Den moderna socialismen framstår ur innehållets synpunkt närmast som en återspegling å ena sidan av de i det nuvarande samhället härskande klassmotsättningarna mellan besittande och egendomslösa, kapitalister och lönearbetare, och å andra sidan den i produktionen rådande anarkin. Men till sin teoretiska form framträder den till en början som en längre driven och mer konsekvent utveckling av de grundsatser, som uppställdes av 1700-talets stora franska upp- lyningsmän [Voltaire, Rousseau, Diderot m fl]. Liksom varje ny teori måste den närmast knyta an till det före- liggande tankematerialet, hur mycket än dess rötter låg i de faktiska ekonomiska förhållandena.De stora män, som i Frankrike förberedde sinnena för den kommande [borgerliga] revolutionen, uppträdde själva ytterst revolutionärt.
De erkände ingen yttre auktoritet, av vilket slag det vara månde. Religion, naturuppfattning, samhälle, statsordning, allt underkastades den mest skoningslösa kritik. Allt måste rättfärdiga sin existens inför förnuftets domstol eller också upphöra att existera. Det tänkande förnuftet gjordes till enda måttstock för allt. Det var den tid då världen – som Hegel säger – ställdes på huvudet, först i den meningen att den mänskliga hjärnan, och de satser den funnit genom sitt tänkande, reste anspråk på att gälla som grundval för allt mänskligt handlande, och alla samhällsförhållanden. Men senare också i den vidare meningen, att den verklighet, som stod i motsättning till dessa principer skulle förändras uppifrån och ned.
Alla hittillsvarande samhälls- och statsformer, alla gamla nedärvda före-ställningar, kastades i papperskorgen som oförnuftiga. Hittills hade världen uteslutande låtit leda sig av fördomar, allt i det förflutna förtjänade bara medlidande och förakt. Nu först inbröt dagbräckningen [gryningen] förnuftets rike. Från och med nu skulle vidskepelsen, orättvisan, privilegiet och förtrycket förjagas av den eviga sanningen, den eviga rättvisan, den i naturen grundade jämlikheten och människans oförytterliga rättigheter.
Vi vet nu, att detta förnuftets rike ingenting annat var än bourgeoisins idealiserade rike, att den eviga rättvisan fann sitt förverkligande i bourgeoisins justis, att jämlikheten avsåg den borgerliga likheten inför lagen, att man som en av de väsentligaste mänskliga rättigheterna proklamerade – den borgerliga äganderätten, och att förnuftsstaten, det rousseauska samhällsfördraget[23] fick liv och blott kunde få liv som borgerlig, demokratisk republik. Lika lite som alla deras föregångare kunde 1700-talets stora tänkare nå utöver de skrankor, som deras egen epok rest dem.
Men vid sidan av motsättningen mellan feodaladel och det borgerskap, vilket uppträdde som representant för hela det övriga samhället, bestod den allmänna motsättningen mellan utsugare och utsugna, mellan rika dagdrivare och arbetande fattiga. Men det var just denna omständighet som möjliggjorde för bourgeoisins representanter att framställa sig som representant inte för en bestämd klass utan för hela den lidande mänskligheten. Och inte nog med det. Denna inre motsägelse är ända från början typisk för kapitalistklassen: kapitalister kan inte bestå utan lönearbetare, och i samma mån som den medeltida skråhantverkaren utvecklade sig till modern bourgeois, i samma mån utvecklade sig också skrågesällen och den utanför skrået stående daglönaren till proletär. Och även om borgardömet i det stora hela kunde göra anspråk på att i kampen mot adeln samtidigt företräda de olika arbetande klassernas intressen vid denna tid, utbröt dock under varje stor borgerlig rörelse självständiga rörelser hos den klass, som var den mer eller mindre utvecklade föregångaren till det moderna proletariatet. Som bondekrigen 1524-25 under den tyska reformationen, levellerna i den stora engelska revolu- tionen [1648-50] och Babeuf i den stora franska revolutionen [1789].
Dessa revolutionära resningar av en ännu inte färdig klass hade också sina motsvarigheter på det teoretis-
ka området: på 15- och 1600-talen skrevs utopiska skildringar av idealsamhället; på 1700-talet möter vi teorier som redan är kommunistiska (Morelly och Mably).
Kravet på jämlikhet inskränktes inte längre till de politiska rättigheterna, det skulle också utsträckas till den enskildes ställning i samhället. Inte bara klassprivilegierna skulle upphävas utan klasskillnaderna själva. En asketisk kommunism, som bannlyste all livsglädje, som anknöt till Sparta, blev så den första form i vilken den nya läran framträdde.
Sedan följde de tre stora utopisterna: Saint Simon, hos vilken den borgerliga riktningen ännu hade en viss betydelse vid sidan av den proletära; Fourier samt Owen. Den sistnämnde levde i ett land som hade den mest utvecklade kapitalistiska produktionen, och under intrycket av de motsättningar som detta framkallade utvecklade han sina förslag till undanröjan- det av klasskillnaderna, i ett system som direkt anknöt till den franska materialismen.
Alla tre har det gemensamt att de inte uppträder som representant för det proletariats intressen, som under tiden historiskt utvecklat sig. Liksom upplysningsmännen vill de befria hela mänskligheten, inte bara en viss klass. Och i likhet med dem ville de införa förnuftets och den eviga rättvisans rike, men deras rike är himmelsvitt skilt från upplysningsmännens. Också den borgerliga värld, som inrättats enligt dessa upplysningsmäns grundsatser, är oförnuftig och orättvis och för- kastas därför lika väl som feodalismen och alla tidigare samhällstillstånd. Att det verkliga förnuftet och rättvisan hittills inte härskat i världen, kommer sig bara därav, att man inte riktigt förstått dem. Det fattade just den geniala man, som nu uppträtt och som kommit underfund med sanningen; att han uppträtt nu, att sanningen upptäckts just nu, är inte något oundvikligt, som med nödvändighet måste följa av den historiska utvecklingens gång, utan en ren lyckträff. Han hade lika gärna kunnat födas för 500 år sedan och hade då besparat mänskligheten 500 år av misstag, kamp och lidande.
Vi har sett hur de franska filosoferna på 1700-talet, som förberedde revolutionen, appellerade till förnuftet som enda domare över allt existerande. En förnuftig stat, ett förnuftigt samhälle skulle framställas, allt som stred mot det eviga förnuftet skulle utan förbarmande undanröjas. Vi har likadeles sett, att detta eviga förnuft i verkligheten inget annat var än det idealiserade förståndet hos medelbor-garen, som just då höll på att utveckla sig till bourgeois.
När den franska revolutionen hade förverkligat detta förnuftssamhälle och denna förnuftsstat, visade sig därför de nya inrättningarna – hur rationella de än var i jämförelse med de tidigare tillstånden – ingalunda som absolut förnuftiga. Förnuftsstaten hade lidit fullständigt skeppsbrott.
Det rousseauska samhällsfördraget hade funnit sitt förverkligande i terrorn ur vilket borgardömet, som mistat tilltron till sin egen politiska förmåga, till en början flydde in i Direktoriets korruption och slutligen in under den napoleonska despotismens skydd.
Den utlovade eviga freden hade slagit över i ett ändlöst erövringskrig. Med förnuftssamhället hade det inte gått bättre.
Motsättningen mellan rik och fattig upplöstes inte i allmänt välstånd utan skärptes i stället.
”Egendomens frihet” från feodala fjättrar, som nu förverkligats, visade sig för småborgaren och småbonden – som trycktes ner av storkapitalets och storgodsägarnas övermäktiga konkurrens – vara friheten från egendom.
Industrins uppsving på kapitalistisk grundval gjorde de arbetande massornas armod och elände till en livsbetingelse för samhället.
Kontantbetalningen blev mer och mer samhällets enda förbindelselänk. I stället för det våldsamma undertryckandet kom korruptionen, i stället för värjan kom penningen som det främsta maktmedlet i samhället. Rätten till den första natten övergick från feodalherren till fabrikanten [kapitalisten].
Prostitutionen fick en hittills okänd utbredning. Äktenskapet självt förblev nu liksom tidigare den lagligt erkända formen, den officiella täckmanteln för prostitutionen och kompletterades dessutom med talrika äk- tenskapsbrott.
Kort sagt, jämfört med upplysningsmännens granna löften visade sig de genom ”förnuftets seger” skapade samhälleliga och politiska institutionerna som karikatyrer, som väck- te bitter besvikelse. Det fattades ännu bara de människor, som skulle konstatera denna besvikelse, och dessa kom vid sekelskiftet. 1802 utkom Saint Simons Brev från Genève; 1808 utkom Fouriers första verk, ehuru grun-den för hans teori daterar sig redan från 1799; den 1 januari 1800 övertog Robert Owen ledningen av New Lanark.
Vid denna tid var emellertid det kapitalistiska produktionssättet och med det motsättningen mellan bourgeoisi och proletariat fortfarande synnerligen outvecklade.
Storindustrin, som just uppstått i England, var ännu okänd i Frankrike. Men först storindustrin utvecklar å ena sidan de konflikter, som gör en omvälvning av produktionssättet, ett undanröjande av dess kapitalistiska karaktär till tvingande nödvändighet – konflikter inte bara mellan själva produktivkrafterna och bytesformerna som den skapar – och den utvecklar å andra sidan just i dessa gigantiska produktivkrafter också medlen att lösa dessa konflikter. Om sålunda de konflikter som uppkom ur den nya samhällsordningen befann sig i vardande omkring år 1800, gäller det i ännu högre grad medlen att lösa dem.
Det proletariat, som nu först höll på att avsöndra sig från dessa egendomslösa massor såsom kärnan till en ny klass, var ännu alls inte i stånd till självständig politisk aktion och framstod som ett undertryckt, lidande stånd, vilket var oförmöget att hjälpa sig självt och på sin höjd kunde bringas hjälp utifrån, ovanifrån.
Detta historiska läge härskade också över socialismens grundläggare.
Till den kapitalistiska produktionens omogna tillstånd, till det omogna klassläget, svarade omogna teorier. De samhälleliga uppgifternas lösning, som ännu låg dold i de outvecklade ekonomiska förhållandena, skulle framkonstrueras i hjärnan. Samhället uppvisade bara missförhållanden; att undanröja dessa var det tänkande förnuftets uppgift.
Det gällde att hitta på ett nytt, mer fullkomnat system för samhällsordningen och att pracka det på samhället utifrån, genom propaganda, om möjligt genom exempel av mönstringsexperiment.
Dessa nya sociala system var från första början dömda att förbli utopier. Ju mer de utarbetades i detalj, des- to mer måste de mynna ut i rena fantasteriet.
Sedan vi en gång fastställt detta, dröjer vi inte ett ögonblick längre vid denna sida, som nu helt tillhör det förflutna.
Vi kan överlåta till de litterära kryddkrafsarna att högtidligt plocka sönder dessa i dag blott roande fanta-sterier och demonstrera överlägsenheten i deras eget nyktra tänkesätt över dylikt ”vanvett”. Vi glädjer oss hellre åt de geniala tankefrön och tankar, som överallt bryter fram genom det fantastiska höljet och för vilka dessa filistrar är blinda.
Saint Simon var en son av den stora franska revolutionen, vid vars utbrott han ännu inte fyllt trettio år. Revolutionen var en seger för det tredje ståndet, d v s för den stora i produktionen och i handeln arbetande massan av nationen, över de hittills privilegierade icke arbetande stån- den, adel och prästerskap. Men tredje ståndets seger hade snart avslöjat sig som en seger uteslutande för en liten del av detta stånd: det socialt privilegierade skiktet av detsamma, den besittande bourgeoisin, hade erövrat den politiska makten. Och denna bourgeoisi hade därtill ännu under revolutionen raskt utvecklats, tack vare spekulationer i adelns och kyrkans konfiskerade och sedan sålda jord samt genom arméleverantörernas bedrägeri mot nationen.
Det var just dessa svindlares herra-välde, som under Direktoriet förde Frankrike och revolutionen till undergångens brant och därmed gav Napo-leon förevändning för hans statskupp. I Saint Simons hjärna tog sålunda motsättningen mellan tredje ståndet och de privilegierade stånden formen av en motsättning mellan ”arbetare” och ”dagdrivare”. Dagdrivarna, det var inte bara de som åtnjöt de gamla privilegierna utan också alla, som utan att deltaga i produktion och handel levde av räntor. Och ”arbetarna”, det var inte bara lönearbetarna utan också fabrikanterna, köpmännen, bankirerna. Att dagdrivarna förlorat förmågan att handha den andliga ledningen och det politiska herraväldet stod fast och hade slutgiltigt beseglats av revolutionen. Att de egendomslösa inte ägde denna förmåga, det tycktes Saint Simon bevisat av erfarenheterna från terrortiden. Men vem skulle leda och härska?
Enligt Saint Simon vetenskapen och industrin, sammanhållna av ett nytt religiöst band, bestämt att återupprätta den enhet inom de religiösa åskådningarna, som reformationen sprängt, en nödvändigt mystisk och strängt hierarkisk ”ny kristendom”. Men vetenskapen, det var de skollärda, och industrin, det var i främsta rummet den aktiva bourgeoisin, fabri-kanterna, köpmännen, bankirerna. Denna bourgeoisi skulle nämligen förvandlas till ett slags offentliga tjänstemän, samhällets förtroendemän, men dock i förhållande till arbetarna behålla en överordnad och även ekonomiskt privilegierad ställning.
Framför allt skulle bankirerna vara kallade att genom att reglera krediten reglera hela den samhälleliga produktionen.
Denna uppfattning motsvarade helt den tid, då storindustrin och med den motsättningen mellan bourgeoisi och proletariat för Frankrikes vidkommande just höll på att bli till. Men vad Saint Simon särskilt betonar är detta: vad som ständigt och överallt i främsta rummet intresserade honom var ”den talrikaste och fattigaste klassens” lott (la classe la plus nombreuse et la plus pauvre).
Redan i sina Brev från Genève präglar Saint Simon satsen, att ”alla människor skall arbeta”. I samma skrift vet han redan, att terrorn var de egendomslösa massornas herravälde. ”Se bara – ropar han till dem – vad som hände i Frankrike vid den tid, då edra kamrater härskade där. De släppte lös hungersnöden.”
Men att uppfatta den franska revolutionen som en klasskamp, och det inte bara mellan adel och borgerskap utan mellan adel, borgerskap och egendomslösa, var år 1802 en högst genial upptäckt. 1816 förklarade han politiken vara vetenskapen om produktionen och förutsade politikens fullständiga uppgång i ekonomin.
Om uppfattningen, att det ekonomiska läget utgör grundvalen för de politiska institutionerna, här endast befinner sig i sin linda, har dock här redan klart utsagts, att det politiska regerandet över människor kommer att gå över i en förvaltning av ting och en ledning av produktionsprocesser, med andra ord ”statens avskaffande”, som nyligen väckt så mycket oväsen.
Han är lika överlägsen sina samtida, då han 1814, omedelbart efter de allierades intåg i Paris, och ännu 1815, under de hundra dagarnas krig, förkunnar Frankrikes allians med England och i andra hand dessa båda länders allians med Tyskland som den enda garantin för den gynnsamma utvecklingen och freden i Europa. Att 1815 predika allians mellan fransmännen och segrarna från Waterloo, till det krävdes verkligen lika mycket mod som historisk skarpblick.
Om vi hos Saint Simon möter en genial vidsynthet, tack vare vilken man hos honom finner fröet till alla de tankar hos de senare socialisterna som icke är strängt ekonomiska, finner vi hos Fourier en äkta franskt-spirituell men därför inte mindre djup- gående kritik av de bestående samhällsförhållandena.
Fourier tar bourgeoisin med dess hänförda profeter före revolutionen och dess bestuckna smickrare efter revolutionen på orden.
Han avslöjar obarmhärtigt den borgerliga världens materiella misär, han jämför med de tidigare upplysningsmännens storståtliga löften, om det samhälle där endast förnuftet skulle härska, om den allt lyckliggörande civilisationen, om människornas gränslösa möjligheter till full- komning såväl som de samtida borgarideologernas granna talesätt.
Han påvisar hur de grannaste fraserna överallt motsvaras av den mest upprörande verklighet och överöser detta frasernas ohjälpliga fiasko med bitande hån.
Fourier är inte bara kritiker, hans ständigt skämtsamma natur gör honom till satiriker, och därtill en av alla tiders största satiriker.
Lika mästerligt som dråpligt skildrar han de med revolutionens nedgång blomstrande svindelspekulatio- nerna såväl som den dåtida franska handelns allmänna krämarmässighet.
Ännu mästerligare är hans kritik av den borgerliga utformningen av förhållandet mellan könen och kvinnans ställning i det borgerliga samhället. Det är han som först har sagt, att graden av kvinnans emancipation i ett givet samhälle är det naturliga måttet för den allmänna emancipationen.
Men mest storartad är Fourier i sin uppfattning av samhällshistorien. Han indelar hela dess hittillsvarande förlopp i fyra utvecklingsstadier: vildhet, barbari, patriarkat och civilisation, vilket sistnämnda sammanfaller med vad man nu kallar det borgerliga samhället, alltså med den sedan sextonde århundradet införda samhällsordningen.
Han påvisar, ”att den civiliserade ordningen låter varje last, som under barbariet utövas enkelt och okomplicerat, få en sammansatt, dubbelsinnad, tvetydig, hycklande karaktär”, att civilisationen rör sig i ett ”felaktigt kretslopp”, i motsägelser, som den ständigt föder på nytt utan att kunna övervinna, så att den ständigt uppnår motsatsen till vad den vill uppnå eller uppger sig vilja uppnå. Så att exempelvis ”under civilisationen armodet uppstår ur själva överflödet”. Fourier handskas, som man ser, lika mästerligt med dialektiken som hans samtida Hegel. Med samma dialektik framhäver han, gentemot pratet om människornas obegränsade möjligheter till fullkomning, att varje historisk fas har sin uppgångs- men också sin nedgångsperiod och tillämpar även detta åskådningssätt på hela mänsklighetens framtid.
Liksom Kant i naturvetenskapen infört begreppet om jordens framtida undergång, inför Fourier i det his-
toriska betraktelsesättet begreppet mänsklighetens framtida undergång.
Medan revolutionens orkan svepte fram över Frankrike, försiggick i England en lugnare men därför inte mindre väldig omvälvning. Ångan och det nya verktygsmaskineriet förvandlade manufakturen till den moderna storindustrin och revolutionerade därmed hela det borgerliga samhällets grundval.
Manufakturtidens [då produktionen fortfarande var hantverksmässig] sävliga utvecklingsgång förvandlades till en verklig Sturm- und Drang (storm och längtan]-period för produktionen. Med ständigt växande snabbhet fortskred samhällets uppdelning i storkapitalister och egendomslösa proletärer, mellan vilka – i stället för de tidigare stabila medelstånden – nu en föränderlig massa av hantverkare och småhandlare förde en osäker tillvaro, och utgjorde den mest fluktuerade delen av befolkningen.
Ännu var det nya produktionssättet i den första begynnelsen av sin uppgångsperiod. Ännu var det det normala, regelrätta, det under rådande förhållanden enda möjliga produktionssättet.
Men redan då framkallade det skriande sociala missförhållanden; en hemlös befolkning trängdes samman i storstädernas sämsta bostäder – härkomstens, det patriarkaliska underordnandets, familjens alla nedärvda band upplöstes – arbetsdagen förlängdes, särskilt för kvinnor och barn, i upprörande skala – moraliskt förfall i oerhörd utsträckning bland den arbetande befolkning, som plötsligt kastats in i helt nya förhållanden, från land till stad, från åkerbruk till industri, från stabila till dagligen växlande, osäkra levnadsbetingelser.
Då uppträdde en tjugunioårig fabrikant som reformator, en man med en nästan barnsligt ren och storslagen karaktär och samtidigt en man vilken som få var i stånd att leda människor. Robert Owen hade tillägnat sig de materialistiska upplysningsmännens lära, att människans karaktär är en produkt av å ena sidan de medfödda anlagen och å andra sidan av de förhållanden som omger människan under livstiden och särskilt under ut- vecklingsperioden.
I den industriella revolutionen såg de flesta av hans ståndsbröder endast förvirring och kaos, som gav möjlighet att fiska i grumligt vatten och snabbt berika sig. Han såg i den möjligheten att tillämpa sin älsklingssats och därmed att bringa ordning i kaos.
Redan i Manchester hade han försökt sig på det, som ledare för mer än femhundra arbetare på en fabrik. Från 1800 till 1829 ledde han, som meddirektör, i samma anda det stora bomullsspinneriet i New Lanark i Skottland, endast med större handlingsfrihet och med en framgång, som förskaffade honom europeisk ryktbarhet.
En befolkning, som så småningom steg till 2 500 personer, och från början bestod av de mest blandade och till största delen starkt demoraliserade element, förvandlade han till en fullständig mönsterkoloni, där dryckenskap, polis, rättsskipning, processer, fattigvård, behov av välgörenhet var okända ting. Och det helt en- kelt därigenom att han gav människorna människovärdigare förhållanden och med särskilt stor omsorg lät uppfostra den uppväxande generationen. Det var han som kom på idén om småbarnsskolor och här införde han dem först. Från två års ålder gick barnen i skolan, där de fick så god underhållning, att det nästan var omöjligt att få hem dem igen. Under det att man arbetade 13-14 timmar om dagen hos hans konkurrenter, arbetade man i New Lanark endast 10½ timme. När en bomullskris framtvingade ett fyra månaders uppehåll i driften fick de sysslolösa arbetarna fortfarande full lön. Och därvid hade företaget mer än fördubblat sitt värde och ända till slutet gett ägarna en riklig vinst.
Trots allt detta var Owen inte nöjd. Den existens, som han förskaffat sina arbetare, var i hans ögon ännu långt ifrån människovärdig; ”Människorna var mina slavar.”
De förhållandevis gynnsamma omständigheter, i vilka han försatt dem, var ännu långt ifrån att tillåta en allsidig rationell utveckling av karaktären och förståndet, än mindre att fritt välja sin levnadsbana. ”Och ändå producerade den arbetande delen av dessa 2 500 människor lika mycket verk- lig rikedom för samhället, som knappt ett halvt århundrade tidigare en befolkning på 600 000 kunde frambringa. Jag frågade mig: vad blir det av differensen mellan den rikedom, som dessa 2 500 personer förbrukar, och den som de 600 000 skul- le ha varit tvungna att förbruka?”
Svaret var klart. Det hade gått åt till att ge företagets ägare 5 procent ränta på det placerade kapitalet och dessutom mer än 300 000 brittiska pund (6 000 000 tyska mark) i vinst. Och vad som gällde om New Lanark, gällde i ännu högre grad om alla Englands fabriker.
”Utan denna nya rikedom, som maskinerna skapat, hade man inte kunnat genomföra krigen för att störta Napoleon och upprätthålla de aristokratiska samhällsprinciperna. Och dock var denna nya makt en skapelse av den arbetande klassen”.
Den tillhörde därför också frukterna. De nya väldiga produktivkrafterna – som hittills endast tjänat till att berika enskilda individer och förslava massorna – erbjöd i Owens ögon grundvalen för en samhällelig omdaning och var avsedda att som allas gemensamma egendom arbeta endast för allas gemensamma bästa.
På ett sådant rent affärsmässigt sätt, som frukt så att säga av en köpmans kalkyler, uppstod den owenska kommunismen. Denna på det praktiska inriktade karaktär behöll den alltigenom. Så föreslog Owen 1823, att man skulle göra slut på eländet på Irland med tillhjälp av kommunistiska kolonier, och bifogade fullständiga beräkningar över anläggningskostnader, årliga utgifter och sannolika inkomster.
Sålunda har han i sin definitiva framtidsplan med sådan sakkunskap genomfört det tekniska utarbetandet av detaljerna, inberäknat plan, ritningar och utseende ur fågelperspektiv, att man, om man en gång erkänt den ow- enska metoden för samhällsreformen, inte ens från fackmannaståndpunkt kan invända mycket mot detal- jerna.
Steget ut till kommunismen utgjorde vändpunkten i Owens liv. Så länge han uppträtt enbart som filantrop hade han endast skördat rikedom, bifall, ära och ryktbarhet.
Owen var den populäraste mannen i Europa. Inte endast hans ståndsbröder utan också statsmän och furstar lyssnade gillande till honom. Men när han framträdde med sina kommunistiska teorier, vände sig bladet.
Det var tre stora hinder, som framför allt tycktes spärra vägen för honom till reformering av samhället: privategendomen, religionen och den bestående formen för äktenskapet. Han visste, vad som väntade honom, om han angrep dem: att bannlysas av den officiella världen, att förlora hela sin sociala ställning. Men han lät inte avhålla sig från att hänsynslöst gå till angrepp mot dem, och vad han förutsett inträffade.
Förvisad ur den officiella världen, ihjältigen av pressen, utarmad genom misslyckade kommunistiska experiment i Amerika, på vilka han offrade hela sin förmögenhet, vände han sig direkt till arbetarklassen och fortsatte att verka i dess mitt i ännu trettio år.
Alla samhälleliga rörelser, alla verkliga framsteg som i arbetarnas intresse kom till stånd i England är förknippade med namnet Owen. Så ge- nomdrev han 1819 efter fem års ansträngningar den första lagen om inskränkningen av kvinno- och barnar- betet i fabrikerna.
Så presiderade han på den första kongress, där fackföreningarna från hela England förenade sig till en enda stor fackföreningsorganisation. Så införde han som övergångsåtgärd på vägen till upprättandet av det fullständiga kommunistiska samhället: A ena sidan de kooperativa föreningarna (konsumtions- och produktionskooperativer), som sedan dess åtminstone lämnat det praktiska beviset för att såväl köpmannen som fabrikanten är personer som man mycket väl kan undvara. Å andra sidan införde han arbetarbasarerna, anstalter för utbyte av arbetsprodukter med tillhjälp av arbetspapperspengar, vars enhet arbetstimmen utgjorde, anstalter som med nödvändighet måste gå omkull, men som fullständigt föregrep den proudhonska bytesbanken, som uppträdde långt senare. Från denna skilde den sig emellertid därigenom att den inte uppträdde som universalbotemedel för allt samhällsont utan blott utgjorde första steget till en långt radi- kalare omgestaltning av samhället.
[Proudhon (1809-1865) var fransk utopist, som trodde att arbetarna skulle befrias genom en återgång till småskalig produktion baserad på ett system av självständiga producenter. I det syftet ville han skapa en ”folkbank” som skulle skyddda småproducenterna genom att arbete byttes mot arbete.]Utopisternas betraktelsesätt har länge behärskat 1800-talets socialistiska föreställningsvärld och behärskar den delvis ännu. Det hyllades ännu till för kort tid sedan av alla franska och engelska socialister, till den hör också den tidigare tyska kommunismen, Wilhelm Weitlings inberäknad. [Weitling var en kraftfull agitator för rättvisa och jämlikhet, men starkt influe- rad av Blanquis kuppmakeri.]
Socialismen är för dem alla ett uttryck för den absoluta sanningen, förnuftet och rättvisan och behöver en- dast upptäckas för att genom egen kraft erövra världen. Då den absoluta sanningen är oavhängig av tid, rum och mänsklighetens historiska utveckling, är det endast en tillfällighet, när och var den upptäcktes.
Den absoluta sanningen, förnuftet och rättvisan återigen är därvid olika hos var och en som bildar skola. Och då var och ens särskilda slag av absolut sanning, rättvisa och förnuft återigen är betingat av hans subjektiva till- stånd, hans levnadsbetingelser, hans mått av kunskaper och tankeskolning, är ingen annan lösning möjlig i denna konflikt mellan absoluta sanningar än att de får slipas av mot varandra.
Resultatet därav kunde inte bli något annat än ett slags eklektisk [blandning, förena olika idéer] genomsnitts- socialism, sådan den faktiskt tills i dag härskat i hjärnorna på de flesta socialistiska arbetare i Frankrike och England. En blandning av de olika sekt- ledarnas oförargliga kritiska uttalanden, ekonomiska lärosatser och föreställningar om framtidssamhället, som tillåter en oerhörd mängd schatteringar, en blandning som försiggår desto lättare, ju mer de enskilda beståndsdelarna fått konkretiseringens skarpa hörn avslipade i debattens ström som runda stenar i en bäck.
För att förvandla socialismen till en vetenskap måste den först ställas på verklighetens mark.
