Allting stod totalt stilla och massiva demonstrationer genomfördes i Greklands alla större städer när de grekiska fackförbunden kallade till generalstrejk den 12 december.En ändlös ström av arbetare, unga och pensionärer gick ut på gatorna i Grekland. I Aten nådde antalet demonstranter ”åtminstone 100 000”, också enligt ledande borgerliga media. Bara polisen led av kortsynthet; de kunde bara se 15 000 personer.
I Salonika (Thessaloniki) demonstrerade minst 20 000 och i alla större städer pågick förutom demonstrationerna också stora strejker.
Skolor, universitet, sjukhus, telefon- och TV-bolag, elbolag, flygbolag, banker, hamnar, byggen, gruvor, textilfabriker – allt lamslogs av strejkerna. Det enda som rörde sig var tågen och tunnelbanan, som transporterade arbetare och unga till demonstrationerna, för att sedan sluta gå de också.
En ny vändning
Det fanns heller inte några bilköer in till Aten – väldigt få, om ens några, var intresserade av att ta sig till arbetet. Och om det fanns en liten skara som ville påpeka att deras ”rätt att arbeta” hade kränkts, fanns det inget sätt för dem att göra sig hörda, eftersom strejken i alla typer av massmedia var solid.Det här var de största arbetarstrejkerna och demonstrationerna sedan 2001, när PASOK-regeringen (socialdemokraterna) försökte attackera pensioner och sjukförsäkringar. Då var de tvungna att backa och kompromissa.
Den här demonstrationen började som en rutinmässig uppmaning från fackledningen att protestera mot högerregeringen Ny demokratis (ND) budget. Som vanligt var protesten bara avsedd att lätta på trycket bland de uppretade arbetarna.
Den här gången dock tog demonstrationsplanerna en helt annan vändning, eftersom det i samma veva blev klart att regeringen planerade en ny attack på pensionerna.
Regeringen vill höja pensionsåldern till 65 år och sänka pensionerna med upp till en tredjedel. Som det är nu, kan den som har arbetat i 35 år och betalat sin månatliga socialförsäkringsavgift gå i pension vid 58 års ålder.
Sämre pensioner
Samtidigt kommer regeringen nu att ”tillåta” arbetare att fortsätta ”frivilligt” fram till 68 år. Hela idén med ”frivilligt” arbete är emellertid en bluff; genom att sänka pensionerna kommer regeringen de facto att tvinga arbetarna att arbeta tills de är 68 år.Två tredjedelar av Greklands pensionärer, 1,6 miljoner människor, får mindre än 580 euro (5 400 kronor) i månaden.
Redan detta är en svältpension och om pensionärer får ”chansen” att arbeta längre kommer de inte ha något annat val än att ta den, särskilt när de redan låga pensionerna nu sänks ytterligare.
Förutom det här, föreslår regeringen en sammanslagning av de ”rika” pensionsfonderna, alltså de som har ett överskott, och de ”fattiga” socialförsäkringsfonderna. På så sätt försöker man låta de rika fonderna, som journalisternas och de bankanställdas, betala de fattiga fondernas underskott.
Greklands kapitalistklass och regeringar, såväl PASOK som ND, har monotont upprepat att socialförsäkringsfonderna kommer att kollapsa. De har förklarat att det beror på den demografiska faktorn, alltså att befolkningen blir äldre, vilket gör att pensionsfonderna inte täcker sin finansiering och oundvikligen kommer att kollapsa.
Det här är att snedvrida verkligheten, för att uttrycka det milt.
En av Xekinimas (CWI Grekland) främsta uppgifter i kampanjen inför generalstrejken har varit att avslöja denna lögn. Givetvis spelar demografiska förändringar en roll, men den huvudsakliga orsaken till fondernas underskott är att de gång på gång plundrats av de grekiska kapitalisterna. Sedan 2002 är Greklands regering lagligen skyldig att varje år betala en procent av landets BNP till socialförsäkringsfonderna. Det gör den inte! Staten följer helt enkelt inte lagen – sin egen lag. Resultatet är att den som är skyldig fonderna den största summan pengar, 12,4 miljarder euro (116 miljarder kronor), är den grekiska staten.
Staten följer inte lagen
Den privata sektorn är inte mycket sämre. Omkring en tredjedel av alla privata arbetsgivare delar regeringens ”vana” att inte följa lagen. Ändå har ingen av dem någonsin åtalats eller straffats.Utöver allt det här, plundras fonderna genom ”investeringar” på börsen, vilket har lett till att hundratusentals miljoner euro gått förlorade.
Fackföreningarnas arbetsinstitut har uppskattat att om pensionsfondernas tillgångar hade lämnats intakta, skulle de inte bara vara underskottsfria, utan dessutom kunna betala en pension till varje grekisk arbetare på 1 000 euro (9 000 kronor) i månaden.
Kraften, beslutsamheten och ilskan hos den grekiska arbetarklassen är så stor att om den kanaliserades och organiserades på rätt sätt, skulle den nuvarande regeringen, med sina 152 av 300 mandat i parlamentet, leta efter en plats att gömma sig på.
Sparka regeringen
Den enda anledningen till att regeringen fortfarande sitter kvar är att varken oppositionsledningen i PASOK, eller facktopparna knutna till samma parti, är villiga att ta strid mot regeringspolitiken. Deras önskan är någon form av kompromiss.Den enda hållbara lösningen på krisen i socialförsäkringssystemen är att garantera deras livsduglighet. Detta kan bara ske genom att man kräver tillbaka det privata företag och staten är skyldiga – och detta kommer inte att kunna genomföras utan arbetarkontroll och förstatliganden.
Dagen efter generalstrejken var självförtroendet och humöret på topp bland grekiska arbetare. Regeringen kommer inte att ge efter – den kommer att trycka allt vad den förmår på en lösning som gynnar kapitalägarna. Strejkens enorma framgång visar att arbetarklassen verkligen kan tvinga regeringen till full reträtt.
€48-timmarsstrejk
Redan nu talas det inom breda lager av arbetarklassen om behovet av ännu en strejk.Vad som krävs är en 48-timmarsstrejk, vars datum borde tillkännages så snart som möjligt. Ännu en strejk skulle fungera som en varning för regeringen om vad som komma skall.
En ny strejk skulle också öka den redan existerande splittringen inom regeringens egna led.
Frågan är vem som kommer att framföra en plan för en sådan kamp? Fackens nuvarande ledning kommer inte att göra det – om de lämnas ifred. Det är bara genom pressen underifrån som de kan tvingas vidta nödvändiga åtgärder.
Det gäller att pressa och släpa fackledningen ut på kampens väg. Samtidigt måste kampen för pensionerna kopplas till kampen för att omkullkasta det kapitalistiska systemet och bygga ett alternativt, demokratiskt och socialistiskt samhälle.
Andros Payiatsos
Xekinima (CWI Grekland)
