Fred i vår tid genom FN?

2006-09-12 22:00:28




Efter en tid av vacklan har FN beslutat att utvidga sin insats i Libanon. En FN-styrka på 15 000 man ska stationeras i södra Libanon i den buffertzon som upprättats i området mellan Libanons gräns till Israel och Litanifloden.
Många människor hoppas säkert att vapenvilan, bevakad av FN-trupper, ska följas av en fredlig utveckling i hela Mellanöstern.

De libanesiska massorna hyser emellertid inte samma hopp, vilket visade sig när FN-chefen Kofi Annan besökte Libanon i slutet av augusti. Annan möttes av ilskna demonstranter från det krigshärjade södra Beirut, som var upprörda över den ”passivitet som FN visade under det 34 dagar långa kriget”, enligt den brittiska tidningen Guardian 30 augusti.

”Litar inte på FN”

De FN-styrkor (UNIFIL) som fanns i Libanon under kriget gjorde inget för att skydda invånarna mot den förödelse som den israeliska krigsmaskinen spred. Synen på FN kan sammanfattas i vad en invånare i västra Beirut sa till en reporter: ”Vi litar inte på FN, eftersom de inte hjälpte de drabbade i södra Libanon. FN är ett redskap i händerna på den amerikanska regimen”.
I Väst däremot är det många som hyser stor tillit till FN och dess olika organ. FN ses som ett instrument för globala insatser mot krig, fattigdom och miljökatastrofer. Men såväl namnet Förenta Nationerna (FN) som termen ”världssamfundet” är missvisande. I själva verket är FN en församling av olika länder som sinsemellan är väldigt splittrade. Särskilt framträder splittringen mellan ländernas respektive styrande kapitalistklass när viktiga klassintressen står på spel – marknader, råvaror, vinster, intressesfärer, politiskt inflytande och prestige.

Kan FN demokratiseras?

Hoppet om att FN kan ”demokratiseras” eller bli något annat än ett maktinstrument i händerna på de stora kapitalistiska länderna är illusoriskt. Det är lika fruktlöst som att önska att arbetsgivarorganisationer, som Svenskt Näringsliv, skulle börja ge röst åt arbetarna.
Historien avslöjar FN och dess föregångare Nationernas förbund (NF). NF, som bildades 1919, året efter att första världskriget 1914-18 avslutats, var ”inget organ för fred utan ett paraply under vilken en minoritet [de stora imperialistiska makterna] brutalt förtrycker en majoritet av världens befolkning” (den ryske socialisten och revolutionsledaren Leo Trotskij).
1928 skrev världens styrande under den så kallade Kellog-Briand-pakten som förklarade att regeringar inte får använda krig som ett medel för att nå sina politiska mål. Drygt tio år senare stod världen i brand. Det andra världskriget 1939-45 var ett krig som utkämpades mellan samma makter som skrivit under Kellog-Briand-pakten.

FN under ”kalla kriget”

FN bildades efter andra världskrigets slut. Under det ”kalla krig” som präglade världsrelationerna från slutet av 1940-talet och decennier framåt var FN främst ett medel i de kapitalistiska makternas kamp för att underminera det stalinistiska blockets ställning på världsarenan. Det var i en tid när två block eller supermakter dominerade, ett stalinistiskt lett av Sovjet (som samlade länder vilka avskaffat kapitalismen men som styrdes av diktatoriska regimer som inte hade något med verklig socialism att göra) och ett kapitalistiskt under USA:s ledning. Denna världsordning rasade samman när stalinismen kollapsade 1989-91.
Under det ”kalla krigets” år förde FN, under USA:s ledning, krig mot Nordkorea (Koreakriget 1950-53). FN stod bakom USA:s långa krig i Vietnam.
När George W Bush blev USA:s president 2000 var USA världens enda kvarvarande supermakt. På Bush-administrationens neokonservativa dagordning stod förebyggande krig och en utrikespolitik baserad på doktrinen att USA ensamt bestämmer (unilaterism). Det betydde att internationella organ och kapitalistiska globala institutioner som FN sveptes åt sidan med hänvisning till att de saknade betydelse.
Denna form av naken maktpolitik och försök att ensidigt hävda USA:s totala dominans medförde i sin tur att Bushadministrationen hamnade i konflikt med andra länders regeringar, t ex i Europa.

Bush på reträtt

När USA inte fick andra länders stöd för Irakkriget, stämplades FN som ”irrelevant” och Vita huset samlade istället ihop en egen ”koalition av villiga”, idag en koalition av motvilliga.
Men efter det katastrofala misslyckandet i Irak, kriget i Libanon och krisen på hemmaplan efter orkanen Katrina har Bush tvingats att överge många av sina tidigare ståndpunkter. Bushadministrationens hållning till FN idag är mer ”pragmatisk” och Bush efterlyser hjälp från Kofi Annan och de europeiska makterna för att om möjligt dämpa den kris som USA-imperialismen hamnat i.
Men de kapitalistiska ländernas maktelit ser först och främst till sina egna intressen och därefter kommer ”internationella åtaganden”, vilket på nytt avslöjats inför öppen ridå med den strid som nu utspelas om vilka som ska bidra med vad till FN-styrkan i Libanon.
Frankrike, som ska leda styrkan, tvekar att skicka en större styrka. Allt medan den så kallade center-vänsterregeringen i Italien inte bara förklarat sig villig att bidra med en stor truppinsats utan också har uttalat en vilja att ta befäl över hela FN-styrkan.
På så sätt försöker den italienska regeringen framställa sig om en ”fredsapostel” och ta udden ur motståndet mot Italiens militära insats i Afghanistan.

Libanon 1982-83

FN:s tidigare misslyckanden i Libanon är anledningen till regeringarnas oro över vad som skulle kunna hända de egna soldaterna. Efter den israeliska invasionen av Libanon 1982 placerades en multinationell styrka i landet. Efter bara några månader i landet attackerades amerikanska och franska trupper och baser i Beirut. I oktober 1983 dödades 298 personer i attentat mot det fransk-amerikanska militärhögkvarteret.
Inte bara Libanon och Mellanöstern kan stå som ett exempel på FN:s oförmåga. Under de krig och inbördeskrig som i blod slet sönder före detta Jugoslavien reducerades FN till fredsövervakare efter krigets förödelse och den etniska rensningen. Efter flera år av FN-trupper och -styre präglas före detta Jugoslavien ännu av etnisk splittring, misär och massarbetslöshet (i Kosovo som styrts av FN sedan 1999 är arbetslösheten 60 procent).
Jämsides med detta har FN-trupperna – från den så kallade civiliserade världen – varit indragna i korruptionshärvor, sex-skandaler o s v.
I Östtimor mördades 1 500 av indonesiska soldater och milisgrupper som hade stöd av Indonesiens regim, syftet var att förhindra Östtimors självständighet.

Östtimor

FN vet vilka som bar ansvaret för dessa, men inget har hänt. I juni i år skakades Östtimor av nya våldsdåd, människor dödades samtidigt som FN:s ”fredsbevarande styrkor” sades patrullera på gatorna.
Som en representant från en av Östtimors människorättsorganisationer sa efter sommarens illdåd. ”Jag är säker på att de som är ansvariga agerade med vetskapen om att ingen ställdes till svars för 1999 års övergrepp”.
Någon kanske invänder och säger att FN är inte ”perfekt”, men kan förändras till det bättre. Men FN kontrolleras av USA-imperialismen. ”USA byggde upp FN och organisationen … tjänar Washingtons intresse” (Philip Stevens i Financial Times 16 juni i år).

I USA:s ledband

USA ger pengar när FN gör som man vill, om inte drar man in sitt bidrag i väntan på att få sista ordet. USA behöver ibland gömma sig bakom FN. Inte minst på grund av den växande ”anti-amerikanismen”, särskilt i Mellanöstern.
FN och andra internationella organ är i händerna på de stora och rika kapitalistiska regimerna. Det finns inget gemensamt ”internationellt samfund”, utan förutom motsättningarna länderna emellan är varje land delat i ”två nationer” i en klassgräns mellan fattig och rik.
Kämpande arbetare och ungdomar i ett land förväntar sig inte att representanter från det kapitalistiska etablissemanget ska stå på deras sida. Kampen riktas mot det orättvisa system som den ekonomiska och politiska eliten försvarar och förvaltar.
Internationellt gäller samma förhållningssätt. Arbetare och ungdomar kan bara lita till sin egen styrka och solidaritet.
Socialister och aktivister i exempelvis antikrigsrörelsen har en uppgift i att avslöja FN och andra internationella organ som försöker ge sken av att vara redskap för fred och globalt välstånd.

Internationell socialism

De växande globala orättvisorna, nykolonialismen och de många krishärdarna idag vittnar om behovet av att arbetare och unga i världen förenas i en gemensam kamp. Bara den internationella arbetarklassen och dess organisationer är stark nog att i grunden förändra världen.
Arbetarklassens kamp och strävan till enighet är den enda ”bufferten” mot framtida krig och kriser i Mellanöstern. Omedelbart gäller för arbetare i Israel och Libanon att organisera sig som självständig politisk kraft.
Alla utländska trupper måste dras bort från Libanon. Det är Libanons arbetare och fattiga, i samarbete med israeliska arbetare och förtryckta i andra delar av Mellanöstern som ska avgöra landets framtid.
Varför vill FN och de styrande i de rika kapitalistiska länderna enbart upprätta en buffertzon i Libanon? Varför är det exempelvis ingen buffertzon mellan Gaza och Israel? Svaret är att det sistnämnda inte överensstämmer med den israeliska kapitalistklassens intressen, som vill ha fria händer att terrorisera den palestinska befolkningen i Gaza och Västbanken.
Om arbetarna i Mellanöstern kommer samman skapas förutsättningar för fred. Arbetarenhet, solidaritet och internationell socialism är svaret på de problem som svävar över mänskligheten, inte ett allt mer misskrediterat FN.
Peter Taaffe