Gemensamt EU-försvar ökar risken för krig

2008-11-12 17:18:45




Den svenska försvarsmakten har under de tio senaste åren helt utan demokratisk debatt förvandlats till en aktiv stöttepelare för både Natos nya roll utanför Europa och EU:s militarisering. Med Lissabonfördraget blir Sverige även konstitutionellt en del av EU:s utveckling av ”ett gemensamt försvar”, vilket innebär att alliansfriheten upphävs. Tröskeln sänks ytterligare för svenskt deltagande i imperia­listiska krig utanför Europas gränser.

Sveriges ”neutralitetspolitik” var re- dan under det kalla kriget till stor del en myt. Sedan Sverige 1994 både sa ja till medlemskap i EU och gick med i ett öppet partnerskap med Nato gäller den inte heller på papperet.
”När jag träffar gymnasieelever, händer det att de frågar om framtiden för Sveriges neutralitetspolitik. Den avskaffades när de var två-tre år. De har gått nästan tolv år i skolan och tror fortfarande att vi är ett neutralt land”, beklagade sig försvarsminister Sten Tolgfors (m) i sitt tal i Almedalen i somras.
Det svenska försvaret har sedan Sovjetunionens kollaps genomgått en dramatisk förvandling från ett värnpliktsbaserat invasionsförsvar till ett insatsförsvar under Nato- och nu äv­en EU-flagg, där värnplikten läggs på is.

Sten Tolgfors skryter över att Natos generalsekreterare Jaap de Hoop Scheffer hyllar Sverige som Natos viktigaste partnerland. ”Anledningen är bland annat vårt ambitiösa och kvalitativa deltagande i internationella insatser, bland annat de Nato-ledda internationella insatserna i Ko- sovo och Afghanistan.” En målsättning är också som Tolgfors säger ”full interoperabilitet med Natostandard i materielförsörjning och utbildning. Varje skillnad är ett hinder för internationell samverkan…”.
Under EU-flagg har Sverige också tillsammans med 20 andra länder en militär styrka i Tchad. Men detta är bara början. En av de största förändringarna med Lissabonfördraget görs på det militära området.
EU:s militarisering påbörjades re­dan med Maastrichtfördraget 1992, då målet om att bygga upp en gemen­sam utrikes- och säkerhetspolitik antogs. Detta har logiskt följts av beslut om gemensamma militära styrkor för insatser utanför Europa.
Lissabonfördraget innebär att EU:s militarisering blir grundlagsfäst och dras ännu längre. I artikel 42.2 slås det fast att EU:s säkerhetspolitik ”skall omfatta den gradvisa utformningen av unionens gemensamma försvarspolitik. Den kommer att leda till ett gemensamt försvar, när Europeiska rådet med enhällighet har beslutat detta”.
Målet för den gradvisa processen är en stående EU-armé. Som Svenska Freds- och Skiljedomsföreningen konstaterar i sitt remissvar innebär förslaget också att EU:s kollektiva försvarsallians blir ”mer långtgående än det ömsesidiga försvarsåtagande som finns inom Nato”. Förpliktelsen blir att bistå med alla till buds stående medel, inklusive militära, om något medlemsland skulle angripas militärt eller utsättas för terroristattacker.

Enligt paragraf 27 i Lissabonfördraget ”skall medlemsstaterna aktivt och utan reservationer stödja unionens utrikes- och säkerhetspolitik i en anda av lojalitet och ömsesidig solida­ritet och skall foga sig i unionens agerande i området”.
Vad som är ”terrorism” är samtidigt så luddigt formulerat att den första organisation som dömts utifrån en lag som anpassats till EU:s definition var Greenpeace Norden, efter en fredlig protestaktion mot genmanipu­lerad mat i Danmark (källa: miljöpartiet).
Lissabonfördragets skrivning om att den ömsesidiga ”solidariteten” mellan EU-staterna inte ska påverka ”den särskilda karaktären hos vissa medlemsstaters säkerhets- och försvarspolitik” är ett lika tunt som o-klart fikonlöv för de tidigare allians- fria stater, med anledning av att alla ännu inte är med i Nato. Inget tyder hur som helst på att Sveriges politiska etablissemang skulle bli först med att ”fega ur”.

Hur många känner till att högeralliansen och socialdemokraterna den 20 november är beredda att en gång för alla säga farväl till svensk allians­frihet och fatta principbeslutet om en framtida gemensam försvarsmakt för EU?
Som om inte detta vore nog slår Lissabonfördraget även fast att ”medlemsstaterna förbinder sig att gradvis förbättra sin militära kapacitet”. Det är, som Gösta Torstensson i Nej till EU skriver, sannolikt helt unikt att man skriver in krav på militär upprustning i en grundlag. För att försäk­ra sig om att detta inte blir tomma ord ska en ”europeisk byrå” för försvarsmateriel, forskning och militära resurser byggas upp med uppgift att ”identifiera de operativa behoven” – där EU:s försvarsministrar bildar styrelsen. Lissabonfördraget utvidgar möjligheten för EU att agera militärt runt om i världen på ett liknande sätt som USA och Nato plogat för.
Beslut fattades redan på ett toppmöte i Helsingfors 1999 om att till 2003 bygga upp en europeisk snabbinsatsstyrka på 60 000 man som skulle kunna sändas på årslånga missioner till ett krisområde, något man dock ännu inte klarat av.
Mer effektivt har det ”permanent strukturerade samarbete” varit kring uppbygget av stående stridsgrupper som ska kunna rycka ut med tio dagars varsel. Detta initiativ till ett fördjupat militärt samarbete mellan vissa länder, som först togs 2004, befästs nu med Lissabonfördraget. Och Sverige leder redan från början av 2008 en nordisk stridsgrupp (Nordic Battle Group), där 2 300 svenska soldater står stridsberedda för kortvariga operationer tillsammans med soldater från Finland, Norge och Estland. Det ekonomiska priset för rollen som ”bäst i klassen” är högt – hittills 1,3 miljarder kronor.

Sedan USA slagit näsan blodig i Irak och försvagats ytterligare av en stor finansiell hjärtinfarkt blir USA-imperialismen mer beroende av sina allierade i Europa. Allt tyder också på att EU med Barack Obama som ny president i Washington står berett att fördjupa samarbetet med en mer ”multilateralt” inriktad USA-imperialism. Att den franska regeringen nu också aviserat sin beredskap att gå med som fullvärdig medlem i Nato lär också dämpa USA:s uttalade motvilja mot ett EU-försvar.
”Det tog flera timmar av samtal innan amerikanerna insåg att Frankri­ke inte vill sätta upp en rivaliserande operation och att ett europeiskt försvar faktiskt kan stärka den transatlantiska alliansens kapacitet som hel- het”, förklarade Frankrikes försvarsminister Herve Morin häromdagen.
Och Sveriges regering, som stolt har låtit Sveriges ÖB Håkan Syrén ta jobbet som ny ordförande i EU:s militära kommitté (i realiteten som ny EU-ÖB), lär höra till dem som först räcker upp handen när Obama ber Europa om hjälp med ökade militära insatser i Afghanistan. Men nya insatsstyrkor i imperialismens tjänst kommer inte att leda till en fredligare värld och är ett viktigt skäl till att avvisa Lissabonfördraget.

Arne Johansson

Vill du hjälpa till? Offensiv och Rättvisepartiet Socialisterna behöver ditt stöd!

Coronaviruskrisen har slagit till hårt med både en hälsokris och ekonomisk kris. Hundratusentals kastas ut i arbetslöshet och osäkerhet, samtidigt som högerpolitiken har lämnat vården, äldreomsorgen och hela samhället extremt sårbart för en pandemi.

Nu mer än någonsin behövs en röst som försvarar arbetares rättigheter, kräver upprustning av välfärden och tryggare jobb istället för försämrad anställningstrygghet, fortsatta nedskärningar och marknadshyra. Som ger ett socialistiskt alternativ till kapitalismens orättvisor, klimatkris, krig och flyktingkatastrofer.

Stöd vårt arbete: Swisha valfritt belopp till 123 311 40 48. Om du vill engagera dig mer finns mer info här!