”Grekland har på ett sätt redan ställt in betalningarna. Man kommer inte att kunna betala tillbaka lånen. Därför är det en politisk fråga – hur ska lånen inte betalas tillbaka? Det handlar om en långt utdragen kris, inte bara några månader.”Så inledde kamrater från Xekinima (Rättvisepartiet Socialisternas systerorganisation) diskussionen om krisen i Grekland på CWI:s möte i London i förra veckan.
EU:s räddningspaket kommer inte att lösa, snarare att fördjupa, krisen. ”Fyra miljarder euro har ’sparats’, men regeringen har redan betalat lika mycket i extra höga räntor”. Offentliganställdas löner har sänkts med upp till 10 procent, momsen har höjts liksom skatter för medelinkomster, mer ska privatiseras och pensionsåldern föreslår man ska höjas till 68 år.
Över en miljon pensionärer har i snitt 5 000 kronor i månaden.
Efter denna stryptagspolitik är prognoserna att Grekland får 10 år utan tillväxt.
Arbetsmarknadsministern har erkänt att arbetslösheten redan är 20 procent. En fjärdedel levde redan när krisen inleddes under fattigdomsgränsen.
Motståndet har hittills inte levt upp till samma nivå som attackerna, trots tre imponerande generalstrejker. Rörelsen har ändå varit mindre än i pensionsprotesterna 2005 och 2007, och inte lika intensiv som i ungdomsrevolten i december 2008.
Huvudorsaken är bristen på alternativ och en strategi för seger från fackföreningsledningarna och de båda vänsterpartierna, alliansen Syriza (där Xekinima ingår) och kommunistpartiet. De strejkande får ingen vägledning om vad som ska hända efter strejken eller vilka som är de vikti- gaste kraven. Stämningen bland ledningarna att det inte går att stoppa EU, regeringen och det internationella kapitalet har haft effekt även bland arbetare.
Xekinima har fört fram kravet på ett förstatligande av bankerna under arbetarkontroll, följt av ett förstatligande av storföretagen. Det andra huvudkravet är att sluta betala skulderna till internationella och grekiska banker. Xekinima står också för en strategi med en serie generalstrejker och att vänsterpartierna måste vara beredda att bilda en arbetarregering. Masskamp och socialistisk politik är det enda arbetaralternativet till krisen.
Krisen är inte grekisk, lika lite som kriserna på Island och i Lettland enbart har nationella orsaker. Orsaken står att finna i den kapitalistiska globaliseringen – det är inte höga löner för offentliganställda som har lett till krisen, utan privat spekulation från spekulanter, banker, bygg- bolag med flera.
Inom EU finns också en stor oro för att krisen ska utvidgas till Portugal, Spanien och fler länder. Men även i norra Europa har banker och pensionsfonder spekulerat hårt i Greklands skulder.
Den offentliga sektorns skulder är bara ett symptom, eftersom statsbudgetarna har fått ta över den privata sektorns skulder.
EU har avslöjats av krisen i Grekland. ”Unionen” höll inte när ett litet medlemsland drabbades av kris. EU tvingades ta hjälp av Internationella Valutafonden, IMF. Huvudsyftet med det utlovade räddningspaketet är inte heller att rädda grekerna, utan att lugna spekulanterna på kapitalmarknaderna.
Precis som kapitalisterna måste arbetarnas organisationer agera internationellt. Jäsande arbetarkamp runt om i Europa måste samordnas i gemensamma protestdagar och strejker. ”Grekland är en vulkan, ilskan och uppladdningen underifrån kommer att explodera. Som i december 2008 kommer en gnista att utlösa en stor rörelse. Attacken mot grekiska arbetare är den största någonsin, och den har inte börjat verka ännu”, betonade de grekiska CWI-kamraterna på mötet i London.
