en demokratiskt planerad framtid.

Macron vill sänka pensionerna enligt svensk modell

Macrons pensions-“reform”, en brutal attack mot arbetarklassen, har mötts av en enorm masskamp (Foto: Jacques Paquier // Flickr CC).

Den ”pensionsreform” som Macron vill pracka på de franska arbetarna har ironiskt nog 1994 års svenska pensionsreform som främsta förebild. Det vill säga en baklängesreform som de svenska facken aldrig har lyft ett lillfinger för att bekämpa. 
Vad Macron nu vill göra är att ersätta dagens franska pensioner och dess 42 pensionskassor med ett enhetligt och poängbaserat system enligt ”den svenska modellen” där var och en som lever genomsnittligt länge får ut vad den har betalat in och aldrig kan veta vad pensionen blir. 

Dagens franska pensioner är inte bara betydligt bättre för de cirka 2 av 100 med speciella förmåner som i vissa fall har rätt till betydligt tidigare pensionering, som lok- och tunnelbaneförare, poliser, elektriker och vissa anställda vid domstolar och operan.
För både de flesta tidigare privatanställdas pensioner, som dels utbetalas av en pensionskassa och dels av en nationell tilläggspension, och de offentliganställdas som ersätts av statliga och kommunala pensionskassor, motsvarar dagens pensioner 72-74 procent av deras referenslöner. Medan pensionerna i Frankrikes privata sektor baseras på de 25 bästa årens inkomster, baseras de i den offentliga sektorn på det sista halvårets slutlöner.

I det förra svenska ATP-systemet, som avskaffades 1994, grundades pensionen på de 15 bästa inkomståren, medan dagens svenska pensioner bygger på hela livsinkomsten. Därmed ger all sorts frånvaro från en livslång heltid på arbetsmarknaden, som föräldraledighet, arbetslöshet eller deltidsarbete ett allt större utslag i en tid av allt osäkrare jobb.
Medan dagens franska pensioner är Europas mest generösa har de svenska pensionerna fallit nedåt 55-60 procent av den tidigare lönen och allra mest för kvinnor. Detta trots att svenskar i genomsnitt arbetar två år längre och i snitt pensioneras vid 64 år, jämfört med 62 i Frankrike. 

Och prognosen framåt ser ännu sämre ut. Pensionsmyndigheten räknar med att de framtida pensionerna för svenska 90-talister bara blir 50 procent av lönen.
Enligt Eurostat lever med dagens system radikalt färre franska pensionärer i relativ fattigdom än Sveriges eller övriga Europas, 7 procent i Frankrike jämfört med 17 procent i Sverige (och 19 procent i Tyskland och Storbritannien). 
Kanske kan de franska arbetarnas uppror mot den svenska pensionsmodell som de kallar monstruös även leda till ett visst uppvaknande hos den gradvist kokta groda som de svenska facken liknar.