För ungefär ett år sedan, under Donald Trumps första utlandsbesök under hans andra mandatperiod, överöste han de auktoritära härskarna i Qatar, Förenade arabemiraten och Saudiarabien med beröm, och framför allt deras löften om gåvor och investeringar värda flera biljoner dollar.

Idag är den omsorgsfullt uppbyggda bilden av en stabil region, på väg upp på den globala scenen, fullständigt krossad av kriget mot Iran och dess konsekvenser. Dess regimer och det geopolitiska och ekonomiska system de bygger på är djupt skakade. Ett viktigt uttryck för detta är de fördjupade spänningarna och konflikten mellan Saudiarabien och Förenade arabemiraten, två diktaturer som ytligt sett står på ”samma sida” i kriget.

Trumps och Netanyahus krig och Irans vedergällning har utplånat illusionerna om ”Gulfmodellen” samt regionens globala uppgång. Vid sidan av sin petrokemiska industri har särskilt Förenade arabemiraten profilerat sig som en global logistikhub, ett finanscentrum och en snabbt växande AI-jätte. Förenade arabemiraten har också en snabbväxande turistindustri, som stod för 12 procent av BNP förra året.  

Men nu har exporten kollapsat, med en daglig minskning på 16 miljoner fat olja som passerar genom Hormuzsundet (varav endast 7 miljoner har kompenserats av en viktig saudisk pipeline till Röda havet). Mer än 30 000 flygningar har ställts in. ”De dagliga förlusterna i Mellanöstern uppgår till 600 miljoner dollar, och Förenade arabemiraten står för en stor del av den smällen”, enligt CNBC som citerade Nancy Gard McGehee, professor i hotell- och turismvetenskap, den 22 april.

Oxford Economics förutspår en recession i de sex länderna i Gulfstaternas samarbetsråd (GCC) och nedjusterar sin prognos från januari på 4,6 procent tillväxt till -–0,2 procent. JP Morgan förutspår –0,6 procent i år.

Effekterna av detta känns redan bland regionens många migrantarbetare  i regionen, som utgör majoriteten av arbetarklassen, med förlorade jobb, obetalda löner och osäkerhet orsakad av iranska drönare och missiler. 260 000 arbetare har enligt uppgift återvänt hem till Indien från regionen. Miljontals anhöriga i hela Sydasien och Östafrika som lever på penningöverföringar från Gulfstaterna kommer att få mindre, om ens något.

Av Förenade arabemiratens 10,2 miljoner invånare är endast 1,3 miljoner medborgare, övriga (87 procent) är migrantarbetare.

Krisen som orsakats av kriget har påskyndat konflikten mellan de två auktoritära härskarna, Saudiarabiens kronprins Mohammed bin Salman och Förenade arabemiratens ”president” Mohamed bin Zayed . Båda deras politiska system är, precis som i Qatar, byggda på diktatoriskt styre, en superrik liten elit och utländsk arbetskraft. Av Förenade arabemiratens 10,2 miljoner invånare är endast 1,3 miljoner medborgare, övriga (87 procent) är migrantarbetare. I Gulfstaterna finns 35 miljoner migrantarbetare, många från Sydasien.

Dessa tre stater hör också till de ledande globala importörerna av vapen. De enda länder som köper mer vapen än Saudiarabien är Ukraina och Indien. Som man kunde förutse hindrade dock denna kapprustning inte på något sätt krig och förödelse.

Mohammed bin Salman och Mohamed bin Zayed har gått från att vara partners till att bli fiender i flera väpnade konflikter. I Jemen och Sudan ger de militärt stöd till olika väpnade styrkor som bekämpar varandra. I Jemen bekämpar båda de Iranstödda huthierna. Förenade arabemiraten stödjer dock Southern Transitional Council (STC) som kämpar för kontrollen över den södra delen av landet, inklusive viktiga sjövägar och hamnar, medan den saudiska regimen stöder den ”officiella” (västligt erkända) regeringen. I januari bombade det saudiska flygvapnet STC-styrkor. I kriget i Sudan följer Saudiarabien Egyptens stöd till den officiella armén, medan Förenade arabemiraten stödjer Rapid Support Force och har nära band till den etiopiska regimen som står i konflikt med Egypten.

I regionen har den saudiska regimen gradvis konkurrerat med Förenade arabemiraten om att locka till sig utländskt kapital, samtidigt som OPEC (de oljeexporterande ländernas organisation), som de facto leds av Saudiarabien, har infört kvoter som begränsar oljeproduktionen. Detta ledde till att Mohamed bin Zayed beslutade att Förenade arabemiraten skulle lämna OPEC. Beslutet kom plötsligt i april. Detta ger Förenade arabemiraten möjlighet till en efterkrigsproduktion på 5 miljoner fat per dag istället för OPEC:s gräns på 3,5 miljoner. Förenade arabemiraten planerar samtidigt att bygga nya rörledningar som alternativ till sundet. Båda dessa steg innebär större oberoende från den saudiska OPEC-regimen, men kan också starta ett oljepriskrig.

Förenade arabemiraten har drabbats av fler iranska missiler och drönare än något annat land. Detta ledde till att Mohamed bin Zayed argumenterade för att Gulfstaterna skulle svara militärt. ”Förenade arabemiratens president Mohamed bin Zayed höll en rad samtal med ledare i Gulfstaterna, däribland Saudiarabiens kronprins Mohammed bin Salman, kort efter att USA och Israel attackerade Iran den 28 februari. Kronprins Mohammed bin Salman och andra ledare i Gulfstaterna avvisade Mohamed bin Zayeds begäran om en samordnad attack mot Iran från Gulfstaterna. Rapporten understryker hur kriget mot Iran har fördjupat spänningarna mellan Saudiarabien och Förenade arabemiraten”, rapporterade Middle East Eye.

Trots att det inte blev någon gemensam militär respons rapporterades senare om icke erkända attacker mot Iran från både Saudiarabien och Förenade arabemiraten. De skilde sig dock åt i karaktär, där Förenade arabemiratens attacker var mer intensiva och fokuserade på energianläggningar.

Saudiarabien stödde USA:s förhandlingar med Iran, medan Förenade arabemiraten samtidigt eskalerade sina attacker och argumenterade mot varje överenskommelse med Iran. Abu Dhabi har också fördubblat sina band med Israel, ”som skickade ett luftförsvarssystem av typen Iron Dome tillsammans med trupper för att sköta driften tidigt i kriget mot Iran”, rapporterade Axios. Förenade arabemiraten fick också ett hemligt besök av Netanyahu. ”Flygspårningswebbplatser visar att militärtransporter har pendlat mellan den israeliska flygbasen Nevatim och Förenade arabemiraten under hela konflikten”, rapporterade Wall Street Journal och drog slutsatsen att ”Förenade arabemiraten har tagit på sig en mer omvälvande roll, genom att omfamna Israels militära dominans och ompröva sin roll i traditionella arabledda institutioner”.

Kriget har inte bara visat världsekonomins beroende av olja från Gulfregionen. Under en lång period har regionen lockat till sig enorma mängder globalt spekulativt kapital. ”Icke-oljesektorerna bidrog med mer än 70 procent av den reala BNP i regionen under första halvåret 2025. Saudiarabiens icke-oljeekonomi beräknades växa med fem procent jämfört med föregående år 2025, och Förenade arabemiraten lockade rekordhöga nivåer av utländska direktinvesteringar inom teknik, logistik och finansiella tjänster” (The Middle East Council on Global Affairs).

Allt detta har lagt grunden för krigets kraftiga effekter. Asien är hårdast drabbat, eftersom det är destinationen för 80 procent av oljeexporten från Gulfstaterna och 90 procent av LNG (flytande naturgas). 

Wall Street Journal listade det globala beroendet av andra viktiga resurser från Gulfregionen.

• 46 procent av urea, ”världens mest använda kvävegödselmedel”.
• Nästan hälften av världens svavel – ”bristen på svavel tvingar fram industriell avmattning i knutpunkter som Indonesien och Afrikas kopparbälte”.
• En tredjedel av världens metanol, vilket redan skapar brist på plast.
• Petroleumkoks, en biprodukt från raffinaderier, som används till batterier i elbilar och annat.
• Helium, aluminium, glykol och stålpellets.

Utvecklingen i Gulfstaterna är ett av många symptom på det parasitära kapitalistiska systemet. En till synes säker fristad för en liten lyxig elit, baserad på mestadels superutnyttjade migrantarbetare och den enorma volymen av spekulativt kapital. Styrda av diktaturer, militärt knutna till Washington, och huvudsakligen i affärer med Peking. Naturligtvis bryr sig ingen av de stora imperialistiska makterna om folkets villkor eller miljön.

Regimerna i regionen fruktar sina arbetande massor, efter att ha sett potentialen i den ”arabiska våren” liksom i Iran. Massorna motsätter sig också fullständigt Netanyahus folkmordskrig mot Gaza. Detta är skälen till att Saudiarabiens elit har varnats för att bli inblandad i det amerikansk-israeliska kriget. Förenade arabemiratens härskare hoppas däremot på att hans förbindelser med USA och Israel kan rädda honom.

Kriget mot Iran, liksom den amerikanska imperialismens aggression mot Venezuela, Panama och Kuba, har också blottlagt Putin och Xi Jinping. De har varit oförmögna att på ett meningsfullt sätt stödja sina allierade regimer, och stödjer naturligtvis inte heller några självständiga aktioner från arbetare och förtryckta. Det gemensamma medlemskapet i ”Brics” har inte hindrat Iran och Förenade arabemiraten från att föra krig mot varandra.

I allmänhet föredrar de härskande klasserna lugn och stabilitet. Men krigen mot Iran och Ukraina är tecken på imperialistisk konfrontation och aggression som är en viktig del av 2020-talet. Alla kostnader för krig och konfrontation kommer att läggas på massorna.

Det enda sättet att undkomma krig och kriser är genom massaktioner av arbetarklassen och de förtryckta, i Mellanöstern och globalt. Till den heroiska kampviljan måste demokratisk organisation och ett revolutionärt socialistiskt program läggas.

Bygg arbetarkampen mot krig och all Imperialism

I mitten av maj är Hormuzsundet fortfarande stängt, och Trump hoppar mellan påståenden om att ett fredsavtal är nära och hot om att totalt utplåna Iran.
Ända sedan den första månadens krig, när det stod klart att regimen i Iran inte fallit trots förstörelsen och de massiva bombningarna, har Trump eftersträvat ett avslut. Samtidigt som han absolut vill utropa sig själv som segrare.
Men det är tydligt att Iran kontrollerar Hormuzsundet.

Kriget har skakat USA:s allierade i Gulfstaterna och gjort slut på stora delar av USA:s vapenarsenal. Och opinionen i USA är massiv mot kriget.
Även om det skulle bli någon form av avtal, är de globala effekterna av kriget bara i början. Priserna stiger, inte bara på bränsle. Matproduktionen hotas, särskilt i fattigare länder. Politiker globalt ökar den militära upprustningen ännu mer.

Det behövs en stark gräsrotsrörelse av arbetare och unga mot krig och militarism. Det betyder kamp mot all imperialism, samtidigt som stöd ges till kampen mot diktaturen i Iran. ■