Gör Metoo till kamp för verklig förändring

2018-02-14 13:41:56

foto: philippe leroyer / Flickr CC
Ta kamp mot sexism och kvinnoförtryck.

De flesta som vill beskriva Metoo-upproret använder ord som ”vulkan”, ”tsunami”, ”arabiska våren” och ”revolution”. Det stämmer på många sätt. Hashtaggen spred sig på några timmar över västvärlden efter att skådespelaren Alyssa Milano lagt upp #metoo i samband med ett dussintals kvinnors anklagelser mot Hollywoodproducenten Harvey Weinstein.

Miljontals har använt hash­taggen och hundratusentals, kanske miljontals, har även skrivit om sina egna erfarenheter av sexuellt våld, övergrepp och trakasserier. Det är inte bara en snabb breddning – det är en fördjupning. Att gå väldigt, väldigt djupt, både bakåt i historien, då många av övergreppen skedde i barndomen, och också in i det innersta. Många av vittnesmålen börjar med orden ”det här har jag aldrig berättat för någon förut”. Metoo har skapat mod och styrka till att gå till botten och riva upp det gamla. På det sättet stämmer beskrivningen av en revolution.
I Sverige organiserade sig Metoo-upproret först via de branschvisa uppropen där #tystnadtagning bland skådespelarna var först. Vid årskiftet var det över trettio upprop med över 60 000 undertecknare. Därtill Facebookgruppen #Allavi med 57 000 medlemmar.
Sedan har det tillkommit några, bland annat #inteminskuld #påvåravillkor från finans- och försäkringsbranschen. 300 kvinnor har undertecknat ett upprop baserat på vittnesmål i en Facebookgrupp med 2 000 medlemmar.
Det var extra hårda tyglar kring kvinnorna i finansbranchen och finansmarknadsminister Per Bo­lund uppmanade till och med till ett Metoo-upprop. Då fick han mothugg i en öppen debatt med Annika Winsth, chefsekonom på Nordea, som menade att hon aldrig hade varit med om eller hört talas om sexuella trakasserier: ”Jag har blivit chockad och mycket illa berörd av vad som har pågått i andra branscher” (Dagens Industri). Men det var hon som hade blundat för trakasserierna.
Som socialist har jag inte överdriven tilltro till samhällets elit. Ändå är det chockerande hur svinigt det har gått till i kultureliten. När de svartklädda stjärnorna står på guldbaggegalan blir det tydligt att framgång, berömmelse och pengar inte är ett skydd.
Sett till historien är det inte förvånande då själva borgarklassens formering på 1800-talet var förbunden med utkristalliseringen av kärnfamiljen och ett strängt ideal för borgarkvinnan i hemmets förtingligade sfär kringbyggt med höga skyddsvallar mot mannens affärsverksamhet. En kvarleva skildrades nyligen i Financial Times (FT) när företags- och den politiska eliten höll en prestigefylld välgörenhetsgala, men för ”men only”. 360 kostymklädda män samlades. Det fanns dock 130 kvinnor där. De var inhyrda ”värdinnor” med instruktion att gå lättklädda. FT låter två reportrar wallraffa och icke överraskande blir det en kväll fylld med sexuella trakasserier.
Metoo har uppenbarligen kraft att skaka makten. Trots att politiska bedömare klassar Metoo som den viktigaste politiska händelsen 2017 och trots att partierna vanligtvis principlöst vänder kappan efter vinden är det ingen slump att det politiska etablissemanget i Sverige nu har gjort gemensam sak i att vrida samhällsdebatten från prat om sexuella trakasserier, kollektiv kvinnokamp och ifrågasättande av maktstrukturer till ”problemen med invandring”, satsning på militär och batongpolitik.

Metoo har väckt en potential till att skaka om systemet och uppenbarligen är vissa maktmän, som riksdagsmän, kommunborgarråd, kulturgenier och så vidare, redan borta. Ska det regeringsbärande partiet Socialdemokraterna bara komma undan med anklagelserna mot riksdagens talman Urban Ahlin som rent formellt innehar det högsta ämbetet någon kan väljas till i Sverige? I USA har Metoo fällt flera senatorer, i Storbritannien försvarsministern Michael Fallon, i Norge Arbeidarpartiets vice ordförande Trond Giske och så vidare.
Det gäller inte bara höjdarna. Metoo omfattar vanliga löntagare och arbetarklassen. Att uppropen varit just branschvisa har betydelse. Det är otroligt viktigt att gå vidare med krav mot den ökade utsugningen av arbetare, stressen på jobbet, privatiseringar, upphandlingar, underentreprenörer, vinsthets och de osäkra anställningarna som grundläggande orsaker till att trakasserier har ökat.

För tio år sedan rapporterade Arbetsmiljöverket att 17 procent av kvinnliga vårdbiträden och undersköterskor hade utsatts för trakasserier av andra än kollegor, alltså patienter eller anhöriga. Idag är siffran 27 procent. Redan när Metoo bröt ut var frågan varför facket inte hade gjort sitt jobb och drivit de här frågorna tidigare. Det har funnits föregångare som Byggnads och Byggindustriernas gemensamma kampanj ”stoppa machokulturen”. Men Kommunalarbetaren skriver att ”facket utbildar inte om sextrakasserier”. Varken i grundkurser för fackliga ombud eller i andra utbildningar tas det upp om hur facken bör agera mot sexuella trakasserier. Detta har däremot efterfrågats efter att Metoo bröt ut.
Diskrimineringslagen ålägger arbetsgivare att utreda så fort den får kännedom om att trakasserier kan ha förekommit. Om trakasserierna bevisas måste arbetsgivaren åtgärda i syfte att trakasserierna upphör samt ha ett ansvar för uppföljningen. Men kryphålen är många. Arbetsgivaransvaret gäller inte om trakasserier kommer från en patient, anhörig eller leverantör. Som vanligt blir det oftast ord mot ord i enskilda situationer, istället för att se ett sammanvävt mönster.

Lena Svenaeus, fil dr i rättssociologi och tidigare diskrimineringsombudsman, DO, är väldigt kritisk mot dagens DO Agneta Broberg (DN debatt 8 februari). Broberg har inte en enda gång på sju år ansökt om vitesföreläggande mot arbetsgivare eller utbildningsanordnare. DO bedriver inget tillsynsarbete. ”Var finns riksdagsbeslutet att DO skulle ombildas till ett informationscentrum”, skriver Svenaues retoriskt. I detta läge förespråkar hon att Sverige följer kanadensisk modell där åtgärder mot sexuella trakasserier är inskrivna i kollektivavtalen. För exempelvis postanställda får en utredning inte påbörjas senare än tre dagar efter anmälan till arbetsgivaren. LO svarar att de försökt få in det i kollektivavtalen men att arbetsgivarna varit emot.
Det är riktigt att peka på fackets roll. Arbetsgivaren ska självklart ställas till svars, men den har ju ansvar för hela klimatet på arbetsplatsen och kommer att ha svårigheter att inta kritisk granskning av sig själv. Ett kämpande demokratiskt fack, som självt har nolltolerans mot machokultur, är en förutsättning för att missförhållanden ifrågasätts.
Metoo har också lyft även de mest utsattas röster genom bland annat uppropen #utanskyddsnät och #intedinhora.
På demonstrationerna mot våldtäktsdomen angående Fittja­målet har Birgitta Johansson från #utanskyddsnät talat. Linda med erfarenheter från prostitution har skrivit en krönika i ETC mot de facto-nedläggningen av Mika-mottagningen. Daniella medverkar i Uppdrag Gransknings reportage om Sugardaddys och sätter ord på prostitutionen som ”betald våldtäkt” både i programmet, i direktsändning och i debattartiklar.

Det som Metoo gör nu är att ge en kollektiv styrka. Skammen hör inte hemma hos oss. Det är inte vårt fel. Motståndet nu ger kraft och skapar ringar på vattnet. Författaren Annelie Jordal berättar om en gång när hon på krogen högt och tydligt sa ifrån mot sexuella trakasserier och fick mannen att skämmas. Efteråt kom en strålande servitris fram och sa ”Du anar inte vad jag har varit med om under alla år – ikväll har du gratis öl”.
Majoriteten av både kvinnor och män anser att Metoo behövs. 45 procent av männen och 30 procent av kvinnorna anser att uppropen är överdrivna. Det kan tyckas som höga siffror, men det viktiga är att en majoritet står bakom. När jag själv var ute på en gymnasieskola nyligen med namnlistor för Socialistisk feminism märktes stor skillnad mot för 15-18 år sedan.
Kring millenniumskiftet var vi aktiva i Vägra Kallas Hora-rörelsen mot sexuella trakasserier. Det var inte ovanligt med öppna trakasserier rakt framför ögonen på en när vi var ute på skolorna för att informera mot trakasserier. Inget sådant den här gången, tvärtom! Ett tiotal killar blev glada över att se orden socialistisk feminism. Saker och ting kan förändras. Trakasserier har ökat i stressen på arbetsplatser, men acceptansen för dem har troligtvis minskat, speciellt nu med Metoo.

Dessvärre finns det också exempel på hur samhällen kastas bakåt med direkt ökning av kvinnoförtrycket – att Trump är president i USA, Putin som legaliserat hustrumisshandel, Polen och Brasilien som vill totalförbjuda abort, med mera.
Backlash handlar inte bara om politiska doktriner som slår mot kvinnor. Med jämna mellanrum kraschar det ekonomiska systemet samman. Krisen 2007-2008 betalades i Europa genomgående med välfärdsnedskärningar, vilket ledde till en direkt minskning av jämställdheten i många länder. Därför behövs socialistisk feminism som tar sikte på ett annat sorts samhälle, ett socialistiskt, där ekonomin ägs och byggs gemensamt i syfte att nå största möjliga välfärd.
Metoo står och väger. Ska upproret bedarra eller kommer det att ske en organisering kring skarpa krav?
Det kommer att komma en backlash mot Metoo. Nu i mitten av februari vågar sig Bo Roth­stein ut på DN debatt för att försöka hävda vad han i årtionden har hävdat – att sexuella trakasserier inte är en samhällsstruktur, utan bara drabbar ett fåtal. Efter allt prat om forskningsresultat klämmer han fram en fakta: att två procent av de anställda kvinnorna och en procent av männen på Göteborgs universitet upplevt sexuella trakasserier på jobbet under ett år. Han gissar att det med årens gång blir ungefär 15 procent som någon gång upplevt det. Men detta motbevisar inte det som Metoo pekar på: att i stort sett alla kvinnor upplever sexuella trakasserier i sitt liv.

Denna Rothstein är en föraning om vad som väntar. S och M tävlar med varandra om att redan nu i början av valåret låta som SD, ett antifeministiskt parti. Metoo-upproret måste svara upp mot detta och hålla uppe trycket underifrån. Alla #uppropen borde mobilisera till demonstrationerna den 8 mars, internationella kvinnodagen, för att den ska bli en av de största någonsin för att därifrån ta nästa steg i form av utökad mobilisering och krav på verklig förändring.
Lyft krav på materiell omfördelning av samhällets resurser (höj kvinnors löner, säkrare anställningar, ökad personaltäthet, bort med ensamarbete med mera) så att kvinnors ställning ekonomiskt och socialt förstärks – det är det grundläggande sättet att komma åt orsaken till trakasserier och övergrepp. Formera öppna grupper för demokratisk organisering för att ta rörelsen framåt och ställa alla politiker till svars i valrörelsen. ■

Hur fungerar sexuella trakasserier?

Reducerar till kropp

En kvinna står och pratar med en man. Han håller inte med henne i diskussionen. Plötsligt får hon en hand uppkörd mellan benen. ”Det var inte ett utslag av kåthet eller åtrå som fick honom att trycka till mellan mina ben. När inga ord han sa gjorde intryck tog han till det äldsta och fulaste knepet som finns, att attackera mitt kön. Det värsta var att han fick tyst på mig” (me too – så går vi vidare, Pascalidou).

Horstämpling

Det är en uråldrig härskarteknik som används mot framgångsrika kvinnor, kvinnor som inte lyder och som inte låter sig kuvas. ”Första dagen på den arbetsplats som jag så länge drömt om. Min arbetsledare står och pratar med en grupp kollegor. Han vänder sig om och får syn på mig för första gången och säger ’och vem har du legat med för att ta dig hit?’”

Normaliseringsprocess

Jättemånga av vittnesmålen beskriver hur de inte har kommit ihåg trakasserier eller övergrepp för att det är så vanligt. ”Det som hände var så vardagligt att det inte var värt att minnas”. Det är på det här sättet som trakasserier är sammanlänkade med allt grövre övergrepp i en gråskala som slutar med våldtäkt. Därför går det aldrig att säga att ett trakasseri inte var något att göra så stor grej av. ”Jag dog ju inte, kommer jag ihåg att jag tänkte, och då hade det ju nästan inte hänt, det som hände, i alla fall inte för någon annan än för mig”.

Makt

”Hela tiden varvade han beskrivningarna om hur han ville ha sex med mig med att han skulle hjälpa mig att få ett jobb”.

Ägande Allt ifrån våldtäkt till tafsande är ett tydligt uttryck av att förövaren, oftast mannen, anser sig ha rätten till en annan persons kropp, oftast kvinnans. I sitt huvud omvandlar de det till att kvinnan vill, som ett sätt att ge sig själv godkänt. Därför tror förövarna till och med att barn lockar dem till övergrepp. Ett annat sätt är att betala för sig, ”för pengar kan man köpa allt”. I Sugardaddy har journalisten problem med att få kulturprofilen att skämmas då han helt enkelt inte kan förstå vad som är felet med att han köper sig till umgänge även sexuellt med en tjej som är hälften så gammal, ekonomiskt utsatt och så vidare.

Kontroll

Både makt och ägandebegreppen omfattar också kontroll. Kvinnojourerna har för länge sedan bevisat att mäns våld mot kvinnor inte handlar om besinningslöst våld, utan att det är uträknat, kontrollerat, beräknande.

Skam

I könsmaktsordningen ingår att skulden för mäns övergrepp på kvinnor läggs över på kvinnorna. ”Varför stampade jag inte till när jag hörde kommentarer om min kropp? Förmodligen för att jag i likhet med många andra varit intrasslad i skammens tystnad”.

Struktur

Sexuellt våld – fysiskt såväl som psykiskt hot om våld likaväl som rädslan för det är en betydande mekanism i könsmaktsordningen – håller kvinnor som grupp nere i underordning. 70 procent av kvinnor med psykisk ohälsa har utsatts för våld och sexövergrepp, enligt Riksförbundet för Social och Mental hälsa, RSMH. För alla kvinnor kommer ohälsa när det gäller den sexuella aspekten inte bara ur övergrepp, utan kan också handla om avsaknad av sex. När din sexpartner bara är intresserad av sin egen njutning vid sexakten normaliseras återigen praktiken att kvinnans kropp är till för mannen och du känner dig som ett tomt skal.


Vill du hjälpa till? Offensiv och Socialistiskt Alternativ behöver ditt stöd!

 

Med reaktionär blåbrun högerregering och otaliga kapitalistiska kriser behövs mer än någonsin en röst som försvarar arbetares rättigheter, bekämpar rasism och sexism, kräver upprustning av välfärden och tryggare jobb istället för försämrad anställningstrygghet, fortsatta nedskärningar och marknadshyra. Som ger ett socialistiskt alternativ till kapitalismens orättvisor, klimatkris, krig och flyktingkatastrofer.

Stöd vårt arbete: Swisha valfritt belopp till 123 311 40 48. Om du vill engagera dig mer finns mer info här!