Gui Minhai: Kapitalister och regeringen kryper för Xi Jinpings diktatur

Protest mot kidnappning av Gui Minhai och andra dissidenter i London 2016 (Foto: Thryduulf CC 4.0)

Frige Gui Minhai och andra politiska fångar i Kina!

Av Per Olsson // ur vecktidningen Offensiv

I tisdags kom beskedet att en kinesisk domstol hade dömt den svenske förläggaren Gui Minhai till 10 års fängelse. Han dömdes i en skenrättegång där utgången var given på förhand. I skandaldomen sägs också att han för två år sedan ska ha ansökt om och återfått sitt kinesiska medborgarskap.

Den hårt trängda diktaturen ville statuera ett varnande exempel.
”Domen är en varning mot de i Kina som under utbrottet av det nya coronaviruset har krävt mer rättigheter”. Det säger Gui Minhais förre kollega, bokhandlaren Lam Wing-kee, till radions Ekot den 26 februari.

I Sverige med flera länder har domen mötts av protester och fördömanden. Men många av de politiker som nu höjer rösten mot domen och diktaturen har en historia av att krypa för den kinesiska regimen.

Många av de politiker som nu höjer rösten mot domen och diktaturen har en historia av att krypa för den kinesiska regimen.



När Gui Minhai kidnappades i Thailand hösten 2015 av kinesiska säkerhetsagenter och sattes i fängelse i Kina utan rättegång hördes inte ett ord från regeringen eller de tidigare allianspartierna. Kidnappningen av Gui Minhai var ett led i en ny massiv arresteringsvåg av oppositionella som regimen inlett några månader tidigare. Den var också ett uttryck för en ”globalisering” av Xi Jinpings stadigt upptrappade repressionskampanj.

Det skulle ta år innan regeringen reagerade. Det var till och med svårt att få utrikesdepartementet (UD) att ta emot den skrivelse till dåvarande utrikesminister Margot Wallström (S), som kritiserade regeringens tystnad samt krävde Gui Minhais och Peter Dahlins frigivning, som överlämnades vid Chinaworker med fleras manifestation utanför UD den 20 januari 2016. Detta var den första offentliga protesten på svensk mark mot fängslandet av Gui Minhai.

Margot Wallström var först mycket tyst om Gui Minhais försvinnande (Foto: News Øresund – Anna Palmehag. CC BY 3.0).

I protestbrevet skrev Chinaworker att skälet till varför utländska regeringar stryker den kinesiska diktaturen medhårs är att: ”De har satt affärsintressen före allt annat. Den nuvarande tystnaden från regeringar, inklusive den svenska regeringen, över de växande kränkningarna av mänskliga rättigheter i Kina är en skandal.”

Kort tid efter att Gui Minhai hade kidnappats och förts bort greps den svenska medborgaren Peter Dahlin i Peking, där han länge har bott och arbetat. Peter Dahlin hade år 2009 varit med och startat en NGO vid namn China Urgent Action Working Group (China Action) som gav hjälp och stöd till advokater och aktivister ”med fokus på mänskliga rättigheter”.

Peter Dahlin släpptes efter att ha påtvingats att offentligt erkänna sina ”brott”; därefter utvisades han från Kina. Han fick mycket lite stöd av ambassaden och svenska myndigheter (läs mer i boken De kidnappade Kinasvenskarna av Jojje Olsson).

Samma år (i mars 2015), innan kidnappningen och fängslandet av Gui Minhai, var statsminister Stefan Löfven på sitt första statsbesök i Kina och då vägrade han att beteckna landet som en diktatur.
– Kina är en enpartistat. Jag håller inte på att sätta etiketter på länder, utan det är en enpartistat som inte har val, svarade statsministern undvikande och fegt när radions Ekot den 27 mars 2015 frågade honom ”Är Kina en diktatur?”.

”När Stefan Löfven förra sommaren (2017) var i Kina med den största svenska näringslivsdelegationen på flera årtionden tog han visserligen upp Gui Minhais fall på högsta nivå, men återigen bakom stängda dörrar. För att inte störa handelsrelationerna nämndes hans namn dock inte ens i regeringens efterföljande kommuniké” (tidningen Fokus den 18 januari 2018).

För att inte störa handelsrelationerna nämndes Gui Minhais namn dock inte ens i regeringens efterföljande kommuniké (tidningen Fokus den 18 januari 2018).

Vid statsministerns och ”näringslivets” besök sommaren 2017 (då hade Gui Minhai suttit fängslad i drygt ett år) inledde regeringen och den svenska kapitalismen en ny stor satsning på Kina. Business Sweden (ett samarbetsprojekt mellan staten/regeringen och svensk kapitalism) ”gör nu en jättesatsning mot Asien- och Oceanien-marknaden, och öppnar regionalt huvudkontor (det första utanför Sverige) i Shanghai”, var budskapet.
– Stora svenska bolag har kanske 20-25 procent av sin omsättning i Asien, men givet den snabba utvecklingen borde det ligga på 30- 40 procent. Vi hade önskat att vi hade gjort den här satsningen redan för fem-sex år för utvecklingen går så snabbt, förklarade Business Swedens vd Ylva Berg lyriskt till TT den 26 juni 2017.

Demokratiska fri- och rättigheter väger lätt gentemot regeringens ambition att aktivt bidra till att säkra kapitalismens behov av ökade marknadsandelar, växande intäkter och vinster.

Det skulle ta drygt ett år och först efter att Gui Minhais dotter Angela framträtt I SVT:s Agenda som utrikesministern och regeringen krävde Gui Minhais frigivande. Men det var frågan om en “tyst diplomati”, med betoning på det förstnämnda, för att inte stöta sig med den kinesiska diktaturen; om detta var regering och högerpartierna överens.

Allt sedan Kina började bli en uppåtstigande makt på världsarenan har de svenska regeringarna haft som mål att på olika sätt knyta nära band till Kina och dess styrande, vilket främst skett i form av ökat ekonomiskt utbyte, men också i form av en rad olika samarbetsprojekt – från ekonomiskt, vetenskapligt och kulturellt samarbete till att kommuner skaffat sig ”vänskapsorter” i Kina.

Det ekonomiska utbytet har dock hela tiden stått i fokus för regeringarna och de svenska kapitalisterna. Det är omsorgen om handel, investeringar och vinster som har fått bestämma politiken. I likhet med exempelvis Bill Gates, en av världens rikaste individer som tidigt började hylla den kinesiska kapitalismen, har svenska politiker och kapitalister sett Kina som ett föredöme.
”För mig är det oerhört slående vad politisk stabilitet betyder för ekonomisk utveckling när man ser det kinesiska exemplet”, sa den dåvarande statsministern Göran Persson (S) till radions Ekot när han var på besök i Kina redan 1996.
 
Alliansregeringarna var lika fyllda av beundran över ”stabiliteten” som diktaturen gav den kinesiska kapitalismen och knäfallet uttrycktes i ”En svensk tiger i Kina”, summerade Kinakännaren Ola Wong i Svenska Dagbladet 2010 och tillade att: ”Efter finanskrisen har kritiken om mänskliga rättigheter i Kina blivit allt tystare. Sverige följer strömmen, vilket blev tydligt när näringsminister Maud Olofsson (Centerpartiets dåvarande ledare) mötte Kinas president.”

Kapitalistklassen har haft samma hållning. Från början ursäktade man satsningarna i Kina med att ekonomisk utveckling skulle främja en demokratisk utveckling i Kina: ”Om vi bidrar till att skapa bästa möjliga ekonomiska utveckling skapar vi också en väldigt bra bottenplatta för att utveckla de demokratiska frågorna”, sa exempelvis Jacob Wallenberg i en Ekot-intervju i februari 2006.

När det motsatte skedde – ju mer marknad desto hårdare statligt förtryck – och Wallenbergs intäkter från affärerna ökat till 130 miljarder kronor ersattes den gamla ursäkten av att det finns ”inget att vinna på konfrontation. Det är upp till politiken, inte näringslivet, att hantera politiska frågor” (Jacob Wallenberg i ett brev till pressen den 14 december 2019).

När Wallenbergs intäkter från affärerna ökat till 130 miljarder kronor ersattes den gamla ursäkten av att det finns ”inget att vinna på konfrontation. Det är upp till politiken, inte näringslivet, att hantera politiska frågor”

Dessutom var länge Sverige ett att få länder som tvingade uiguriska flyktingar från Xinjiang att återvända till Kina. Det var först i mars förra året som Migrationsverket beslöt att uigurer och andra muslimska minoriteter i Kina som söker skydd i Sverige ska betraktas som flyktingar.

Efter att Gui Minhai, i likhet med många andra som har fängslats, i TV tvingats förklara sig skyldig till brott han aldrig hade begått och säga att han återvänt till Kina ”frivilligt” “frisläpptes” han. Men han blev inte fri, utan sattes i husarrest och var under fortsatt bevakning.

Under åren i fängelse och husarrest hade han blivit svårt sjuk och när Gui Minhai i januari 2018 satt på ett tåg till Sveriges ambassad i Peking, för att få vård för den livshotande nervsjukdom han hade drabbats av, greps han på nytt. Denna gång inför ögonen på två svenska diplomater som var med på tågresan. Efter att Gui Minhai gripits på tåget av ett tiotal civilklädda poliser fördes han till okänd ort. (UD har hemligstämplat en rapport om vad som exakt hände).

Ett år senare avslöjades att Kina-ambassadören Anna Lindstedt (fortfarande oklart om hon agerade på egen hand eller om UD var informerad), tillsammans med kinesiska affärsmän som stod regimen nära, hade ordnat ett möte på hotell Sheraton dit Angela Gui kallats för att diskutera villkoren för hennes pappas frigivning. Mötet varade i två dagar och stämningen var hotfull, vittnade Angela Gui efteråt.

Hon skulle gå med på att inte tala med några medier om sin pappa, hon skulle själv samt förmå andra att sluta kämpa för hennes fars frigivning. Ett annat villkor var att Angela Gui skulle låta sig intervjuas av svensk tv och ”berätta om den ljusa framtiden för svensk-kinesiska relationer” – om Gui Minhai släpptes fri. Samtidigt skulle ambassadören be om ursäkt för ett inslag i SVT:s Svenska Nyheter om hur kinesiska turister behandlades i Stockholm” (Expressen den 14 januari i år).

Under press och i skuggan av det nya kalla krig som utvecklats mellan USA-Kina har den svenska regeringen börjat uttala sig mer kritiskt mot regimen i Kina. Delvis är detta också en följd av att regeringen känt sig tvingad att markera mot den kinesiska ambassadens många offentliga angrepp och hot mot enskilda, organisationer och media i Sverige, en inblandning som bara har sin jämförelse med de som gjordes av Nazityskland och dess representanter i Sverige under andra världskriget.

Under press och i skuggan av det nya kalla krig som utvecklats mellan USA-Kina har den svenska regeringen börjat uttala sig mer kritiskt mot regimen i Kina.

Men då (under andra världskriget) som nu vill regeringen ha ett ben i varje läger – vårda förbindelserna med USA och Trump och samtidigt se till att den svenska kapitalismen inte förlorar mark Kina – vilket innebär att regeringens övergripande mål fortfarande är: “att utveckla de ekonomiska banden till Kina, inklusive genom ökad export och investeringar” (från regeringens skrivelse Arbetet i frågor som rör Kina , daterad den 26 september 2019).

I det 21 sidor långa dokumentet nämns varken diktatur eller ens förtryck, och när fängslandet av Gui Minhai omnämns så är det med hänvisning till “våra bilaterala problem”. I regeringens senaste utrikespolitiska deklaration, som gavs bara dagarna innan skenrättegången och domen mot Gui Minhai, nämns ingen av de fängslade svenskarna, varken Gui Minhai eller Dawit Isaac.

Regeringens hållning delas av det så kallade näringslivet. Från år 2010 till slutet av 2018 ökade Wallenbergs imperiets inkomster från affärerna med Kina med 80 procent.

Kina är idag Sveriges största handelspartner i Asien. Handeln med Kina har ökat stadigt de senaste åren. Förutom de cirka 10 000 svenska företag som bedriver handel med Kina finns drygt 600 svenska företag med verksamhet på plats. Sveriges varuexport till Kina var 67 miljarder under förra året, jämfört med 58 miljarder året innan. Kina är numera landets åttonde största exportmarknad.

”Hur förbereder sig svenska företag i Kina om relationerna mellan Sverige och Kina försämras efter svenska PEN:s pris till förläggaren Gui Minhai i förra veckan? Det är en fråga Ericsson, Sandvik, SKF och Atlas Copco inte ens vill ta i med tång offentligt. Alla duckar”, skrev Dagens Nyheter den 21 november 2019 och tillade att från bolagen är det “locket på”.

Direktörerna och storbolagen, och dess megafoner som Dagens Industri, avslöjas också i alla maningar till ”besinning” angående kravet att Kinas ambassadör i Sverige, Gui Congyou, ska utvisas. Ambassadören är svårslagen i sitt arroganta och maktberusande försvar av diktaturen samt har genom sin återkommande angrepp mot regimkritiska röster i Sverige visat sig var ett direkt hot mot yttrande- och tryckfriheten.

Kinas ambassadör bör, som bland annat Vänsterpartiet krävt, omedelbart förklaras ”icke önskvärd” och hela ambassaden, som i likhet med många andra är att likna vid spion- och övervakningscentral med uppgift att kartlägga alla form av regimkritik och underhålla en stab av angivare, stängas ner.

Kinas ambassadör bör, som bland annat Vänsterpartiet krävt, omedelbart förklaras ”icke önskvärd” och hela ambassaden, som i likhet med många andra är att likna vid spion- och övervakningscentral med uppgift att kartlägga alla form av regimkritik och underhålla en stab av angivare, stängas ner.

Ingen ska dock tro att kapitalistiska politiker och diplomater, som alla har ”näringslivet” som uppdragsgivare, är demokratins förkämpar. Politiker i Väst talar gärna om demokratin samtidigt som ständiga försök görs att kriminalisera demonstrationer och andra protester, fackliga rättigheter kläms åt och murar byggs samtidigt som de auktoritära tendenserna förstärks.

Det var först när Kina blev den främsta rivalen på världsarenan som Västimperialismen började kritisera inslag i regimens förtryck och ge sken av att man exempelvis stödjer demokratikampen i Hongkong. Den svenska regeringen gick dock aldrig längre än att förklara sig  ”oroad över läget för de mänskliga rättigheterna i Kina” (utrikesminister Ann Linde (S) i riksdagen den 29 september 2019).

Det var först när Kina blev den främsta rivalen på världsarenan som Västimperialismen började kritisera inslag i regimens förtryck och ge sken av att man exempelvis stödjer demokratikampen i Hongkong.



Fängslandet och domen mot Gui Minhai avslöjar den kinesiska diktaturen, som efter revolten i Hongkong, nederlaget i valet i Taiwan, den försvagade ekonomiska tillväxten och det samtidiga växande skuldberget, handels- och teknikkriget och nu den kris som hanteringen av Coronaviruset skapat, står svagare än någonsin. Under de senaste veckorna har regimen mötts av oemotsvarad mängd av kritik, främst på nätet. Det i sin tur varslar om stora protester på gator och torg, arbetsplatser och skolor, vilket än i högre grad reser behovet av solidaritet och stöd från arbetare och ungdomar i Sverige och globalt.

De globala fackliga organisationerna inkluderat de svenska LO, TCO och Saco måste helt bryta med det statskontrollerade så kallade kinesiska facket ACFTU och ge fullt stöd till arbetarkampen och bygget av självständiga, kämpande fack i Kina.

I takt med den ökade arbetarkampen i Kina ökar också den statliga repressionen (foto: Diego Torres / Demotix)

Vi behöver svara det politiska etablissemangets stöd till diktaturer med upptrappat stöd till masskampen i Kina, särskilt arbetarkampen. Allt stöd till kampen för självständiga fackföreningar och demokratiska fri- och rättigheter i Kina – nu!

• Frige omedelbart Gui Minhai alla politiska fångar. Stoppa skenrättegångarna.
• Stoppa repressionen i Kina och Hongkong.
• Demokratiska och självständiga fackföreningar i fastlands-Kina och Hongkong– enad arbetarkamp mot kapitalism och diktatur.
• Ned med diktaturen – demokratisk fri- och rättigheter. Kamp för global socialism.

Följ kampen i fastlands-Kina, Hongkong och Taiwan på chinaworker.info