foto: Arbetarrörelsens arkiv
Grupp 8 var en banbrytande feministisk vänstergrupp som åstadkom väldigt mycket.
Femtio år sedan Grupp 8 bildades som en av många radikala grupper över Europa och hela världen lanseras nu som en uppföljare – Kvinnoalliansen Grupp 9 – som enligt taleskvinnan och en av ledarna, Cissi Wallin, ska ta vid där grupp 8 slutade. Grupp 9 ska fortsätta kämpa för rättvisa. ”Nu levlar vi upp i form av aktioner och betydligt skarpare krav”, säger hon och berättar att gruppen består av ”ett stabilt gäng kvinnor som fått nog, allt från jurister till genusvetare och småbarnsmammor”.
Cissi Wallin och Manuela Fredriksson Escobar är båda kända från #metoo-upproret och som debattörer och bloggare i olika frågor. De andra i Grupp 9 är än så länge anonyma, och enligt Cissi Wallin känner de sig bekväma med att verka utan att synas.
Det är intressant att hon också förklarar att det är en partipolitiskt och religiöst obunden allians som ska ta upp stafettpinnen. Det är stora ord och det känns centralt att se hur otroligt viktigt Grupp 8 var för att öka medvetenheten om behovet av lagar och reformer som erkänner oss både rätten till våra kroppar via kampen för fri abort, säkra preventivmedel, smärtlindring vid förlossning, bra BVC för alla kvinnor och barn – även de nyanlända och de papperslösa – samt lagar och avtal som leder till löner vi kan leva på, rättvisa pensioner och försäkringar, med mera.
Det är svårt att föreställa sig skarpare krav än de som Grupp 8 hade i sin programförklaring, att krossa det patriarkala klassamhället. ”För kvinnans frigörelse genom socialism”, där männen sågs som revolutionära kamrater. Genom roliga och upproriska aktioner, sånger, banderoller och manifestationer på Sergels Torg, genom arbete i små lokalgrupper och genom att ropa ut ”Vi måste höja våra röster för att höras!”, växte Grupp 8 från cirka 16 medlemmar till 470 på två år. När de hade ett första möte om att dra igång en socialistisk kvinnorörelse kom 150, året efter räckte inte platserna till när de hade stormöte i Åsö Gymnasiums aula och lokalgrupperna fanns snart över hela landet.
En av de mest kända Åttorna, Ebba Witt-Brattström, visste inte något om det nya initiativet, men önskar dem all lycka.
Humor, satir, uppror, utmana gubbsamhället och kapitalismen, kombinerat med en känsla av internationell solidaritet och samarbete – allt det bidrog till att de krav som Grupp 8 ställde ganska snabbt blev allmängiltiga genom lag. Mycket av detta vill borgarna nu naturligtvis riva upp och ingenting är fredat – därför är det viktigt att inte låta oss tystas.
Den nya feministiska rörelsen Grupp 9 har valåret och politiker som sitt första fokus. De ska kämpa för att frågor som rör kvinnor, barn och icke-binäras rättigheter, trygghet och säkerhet ska prioriteras på den politiska agendan.
– Vi är en aktionsgrupp. Vi fokuserar på att agera och konkret göra saker. Bara inom en vecka kommer vi att släppa en väldigt stor grej som vi håller på med. Som kommer att förändra debatten väldigt mycket, uttalade sig Cissi Wallin till olika medier den 8 maj.
Eftersom grupp 9 ännu inte har genomfört någon aktion (vad vi vet) är det för tidigt att kommentera och kanske är det mest ett av målen, att få lite snurr på mediaintresset? Cissi Wallin är trots allt en erfaren mediaräv, och hon har fått mycket stöd från #metoo-rörelsen, men även en del kritik. Hon var tidigare en känd bloggare som levde ett roligt liv i New York och skrev om livet som småbarnsmamma.
Manuela Fredriksson Escobar blev lite känd när hon bloggade och var med i TV där hon tyckte att män inte är värda en Fars dag i dagens samhälle. Hennes debattblogg är ganska populistisk och typisk för den borgerliga delen av den feministiska rörelsen, den som ofta ställer krav på individnivå som att exempelvis pappor borde ta ut mer föräldradagar.
Det har inte varit så mycket uppmärksamhet efter att Cissi Wallin gick ut med detta. Den som söker lite mer hittar ett anmälningsformulär via Facebook där den kvinna som vill bli aktiv kan anmäla sig. Här ska den intresserade skriva om vilka specialkunskaper och yrkeskunskaper man kan bidra med och hur mycket tid man kan lägga ner på kampanjen. ”Är du en fena på ekonomi? Design? Eventfix? Juridik? Peptalks?”, och så vidare.
Det blir tydligt att å ena sidan har samhället utvecklats enormt på de femtio år som har gått sedan de första Grupp Åttorna i smyg fick läsa historia med kvinnoperspektiv i Uppsala, genusvetenskap inte var uppfunnet än och ensamstående mammor med barn inte räknades formellt som en ”familj”. Dagens välutbildade kvinnor har gått på dagis och fritids, gått till ungdomsmottagningen och fått preventivmedel, ser som självklart att en pappa är lika delaktig och engagerad som en mamma och det finns både lagar och socialförsäkringar som gör det möjligt att leva som ensam förälder.
Å andra sidan känns det inte riktigt som om alla verkligen är välkomna att bli aktiva. Särskilt inte de som definierar sig som ”män”. Vi kan läsa vilket ämne som helst på högskolan med genusinriktning och kurser om feministisk historia finns överallt. Dock visar bland annat metoo-rörelsen att det finns mycket kvar att förändra, något som inte kommer att ske utan en omvälvande samhällsförändring. Den som inte har några av dessa för gruppen nyttiga kunskaper, en helt annan utbildning eller kanske ingen alls, kan känna sig exkluderad och risken är att de känner sig bortvalda. Inte enbart de som definierar sig som ”man”.
Gunilla Thorvall, en av de kvinnor som tidigt blev medlem i Grupp 8, berättar om hur hon som enda icke-akademiker kände sig ganska obekväm först. Hon var en ung, ensamstående mamma som just hade börjat arbeta som journalist och inte kunde få dagisplats eftersom det inte var en rättighet 1969. Hon blev senare en av redaktörerna på gruppens tidning Kvinnobulletinen och senare på Pockettidningen R. Hon kom inte från någon tidigare politisk grupp eller aktivism, som de flesta andra. Hon var den drivande när det gällde att gå ut på gator och torg, söka upp unga expediter, ensamma mammor, arbetslösa, dubbelarbetande och kämpa tillsammans med dessa.
Eftersom det nu har gått femtio år av feministisk kamphistoria (om vi börjar med Grupp 8 och inte med tidigare rörelser förstås), finns det både böcker och forskning på Grupp åttas betydelse, och ”hur mycket vänster respektive hur mycket feminism var det egentligen”, frågar sig forskarna. Rätt mycket av alltihop blir då svaret!
Från senare halvan av 1970-talet började matriarkat och manssamhälle dyka upp som begrepp. Debatten var intensiv och en del grupper bröt sig ur, där vissa startade kvinnohus eller kollektiv och levde separatistiskt, helt utan män, medan andra gick in i vänsterrörelser eller tvärtom, gjorde karriär som borgerliga, höger-feminister. En liknande utveckling skedde världen över och nu är frågan: kan vi få patriarkatet att skälva, kan vi skapa en ny rättvis värld om vi väljer att lämna en stor del av mänskligheten utanför?
