
Drygt tre veckors intensivt bombardemang har förvandlat ett redan sargat Gaza till ett område i ruiner. Förödelsen kan liknas vid den som följer på en kraftig jordbävning, menade Röda Korset den gångna helgen.
Israels terrorkrig dödade minst 1 300 personer och skadade 5 300. Fler döda är begravda under ruinerna och många av de skadade, varav nästan 1 900 är barn, riskerar att dö av brist på vård och mediciner. Det krig som fördes mot Gazas invånare var en brutal maktdemonstration med syftet att sprida chock och fruktan bland befolkningen.
Redan på krigets första dag, den 27 december 2008, utsattes Gaza av ett förödande bombangrepp. Kanske så många som 250 personer dödades.
”Styrkan i den israeliska attacken chockade både palestinierna och omvärlden. Det blev den blodigaste dagen i Gaza sedan sexdagarskriget 1967”, skrev Göteborgs-Posten i en kommentar.
Israels angrepp fick fullt stöd av USA:s regering, som menade att Israel bara agerade i ”självförsvar”.
Efter flera dagar av intensivt bombregn inledde Israel markinvasionen. Gaza blev helt inringat av de israeliska styrkorna, som sakta avancerade mot städerna samtidigt som stridsvagnar och artillerield samt fortsatta luftangrepp la bostäder och offi- ciella byggnader i ruiner. Befolkningen var fångad, utan möjlighet att fly.
Tiotusentals byggnader totalförstördes och cirka 100 000 palestinier har blivit hemlösa. Det som fanns kvar av Gazas infrastruktur krossades. Israels terrorkrig inkluderade även vit fosfor, som innehåller en giftig kemikalie och som ger svåra bränn-skador, mot tättbefolkade områden.
En av de platser som utsattes mest för vit fosfor var FN:s hjälporgan Unwras byggnad i Gaza, som Israel besköt med tre granater preparerade med vit fosfor den 15 januari, vittnade Amnesty International i måndags.
Även med vapenvilan i kraft kommer Israel att vara beredd att utföra nya attacker mot Gaza, som var fallet under vapenvilan mellan juni och november 2008.
Israels överlägsna militärmakt gjorde kriget till ett ensidigt angrepp mot civila. Det den israeliska regimen kallar seger har fött nya konflikter. ”Att återuppbygga Gaza blir förmodligen det svåraste återuppbyggnadsprojektet någonsin i världen. Detta till följd av skadegörelsens omfattning, Israels och Egyptens ekonomiska blockad av Gaza och försöken att stänga ute Hamas”, menade Patrick Cockburn i brittiska Independent den 20 januari. Kostnaden för återuppbyggnaden är enorm. ”Bara de materiella skadorna uppskattas till över 16 miljarder svenska kronor” (Svenska Dagbladet den 20 januari).
Flera EU-regeringar har deklarerat att man är beredd att skjuta till pengar, men biståndet är starkt villko-rat. Ett av kraven är att en palestinsk samlingsregering ska bildas, vilket skulle betyda att Hamas ger upp Gaza. Om en sådan regering mot förmodan skulle bildas skulle den från första stund vara i kris och snart rasa ihop som andra samlingsregeringar som har bildats från ovan och under press utifrån.
Både EU och FN har uttalat att återuppbyggnad förutsätter att Hamas underordnar sig Abbas och den Palestinska myndigheten. I måndags menade EU:s utrikeskommissionär Be- nita Ferrero-Waldner ”att den Europeiska Unionen var tveksam att bidra till Gazas återuppbyggnad så länge som Hamas styr Gaza. Enligt henne krävdes en samarbetspartner och försoningsprocess [bland palestinierna] för en återuppbyggnad av Gaza”, skrev Guardian den 19 januari. Samma dag sa den franske presidenten Nicolas Sarkozy att EU var villig att diskutera ett slut på sanktionerna under förutsättning att en palestinsk samlingsregering bildades.
Kriget är över, men Israel och imperialismen försöker såstadkomma vad man inte lyckades uppnå genom krig; en regimförändring.
Det var först efter upprepade massakrer som ledarna i Väst krävde vapenvila och började uttrycka kritik mot vad man kallade Israels oproportionerliga svar.
Israels regering inledde sitt mili-tära krig mot Gaza eftersom den poli-tiska, diplomatiska soch ekonomiska krigföringen inte uppnått de mål som landets härskande klass med stöd av imperialismen föresatt sig – att isolera och försvaga Hamas i Gaza.
Kriget blev ett blodigt redskap för att kollektivt straffa palestinierna för att de röstade på Hamas i valet 2006 och inte stödde Fatah och den korrupta Palestinska myndigheten (PA). Israels styrkedemonstration uppnådde inte de mål som den härskande klassen satt upp. Hamas har inte krossats. Hamas anger de egna förlusterna till 48 och kan fortfarande avlossa qassamraketer mot civila i södra Israel.
Så länge det inte finns ett politiskt alternativ i form av självständiga arbetarorganisationer och en kamprörelse med socialistiska mål kan Ha- mas behålla stöd och inflytande. Kriget har dessutom ökat stödet till Hamas på Västbanken och ytterligare försvagat president Abbas och den Palestinska myndighetens ställning.
Inte heller ser det ut som om kriget har gett de opinionsvinster som den styrande regeringskoalitionen i Israel – mellan Kadima och socialdemokratiska arbetarpartiet – hoppades på inför valet i februari. I de senaste opinionsundersökningarna leder fortfarande högerpartiet Likud. Efter vapenvilan sa Likuds ledare Benjamin Netan- yahu att ”kriget varit en framgång men ännu är inte jobbet avslutat i spetsen”. Det var inte ens ett förtäckt hot om nya militära insatser.
Vapenvilan är bräcklig och markerar tyvärr inte inledningen till fred. Kriget har på nytt visat att det inte finns någon lösning på kapitalistisk grund som kan garantera palestinierna rätt till en egen stat och samtidigt skapa möjligheter för vanliga människor i Israel att leva ett liv i säkerhet.
Den israeliska regimen bryr sig inte om de människor som skadas av qassamraketer, utan använder dessa attacker som en ursäkt för sin terror mot palestinierna och för högerpolitik i Israel.
Hamas politik och metoder kan inte ta befrielsekampen framåt, qassamraketer försvagar inte den israeliska staten.
För att den israeliska staten ska försvagas och splittras krävs att den utmanas av en socialistisk arbetarrörelse på hemmaplan och en palestinsk massrörelse som kan appellera till israeliska arbetare och fattiga.
Israel hade flera skäl till varför man utlyste eldupphör.
Ett var tidsfaktorn, man ville avsluta kriget innan Obama tog över och skulle tvingas att ge besked om sin Mellanösternpolitik.
Ett annat skäl var att kriget väckt en enorm ilska runt om i världen och fortsatt krig och markoffensiv riskera-de att vända opinionen även i Israel.
Ett tredje var att en uppgörelse hade slutits mellan Israel, Egypten och USA om förstärkt kontroll av gränsen mellan Gaza och Egypten och nya insatser samt verkyg för att stänga de drygt 300 tunnlar som varit den enda förbindelselänken utåt.
Ett fjärde var att det blev allt mer uppenbart att kriget inte skulle krossa Hamas eller bidra till att stärka president Abbas styre.
Tvärtom, på Västbanken finns en enorm frustration över de hinder som den Palestinska myndighetens repression reste mot stora antikrigsdemonstrationer.
Även inom Fatah har kritik riktats mot Abbas undfallenhet under kriget.
EU, USA och de reaktionära regimerna i Mellanöstern, som inte lyft ett finger för att häva blockaden och som inte ens kunde samlas till ett gemensamt fördömande av kriget, säger sig nu vara beredda att bidra till Gazas återuppbyggnad. Redan år 1993, när Osloavtalet trädde i kraft, utlovades miljardstöd till de av Israel ockuperade palestinska områdena.
Det begränsade bistånd som skickades blev emellertid smörjmedel för korruption, maktmissbruk och en repression i from av en gigantisk säkerhetstjänst. Den sistnämnda har fått ytterligare resurser och utbildning de senaste åren för att hindra Hamas från att få ytterligare fotfäste på Västbanken.
De palestinska områdena har efter 1993 ständigt blivit fattigare, samtidigt som Israels ockupationspolitik har sskärpts med hjälp av bosättningar, apartheidmur och blockad.
Klass- och nationellt förtryck har tillsammans med armodet ständigt gett upphov till våldsamma konflikter och krig, vilket har gjort en två- statslösning på kapitalistisk grund allt mer utopisk. Men även andra kapitali- stiska ”lösningar” är minst lika utopiska.
Vad som krävs för att vända utvecklingen och skapa en ”försoningsprocess” mellan arbetare och fattiga i Israel och Palestina är att massorna organiserar sig i självständiga organisationer.
Självständiga, demokratiska organisationer som tar kamp för socialism är en förutsättning för en varaktig lösning: Ett demokratiskt socialistiskt Palestina sida vid sida med ett lika demokratiskt socialistiskt Israel med gränser som är öppna och som dragits efter gemensamma överläggningsar och enighet av massorna samt med Jerusalem som öppen gemensam huvudstad.
Per Olsson