Gula Västarna rött skynke för Macron

av Vilgot Karlsson

Ilskan mot Macrons extremt nyliberala och arbetarfientliga politik har fött motståndsrörelsen Gula Västarna (foto: CC0).

Massrörelsen Gula Västarna fick sin start i form av missnöjesprotester på landsbygden mot en ny bränsleskatt (för att minska privatpersoners förbrukning av fossila bränslen) i november 2018. Hur har rörelsen utvecklats fram till idag?

Även om meningen från regeringen var att uppmuntra till gröna alternativ och minska utsläppen skulle det i praktiken betyda att vanligt folk utanför storstäderna (som ofta är beroende av bilen för att ta sig runt) skulle drabbas hårt ekonomiskt. 
Denna fråga, i samband med massarbetslöshet, nedskärningar och skattelättnader för de rika, ledde till att rörelsen hastigt expanderade. Bland annat anslöt sig studenter mot Macrons utbildningspolitik och sjukvårdare som vill ha bättre arbetsförhållanden. 
En protestnamninsamling på change.org som startades i maj 2018 hade i mitten av november närmare en miljon påskrifter. En nationell strejkdag annonserades till den 17 november 2018, och de gula västarna som alla motorister enligt lag måste ha blev rörelsens uniform. 

Redan innan dessa spontana folkprotester bröt ut var det politiska läget i Frankrike instabilt och missnöjet stort. Ända sedan Macron blev president 2017 har protester mot hans politik genomförts i hela landet. Hans popularitet har enligt opinionsundersökningarna sjunkit stadigt sedan starten, och låg på ungefär 25 procent nöjda och 73 procent missnöjda i november 2018. 
Den 1 december eskalerade protesterna, med tusentals demonstranter även i Belgien och Nederländerna samt tiotusentals demonstranter i Paris som konstruerade barrikader och kastade gatstenar mot poliser beväpnade med tårgas, vattenkanoner och batonger. 
I media låg fokus på själva våldet, och det diskuterades om ett undantagstillstånd skulle träda i kraft, men de nya antiterror-lagarna har redan inkorporerat element av undantagstillståndet mellan åren 2015-2017 för att göra polisen mer militariserad och med färre restriktioner. I mitten av februari hade fler än 8 000 personer arresterats, 15 människor dött (tre i Belgien) och över 1 800 skadats (plus 1 000 poliser), inklusive permanent förstörda ögon och händer till följd av skador från gummikulor.

Det är oundvikligt att dra paralleller till protesterna 1968, men en viktig skillnad är att det i Gula Västarnas fall inte började med organiserade studenter och arbetare. Här samlas istället människor från alla delar av det politiska spektrumet, som kan ha röstat väldigt olika i det senaste valet eller inte röstat alls, men som alla delar samma missnöje och vilja att agera. Melenchon-supportrar, Macron-engångsväljare och unga som inte har rösträtt slöt samman. 
Efter tre veckor av protester fick Gula Västarna svar från ledningen inom CGT (det största facket) som uppmanade till demonstrationer mot nedskärningar och arbetslöshet samtidigt som Gula Västarnas demonstration. På många platser (däribland Toulouse, Rouen och Marseilles) smälte dessa demonstrationer ihop. Det finns dock inget officiellt ledarskap för Gula Västarna, även om vissa personer har kallats för ledare, och det finns ingen organiserad struktur för att hålla kampen vid liv tills målen är nådda. 
Vissa ”ledare” har inbjudits till möten med premiärministern. På andra ställen kritiseras användandet av representanter för Gula Västarna, och i vissa områden organiseras val av representanter direkt vid blockaderna. 

Den 10 december annonserade Macron att han förstod att folk var upprörda, samt att han backar i frågan om bränsleskatten och lanserar ett 100 miljarder kronor-paket för att höja minimilönerna och pensionerna (att stoppa den planerade sänkningen), men nämnde inget om de enorma skattelättnaderna som hans regering införde i början av hans presidentskap. Samtidigt spreds bilder över hela världen på beväpnade poliser som tvingar strejkande elever att knäböja med händerna bakom huvudet.
Polisens brutala metoder mot demonstranterna visar på Macrons desperata kamp för att hålla revolutionen borta, och hans beredskap att använda vilka metoder som helst för att uppnå detta. 
I januari slutade rörelsen växa i samma takt som innan. Det momentum som hade byggts upp under flera månader och engagerat hundratusentals började sina. Folk hade lagt ner all sin tid och energi på att hålla igång protesterna varje lördag, men bristen på koordinering, oklarheter kring ett program och bristen på organisering, i samklang med hårda repressioner från polisen, har lett till en stagnation. 
Macron utnyttjade denna vilsenhet till att skicka ut brev till varje fransk medborgare, i hopp om att vinna tillbaka stödet – eller i alla fall få med sig icke-involverade på sin sida. Gauche Révolutionnaire (CWI Frankrike) uppmanade till massivt fackligt stöd (inte bara engagemang från enskilda medlemmar), behovet av ett program med konkreta övergångskrav och att ta diskussionen vidare i frågor som löner, offentlig sektor, återförstatligande och arbetarkontroll. 

I februari demonstrerade hundratusentals efter ett uppmuntrande stöd från CGT, vilket gav ny välbehövd energi till rörelsen, om ändock lite sent. Macron reste omkring i Frankrike för att hålla ”Den stora debatten” inför EU-valet i maj, utan särskilt positiva resultat. 
Minst tre listor med kandidater från Gula Västarna till lokalval och/eller EU-valet har dykt upp. Men rörelsen är fortfarande splittrad, och utan ett tydligt socialistiskt alternativ riskerar Gula Västarna att missa en historisk möjlighet. 
Gauche Révolutionnaire formulerade ett program som inkluderade en minimilön på 18 800 kronor, en plan för jobb och vidareutbildning för alla, varupriser kontrollerade av demokratiskt valda arbetarkommittéer samt förstatligande av banker och storföretag, och har skickat partimedlemmar till Gula Västarna-möten för att presentera programmet och diskutera förslagen. 

De Gula Västarna har möjliggjort för nya skikt av arbetare och unga att uppleva masskampens potentiella styrka med sina egna ögon och inspirerat miljoner världen över att ta upp kamp mot orättvisorna (ibland iklädda samma gula västar). 
Detta är en period av kamp som inte är över än, men som är svår att förutspå. Vi måste vara förberedda på nya vågor av kamp som mycket väl kan vara precis runt hörnet.

Vill du hjälpa till? Offensiv och Socialistiskt Alternativ behöver ditt stöd!

 

Med reaktionär blåbrun högerregering och otaliga kapitalistiska kriser behövs mer än någonsin en röst som försvarar arbetares rättigheter, bekämpar rasism och sexism, kräver upprustning av välfärden och tryggare jobb istället för försämrad anställningstrygghet, fortsatta nedskärningar och marknadshyra. Som ger ett socialistiskt alternativ till kapitalismens orättvisor, klimatkris, krig och flyktingkatastrofer.

Stöd vårt arbete: Swisha valfritt belopp till 123 311 40 48. Om du vill engagera dig mer finns mer info här!