Cécile Rimboud.
Mindre än ett år efter Brexitomröstningen väntar en ny ödesstund för EU-topparna. Inför det franska presidentvalet i april/maj och parlamentsvalet i juni är både ”Socialistpartiet” och de traditionella borgerliga partierna i kris och det kan inte längre uteslutas att rasisten och EU-motståndaren Marine Le Pen väljs till president. Från vänster utmanar Jean-Luc Mélenchon som blivit allt mer EU-kritisk, men vars brister fortfarande håller tillbaka möjligheterna till en större valframgång.
Som den första presidenten sedan andra världskriget beslutade i höstas ”Socialistpartiets” sittande president François Hollande att inte ställa upp för omval. Hans opinionsstöd var nere på rekordlåga fyra procent efter att han sedan valet år 2012 svängde från progressiva löften om jobbsatsningar och välfärd till privatiseringar och nedskärningar medan ekonomin fortsatt har krisat med över 3 miljoner arbetslösa. Avhoppet kom efter att opinionsundersökningar visat att han låg efter alla andra huvudkandidater inför presidentvalet.
Socialistpartiet har ännu inte haft sitt primärval där deras slutgiltiga kandidat väljs, men troligt är att det blir den förre premiärministern Manuel Valls.
Chansen för en ny president från Socialistpartiet är minimal. Valls kan närmast liknas vid den nyliberala Tony Blair och är bland många enormt hatad efter att ha varit den som drivit igenom den nya arbetsmarknadslagen, mot vilken det pågick massiva demonstrationer och strejker under flera månader.
I december beslutade regeringen att förlänga undantagstillståndet som infördes efter terrordåden år 2015 till att gälla ända till sommaren 2017 – det längsta undantagstillståndet sedan Algerietkriget på 1960-talet.
Som ett sätt att rädda ”Socialistpartiets” röster från att landa hos högern ställer den för detta ekonomiministern Emmanuel Macron upp som oberoende kandidat med tal om att vara ”arbetarnas kandidat”. Hans stöd för EU, avregleringar och att riva upp lagen om 35 timmars arbetsvecka för unga avslöjar honom dock bland många och stödet ligger fortfarande långt efter vad som verkar bli valets två huvudkandidater: de konservativas François Fillon samt Nationella Frontens Marine Le Pen.
Båda kandidaterna ligger på 25-30 procent stöd i opinionsundersökningar med Fillon i ledningen.
Efter den interna striden i nationella fronten där Marine Le Pens öppet antisemitiska och förintelseförnekande pappa, Jean-Marie Le Pen, sparkades ut ur partiet har Marine Le Pen försökt göra partiet acceptabelt för fler grupper.
I sociala frågor använder Marine Le Pen vad som nästan kan kallas en vänsterretorik och försöker framställa sig som en försvarare av jobb, arbetares rättigheter och välfärd för ”franska arbetare”, vilket kombineras med islamofobisk hatpropaganda och krav på stopp för invandring och deportering av ”illegala invandrare”. Hon har även, vilket har skapat protester i det egna partiet, backat från abortförbud och homofobi.
Le Pens kanske största fördel är hur hennes EU-kritik passar in i stämningarna mot EU och mot hela det politiska etablissemanget. Hon vill precis som Storbritannien omförhandla Frankrikes villkor för EU-medlemskap och sedan organisera en folkomröstning om att lämna EU. Vissa undersökningar visar att Marine Le Pen nu har störst stöd bland arbetarklassväljare.
Den konservativa kandidaten Fillon är allt mer svår att skilja från Nationella Fronten med sina attacker på muslimer och invandring, krav på fler poliser och ”hårdare tag”.
I ekonomisk politik är han dock en nyliberal ut i fingerspetsarna med Margaret Thatcher som sin stora idol: han vill i princip skrota arbetsrättslagarna, sparka en halv miljon offentligt anställda, riva upp 35-timmarsveckan och avskaffa förmögenhetsskatten. Precis som Le Pen vill han ”normalisera” relationerna med Ryssland.
Jean-Luc Mélenchon är den enda vänsterkandidaten som kan utmana huvudkandidaterna. Med sin kritik mot TTIP, mot ”Socialistpartiets” anpassning till marknaden och de rika med till exempel attackerna på arbetsrätten samt hans EU-kritik har stödet ökat på sistone, och han ligger på 13-14 procent i opinionsundersökningar.
Tyvärr har dock Mélenchon inga planer på att omvandla stödet till aktiva handlingar och bygget av ett nytt arbetarparti .
Det troligaste just nu är att inga andra kandidater kan utmana Fillon och Marine Le Pen i presidentvalets första omgång, som i så fall ställs mot varandra i en avgörande andra valomgång.
För vänsterväljare blir det i så fall ett val mellan pest och kolera. Just nu tyder opinionsundersökningar på att Fillon skulle vinna ett sådant val, då Le Pens unkna nationalism och rasism gör att många lägger en röst på ”det minst onda”. Även om så skulle ske kommer Nationella fronten sannolikt att vinna stora framgångar i det följande parlamentsvalet.
Med tanke på det enorma hatet mot etablissemanget och deras totala misslyckande att visa någon väg ur krisen kan det dock inte uteslutas att Le Pen vinner. Trumps valseger visar på hur långt hatet mot alla etablerade har nått.
Enda alternativet för att verkligen bekämpa dessa högerpopulister är att mobilisera kring ett socialistiskt program som genom att bryta med kapitalismen kan lösa de sociala problem som franska arbetare och medelklass står inför. ■
”Kapitalismen måste bort”
Offensiv har pratat med Cécile Rimboud från Gauche Révolutionnaire (RS systerparti i Frankrike) om valet och framtiden.
Hur kommer Gauche Révolutionnaire att agera i presidentvalet?
– Vi kommer att delta till stöd för Mélenchons kampanj. Kampanjen drivs inte genom hans parti, Vänsterpartiet, utan istället finns det ”stödgrupper” som en kan vara med i. På en rikskonferens för deltagare i dessa grupper kom det cirka 1 000 personer. Där sålde vi vår tidning och fick jättebra respons.
Har stödgrupperna kunnat påverka Mélenchons program på något sätt?
– På sätt och vis. Konferensen som vi var med på diskuterade fram tio huvudkrav för valkampanjen, varav fem handlade om sociala frågor. Många krav var bra, till exempel att riva upp den nya arbetslagen.
– Men nu när Mélenchon har startat sin kampanj mer offentligt nämner han inget om de sociala kraven. I valmaterialen står det bara om att ”utöka demokratin i samhället”. Det är visserligen viktigt, men det är ändå de sociala frågorna som står i centrum för människor när massor av jobb försvinner, människor inte har råd att betala hyran och så vidare. Tyvärr tar Marine Le Pen som enda kandidat upp dessa frågor, men kanaliserar dem i en rasistisk riktning och lägger skulden på muslimer, flyktingar med flera.
Vad kan Gauche Révolutionnaire bidra med i kampanjen politiskt?
– Framför allt kommer vi tydligt att säga att ”Kapitalismen måste bort för att förverkliga de positiva krav som finns i Mélenchons kampanj”. ■
