”Jag ska döda er alla marxister”, ropade högerterroristen Anders Behring Breivik när han fredagen den 22 juli 2011 sköt ihjäl sina offer på det socialdemokratiska ungdomsförbundet AUF:s läger på ön Utøya. Vid varje dödsskjutning jublade han.
Den 22 juli 2011 dödade Breivik sammanlagt 77 människor. Åtta dödades av den kraftiga bilbomb som han sprängt utanför regeringsbyggnaderna i Oslo tidigare på dagen och 69 på Utøya. Han beskrev det själv som ”politiska avrättningar”.
I Åsne Seierstads bok En av oss – En berättelse om Norge (Albert Bonniers Förlag, 2013) skildras högerterroristen Breivik från uppväxten till domen i fjol. Vi får även följa några av massmördarens offer. Det är en skakande, upprörande skildring. Seierstads bok kanske inte ger så mycket nytt, men boken är ett välskrivet dokument över en av den moderna historiens mest avskyvärda händelser.
Det är svårt att hitta en mer diabolisk person än Breivik. Redan tidigt började han hata arbetarrörelsens jämlikhetssträvanden, och hatet mot socialismen, feminismen och invandrare grundlades tidigt. Som 18-åring (1997) gick Breivik med i det rasistiska högerpopulistiska Fremskrittspartiets ungdomsförbund FpU. Han delade Fremskrittspartiets islamofobi. Det fanns också ett annat skäl. Enligt Breivik kunde ingen bli rik i ett land som styrdes av socialdemokratiska Arbeiderpartiet och han ville bli en rik högerextremist.
Det var först när Breivik inte hamnade på valbar plats när Fremskrittspartiet spikade sin lista inför Oslos kommunval 2003 som han slutade vara aktiv i partiet, men han fortsatte att betala medlemsavgift.
När han slutade vara aktiv i Fremskrittspartiet började han knyta förbindelser med de många nyfascistiska, islamofobiska grupper och individer som förgiftar nätet.
Sittande framför datorn blev han mer och mer extrem och hatisk. Och på nätet började han utmärka sig som den som krävde ”deportering” av Norges och Europas muslimer.
Kring 2008-2009 började han öppet skriva om att det gällde att förbereda för krig och han läste allt han kom över om vapen, sprängmedel och hur han skulle utföra terrorhandlingar.
För att förbereda sig inför ”kriget” proppade han i sig anabola steroider samtidigt som han blåste upp sig själv genom att påstå sig vara kommendör i en organisation som han kallade den antikommunistiska motståndsrörelsen Knights Templar (tempelriddarna).
Den bomb, 950 kilo tung, som Breivik gjorde i ordning hade en fruktansvärd sprängkraft. Men att bilen inte kunde placerats in mot byggnaden, på grund av att den tänkta platsen var upptagen av två andra bilar, gjorde att sprängkraften dundrade utåt. Terrorbomben var dock tillräcklig för att sprida död och skapa den skräck och kaos som Breivik önskade. I det kaos som följde kunde Breivik, trots att han observerats och att ett vittne noterat numret på hans flyktbil, färdas ut från Oslo mot Utøya.
Polisens agerande visade prov på svårslagen inkompetens. Sannolikt var detta en följd av att man helt enkelt inte ville tro att gärningsmannen var en vit man iklädd en polisuniform. Det tog evigheter innan larmet gick ut och inte ens då lyckades man få med hela bilnumret. Brevik kunde passera polisbilar och ta sig till Utøya utan att bli stoppad. Genom att hävda att han var polis kunde han ta färjan över till Utøya för att under drygt en timme mörda alla han såg, allt medan polisen inte ens lyckades hitta en sjöduglig båt. När polisen till sist nådde Utøya hade Breivik beslutat sig för att avbryta sina bestialiska handlingar och överlämna sig.
Breivik ångrar ingenting, utan i förhören och domstolsförhandlingarna försvarar han sig med att de han mördade ”var marxistyngel och inbördeskriget har bara börjat”. Breivik dömdes till minst 21 år i fängelse efter att han förklarats som tillräknelig.
Seierstads bok sätter inte Breiviks handlande mot en bakgrund av stegrande motsättningar, växande rasism och etablissemangets försök att skylla sina egna misslyckanden på invandrare och flyktingar.
Bristen i hennes bok är att hon framställer honom som ensam. Men Breiviks rasism och mordiska antikommunism finns även bland andra islamofober och nyfascister. Det är också värt att påminna om att Breivik hyllades av Sverigedemokrater och när han stod inför rätta talade han i positiva ordalag om Fremskrittspartiet.
