Redan när den privata entreprenören Ulfab (uppköpt av Falck 2008) tog över ambulansvården i Storgöteborg i oktober 2007 varnade Rättvisepartiet Socialisterna för att det är personalen och brukar-na som kommer få betala priset för ”effektiviseringarna”.– Vi spelar med göteborgarnas liv, säger ambulanspersonal i en artikel i Göteborgs-Posten, där en granskning av 37 avvikelserapporter presenteras (den 29 september).
Samtliga rapporter är från 2009 och i tre fall har avvikelserna lett till att patienten avlidit.
På tio år har antalet ambulanser i Storgöteborg minskat från 22 stycken till 18 stycken. Detta trots att antalet uppdrag har ökat med 13 procent, till 60 000, under de senaste sju åren.
Nu har personalen börjat få nog. Stefan Andersson och Lars Ivarsson är fackliga företrädare för Vårdförbundet och Kommunal och de ställer gemensamt ett krav på fyra dygnet runt-ambulanser till.
– Vi är för få bilar och ambulanserna rullar många gånger med patienter som inte borde åka med, säger Stefan Andersson.
Nedskärningarna på vården i stort påverkar ambulanspersonalens arbete. En av avvikelserapporterna beskriver hur ambulanspersonal fick lämna sin bil för att duscha en 93-åring som ramlat i hemmet, och fått bli liggande i sin egen avföring. Ingen personal fanns tillgänglig på sjukhusavdelningen när ambulansen lämnade patienten för inskrivning.
Mot den verklighet som personalen beskriver uppfattar ambulanschefen Mats Kihlgren att trycket på per- sonalen förvisso är hårt, men inte tillräckligt hårt för att utgöra ett problem.
SOS Alarm, som tar emot nödsamtal och ansvarar för att dirigera ambulanser till patienter som behöver hjälp, ser däremot arbetsbelastningen som ett problem för ambulansverksamheten. Ann Linder, som är operatör på SOS Alarm, säger att ambu- lanspersonalen ”jobbar som svin”, att ”trycket är omänskligt”.
Ett av de tre dödsfall som ägt rum gällde en 55-årig kvinna som fick hjärtstopp. Enligt personalens avvikelserapport dröjde det 21 minuter från det att hennes man larmade SOS till att ambulans kom till platsen.
SOS förklarar detta med att arbetsbelastningen var hög vid tillfället, och att man glömt larma räddningstjänsten, som befann sig fem minuter ifrån kvinnans hem.
Per Örninge, som är ambulansöverläkare på SU ser inte att ambulansbristen är en del av förklaringen, utan bollar istället över ansvaret på SOS Alarm och hänvisar i en intervju i GP den 3 oktober till avtalet mellan SOS och räddningstjänsten.
Leif Svensson, hjärtläkare vid Södersjukhuset i Stockholm, säger dock att fördröjningen inte är acceptabel:
– Vems är ansvaret för att det tar mer än 20 minuter? Det är en fråga som sjukvården måste ställa sig och det går inte att krypa ifrån det ansvaret. Varje minut som går efter ett hjärtstopp ökar dödligheten med 10 procent och en så lång fördröjning är inte acceptabel, oavsett orsak.
Situationer som dessa är en direkt följd av de privatiseringar som ägt rum, då man till förmån för kortsiktigt vinstintresse och lönsamhet kompromissar med personaltäthet och arbetsförhållanden. Privata företag hetsas mot varandra i ett race mot botten, där de ska bjuda under varandra i upphandlingar för att få ta hand om vård och omsorg.
De som oundvikligen drabbas av detta är personalen som blir kvar, och i slutändan de som behöver den offentliga vården och inte har råd med en privat sjukförsäkring som garanterar en gräddfil förbi vårdköer och överbelastad vårdpersonal.
Stefan Berg
